I want something good to die for

Hela mitt liv har hamnat på snedkant, känns det som. Jag hör inte till, inte någonstans. Det gör ont att säga, extremt ont, men inget är som förr. Jag ville kanske inte att allt skulle vara som förr när jag kom hem, för jag hade ju förändrats så mycket, men jag hade inte förväntat mig det här. Jag tänker vara ärlig. Jag känner mig ensam och övergiven. Jag pratar inte med folk om hur jag känner, det håller jag med om, men det känslomässiga kaos som är inuti mig är inte lätt att hantera på egen hand. Men jag har ingen jag kan prata med det om. Den enda som förstår befinner sig på andra sidan jorden, och känner exakt likadant. Våra samtal slutar bara med att vi är tillbaka där vi började, utan att ha hittat någon lösning. Inte på något. Jag skulle behöva en tredje person, någon som kan ta hand om och trösta lite ibland.

Jag trodde verkligen att allt skulle vara som vanligt. Att jag skulle fortsätta där jag lämnade för ett år sen. Men det blev inte så. Jag glömde bort och mina vänner glömde också. Och nu kan vi inte hitta varandra. Jag har inte försökt så mycket, men det är intrycket jag fått av den här första månaden i det här kalla landet. Men nu är det inte länge förrän jag åker tillbaka igen. Och då vet man aldrig hur länge det dröjer innan jag kommer hit igen. Eller vilken person jag blivit den gången.

För jag förändrades i Nya Zeeland. Mycket. Till det bättre. Men så fort jag satte foten i det här landet, försvann allt det bra. Jag kastades genast tillbaka till den svaga och rädda person jag alltid varit här. För att det är vad alla förväntar sig av mig. Och jag kan inte annat än leva upp till förväntningar. Det är vad hela mitt liv går ut på; att vara till lags. Och det var ju det jag blev så bra på i Nya Zeeland; att vara stark och att inte falla (så ofta, i alla fall) och att stå upp för mig själv och att lösa konflikter och att ta konfrontationer istället för att begrava ilska och gå iväg.

Men kanske är det bara för att jag är så ledsen inuti. Så ledsen för att jag hittat någon som älskar mig, och någon som jag älskar över allt annat, och att den personen är bosatt sjutton tusen mil härifrån. Och att den personen har tre år kvar att plugga och att jag inte har den blekaste vad jag vill göra med mitt liv. Att jag inte ens orkar fundera på det, för att jag börjar gråta. För att det är så komplicerat.

Jag tror ni förstår om jag kan behöva en stöttande hand och en liten kram ibland.

Theo låg i sin säng och ville inte riktigt sova, låg och ropade "bye, bye Ceeelia". Jag hade fått en lång kram och en puss innan han gick och la sig. Jag tror ändå inte riktigt han förstod att jag inte skulle komma tillbaka. Hela familjen hade ätit en mysig middag, men jag kunde inte äta så mycket. Min mage gjorde alldeles för ont, för jag visste vad som skulle göras om mindre än en timme. Avsked. Det värsta jag vet.

Robert bar min resväska, Jarrod min ryggsäck och Lola min jacka. Jag började med att krama Lola, men hon ville spara sin kram till sist "so we can have the longest one". Börjar istället med Nikki som står bredvid henne, tårarna rinner ned för bådas kinder och jag kan inte säga så mycket, men hon viskar fina ord i mitt öra, bland annat "it feels like my oldest child is leaving home..". Kramar den nya au pairen, önskar henne lycka till med barnen och ber henne ta väl hand om dem. Kindpussas med Robert och kramar sen honom hårt och kan inte säga så mycket här heller. Bara Lola kvar. Min fina, lilla tjej. Hon omfamnar mig hårt, hårt och jag känner hur hon gråter. Likaså gör jag. Vi kramas länge, länge, men jag vet att vi måste släppa taget. Lösgör henne, pussar henne på pannan och sätter min panna mot henne, berättar för henne att jag alltid kommer älska henne, och att hon ska ge Theo en puss från mig imorgon bitti. Hon gråter och nickar bara. Jag ser i hennes ögon hur ledsen hon är. Jag hoppas hon såg i mina ögon hur ledsen jag var.

Snabbspola till avgångshallen på flygplatsen.

Två händer som håller hårt, klockan som närmar sig 21:00 och två ledsna ögonpar som tittar på varandra, vet att det är dags. Vet att stunden de fruktat har kommit. Att skiljas åt. Att gå iväg, ensamma. Åt två olika håll. Hon gråter i hans omfamning, kramar så hårt, tar in alla intryck. Vill minnas hans lukt, vill minnas hur hans händer känns, vill minnas allt. Vill egentligen inte minnas alls, utan vill ha det alltid. Vet att hon borde gå, vet att de inte kan ta farväl för alltid, även om hon skulle vilja. Skjuter honom ifrån sig, tar ett djupt andetag, säger med gråt i rösten "I love you", en sista kyss och sen vänder hon sig om och går iväg. Kvar står han. Tittar efter den han älskar, ser henne försvinna runt hörnet. Och hon kommer inte tillbaka. Han gråter i bilen på väg hem. Ensam. Hon gråter i kön till security. Ensam.

Jag gissar att jag borde börja skriva här igen nu då, när jag är tillbaka i Sverige. För tillfället känner jag inget jättebehov av att skriva av mig och dela med mig av mina känslor, men det kanske kommer. Det är ju en ganska jobbig sits jag sitter i, ändå. En känslokrävande och förvirrande sits. Men vi försöker göra det bästa av situationen; det är inte mycket mer vi kan göra. Tio veckor utan varandra känns just nu omöjligt, men jag vet att det kommer att gå. Jag vet att jag om nio veckor (det har ju trots allt gått en vecka redan) kommer kasta mig i hans armar och inte släppa taget. Jag kan inte vänta.

Det är konstigt att vara i Sverige igen. Bilarna kör på fel sida av vägen, jag avslutar mina svenska meningar med "please" och det är spännande att åka tunnelbana igen. Det är fantastiskt att träffa alla fina vänner igen; kramarna jag fått har varit så hårda, så långa och så fulla av kärlek och det har värmt mig ända in i hjärtat. Jag har inte riktigt litat på att jag varit saknad. Jag blev förvånad när folk sa att de längtade tills jag kom hem. Jag har inte tyckt att jag varit någon att sakna, jag har aldrig tagit speciellt mycket plats, och inte skulle det väl märkas att jag var borta. Men uppenbarligen var jag i alla fall värd fina kramar och kärlek. Och allt var precis som vanligt. Precis som när jag lämnade. Ingenting var konstigt och det gjorde mig trygg. Stockholm gör att jag känner mig trygg, samtidigt som jag känner mig så himla otrygg och ensam. Mitt hjärta är fortfarande kvar i Nya Zeeland, buret av den finaste personen i hela världen. Men jag vet att han tar väl hand om det.

Just nu väntar jag bara på att vardagen ska kicka igång. Det är fortfarande spännande, jag ser platser med nya ögon, jag ser platser jag inte sett på ett år. Men snart hoppas jag på att få börja jobba, tjäna lite pengar och göra något vettigt av mina dagar. Bli vältränad, lagom till sommar i NZ. Oh, I can't wait.

Jag tror det är en kombination av mycket att jag känner mig ledsen idag. Jag kom hem från Queenstown igår, efter fem dagar av äventyr, adrenalin och skratt, och det är alltid svårt och tråkigt att gå tillbaka till vardagen. Jag har sett bilder från Sverige där nästan alla infokompisar var samlade och det fick mig att sakna dem något så otroligt. Emelie åker hem på måndag.

Att Emelie åker hem gör att Sverige genast kommer närmre, gör att jag inser att tiden här bara är till låns. Den är inget jag får behålla för alltid, bubblan kommer spricka. För samtidigt som jag ser fram emot att träffa alla i Sverige, så är jag rädd. Tänk om ingen har saknat mig, tänk om ingen tycker det är roligt att jag kommer hem. För jag saknar alla mina vänner i Sverige nästan varje dag, medan de inte saknar mig alls. Just för att de har alla andra runt sig, deras liv är nästan som vanligt. Det märks liksom inte att jag fattas. Kommer det då märkas att jag kommit tillbaka?

Och jag saknar Jarrod. Vi träffades i en timme igår, när han hämtade mig på flygplatsen, och det var liksom inte tillräckligt. Sen att vi hade en diskussion inatt om framtiden och kärlek gjorde mig ledsen och tvivlande.

Det är mycket som händer inuti mig, många tankar att hålla reda på. Ändå har jag haft ett underbart dygn. Jag har kommit hem igen, jag har fått varma kramar, jag har myst upp i en säng och tittat på film, jag har köpt glass i drive thru och lekt med kattunge, jag har fått världens finaste stickade vantar, jag har ätit långfrukost på café, solen skiner och det är mycket varmare här än i QT.

Jag borde vara glad, nöjd, och dansa på moln, men det är svårt när en av mina bästa vänner här åker till Sverige på måndag. (Men å andra sidan är det ju bara fyra månader tills jag följer efter, och då kan vi leka igen.)

Hans bil står här utanför, han bad mig vakta den under helgen, medan han är och skjuter änder. Jag har vaktat så gott jag kunnat, och än står den kvar. Imorgon kommer han och hämtar den, igår sa vi hejdå. Det är bara en dag sedan jag kröp ihop i hans armar, ändå saknar jag honom något otroligt. Hur hans hand söker sig in i min, hur hans bruna ögon ser djupt, djupt in i mina, hur jag ser hur hans ögon är fyllda av kärlek, kärlek som är till för mig, för bara mig.

Hans starka armar, hur de håller om mig när vi sover och hur trygg jag känner mig när jag kan känna hans sömniga andetag i min nacke. Hans fina, fina ansikte. Hur jag kan titta på honom när han sover, eller i smyg när han spelar gitarr för mig. Hur jag älskar att betrakta honom när han inte vet, och hur han smälter mitt hjärta bara genom att le mig i ögonen.

Hur han lärt mig att hata söndagar, bara för att jag vet att det är dagen vi måste säga hejdå, och vänta i fem dagar innan vi får hålla varandras händer igen. Hur han har lärt mig att uppskatta, att älska, att glädjas och att framförallt leva i nuet.

För även om vi försöker att inte tänka på det, kommer det här ta slut. Han sa det i ord igår, och det var som ett knytnävsslag i magen. Jag visste att orden han sa var sanningen, men jag ville inte höra den, jag ville inte ställas mot den. Jag vill fortsätta skjuta den framför mig, för det är där den hör hemma. Men han sa "you know, long distance relationships never work". Och nej, man kan inte ha ett förhållande med någon som bor på andra sidan jorden. Det är stört omöjligt.

Jag lever min dröm just nu. Jag har allt jag kan önska mig, förutom en lösning. En lösning på mitt liv, en lösning på hur resten av mitt liv ska levas. Men det är jag som måste bestämma, det är jag som måste komma med lösningen. Jag kan inte leva två liv, jag kan inte leva som jag har gjort de senaste sju månaderna, hur mycket jag än önskar att jag kunde. Ett beslut måste tas, och det kommer bli ett tråkigt och extremt smärtsamt beslut hur det än tas, och jag ser inte fram emot det.

Men som sagt, han har lärt mig att leva i nuet, och jag tänker fortsätta göra det de kommande fem månaderna. Jag var bara tvungen att skriva av mig någonstans där han inte tjuvläser. För han är kär i mig, och han läser min NZ-blogg, användandes Google translator.

Och jag är så förbannat kär i honom också.

Nej, om man ska ta tag i det här nu kanske. Öppna väskan. Ta fram allt som ska med. Lägga ner det i väskan. Stänga väskan. Ställa väskan någonstans där jag inte glömmer den. Chilla. Vänta. Äta lite. Säga hejdå. Sova. Gå upp. Åka till Arlanda. Säga hejdå. Chilla. Vänta. Säga hej. Chilla. Vänta. Vänta. Vänta.

Igårkväll var en fin kväll. En jukebox, fina vänner och öl var vad som behövdes för att få mig att trivas. En sista kväll. En sista natt. Och avskeden blev inte så jobbiga som jag trott. Jag trodde jag skulle bryta ihop helt och att någon skulle vara tvungen att bära mig därifrån. Men så blev det inte. Jag gick på egna ben och satte mig på bussen. I och för sig med tårar i ögonen, men det var liksom blandade känslor. Det här är ju vad jag vill. Det här är ju vad jag velat göra så himla länge. Att säga hejdå kan inte slå ner mig. Det har inte slagit ner mig. Jag är kanske till och med starkare än förut. För det här kommer bli så himla coolt. Och mina vänner kommer finnas kvar när jag kommer hem. Det är nog det som gör mig lugn. Jag vet det.

Nu; packa.

Jag ser nog inte riktigt fram emot ikväll. Faktiskt. Trots att jag hela veckan övat på att säga hejdå till folk utan att börja gråta (bortsett från igår, för det kom en tår i rulltrappan), så kommer det fan inte bli roligt ikväll. Fast säg något gott, som inte har något ont med sig?

Sen vill jag citera Anna. "Och, Cissi. Du frågade förut om det var något speciellt jag saknade från Sverige och ni lyckades precis få med allt i en 43 sekunders lång film. Till och med Cissis dans :)" Det finns nämligen en film på facebook som är tillägnad Anna. Jag mimar hennes och min Håkanlåt. I alla fall en del av den. Den snabba delen. Jag kommer sakna folk som förstår tjusningen med Håkan. Jag har en känsla av att de inte kommer göra det på andra sidan jorden. Jag får tvinga dem.

Här sitter jag och är lite sentimental. Lyssnar på Thåström och tänker en massor. På personen jag förknippar hans röst med allra mest. På helgerna, dagarna och nätterna vi intensivt spenderat tillsammans. Skratt. Ironi. Och sen månader av tystnad, innan samma sak återlevs igen.

Men jag tänker även på annat. Eller, det är inga direkta tankar. Mer känslor som virvlar runt. Runt, runt, runt. Ända tills jag blir snurrig, och då virvlar det lite till. Så att jag måste lägga mig ner en stund. Det är känslor jag inte riktigt kan sätta ord på, för det virvlar för fort. Jag hinner inte sätta ord på en känsla, förrän den irrat iväg och ersatts av en annan. Jag hinner inte fånga dem. Men så tänker jag på vad Emil Jensen brukar säga. "Fånga inte ögonblicket. Ögonblicket dör i fångenskap". Och kanske är det därför det virvlar så mycket, det är alla ögonblick jag försökt fånga under den gångna veckan, som dör. Jag fångade ögonblicken, jag höll dem inom mig, men nu vill de ut igen. Det blev för trångt. Det blev för många ögonblick, för många känslor och för många ord att hålla reda på.

Nu håller de på att virvla sig ur min kropp. Snart ersätts de av andra ögonblick och känslor. Kanske är det vad jag är rädd för? Att det bästa av två världar inte ska få plats inuti mig. Att jag inte kommer kunna bära med mig minnet av det fina jag har här, tillsammans med de nya minnen jag kommer skapa på andra sidan jorden. Tänk om jag måste välja? Den dagen må komma, en dag när ett val måste göras. Men inte än, för nu är mitt val redan avgjort.

På söndag åker jag till andra sidan jorden för att uppfylla min dröm. Och jag är fan stolt över mig själv.

Avskeden avlöser varandra den här veckan, känns det som. Och det är väl inte så konstigt, egentligen. Åt lunch med pappa idag, och jag insåg verkligen att jag har stängt av. Stängt av vad känslor heter. Går omkring i något slags nonsens. Pappa berättade att han bestämt sig för att inte följa med till Arlanda, ändå. Han kommer och säger hejdå på lördag istället, och helt ärligt tycker jag att det känns skönt. Och han sa att det var för min skull, men mest för sin egen.

På torsdag kommer det första jobbiga avskedet. På fredag blir det antagligen dubbelt så jobbigt, eftersom det då är fler personer samtidigt. Men det känns fint att avsluta med en sista kväll på Treat och jukeboxen. Jag undrar om mitt känslomässiga läge har slagits på igen, när det blir dags att kramas. Antagligen har det det. Med kraft.

Jag har lekt med Pia idag. Det var inte så roligt. Hon vann nio matcher i rad i foosball. Man tycker ju kanske att hon borde låtit mig åka till Nya Zeeland med i alla fall en vinst, men icke.

Jag har dessutom provpackat mitt handbagage också! Det blev trångt. Men vafan, det ska det väl vara.

Nu är jag precis hemkommen från ett alldeles underbart derby. Min sista AIK-match på obestämd tid, och att AIK lekte med Djurgården och vann med 2-0 gjorde det till ett alldeles utmärkt minne att ta med mig till andra sidan jorden. Det blev ett fint hejdå till Therese också, ett hejdå utan tårar, ett hejdå som istället innehöll glädje över ett kommande sm-guld. Det kändes rätt att säga hejdå till henne efter en AIK-match.

Ändå infinner sig inte den ultimata glädjen. Kanske delvis för att det inte riktigt kändes som ett derby; det var inget ordentligt motstånd, varken på planen eller på läktaren. Men även för ett par sms jag fick under matchen. De fick mig att tänka och undra. Massor. Undra vad jag egentligen betytt. Betyder. Hur mycket som varit äkta, egentligen. För jag åker till andra sidan jorden, ska vara borta i mer än ett år, och får ett sånt slag i ansiktet. Det kändes verkligen som det.

Jag är ledsen. Faktiskt.

Screw this country. Jag längtar till NZ nu. Så jag slipper det här. Fan, vad skönt det ska bli.

Det finaste i fredags var ändå när jag fick prata i telefon med min fina, fina vän i London. Så fort jag hörde hennes röst fylldes ögonen av tårar. Oj vad jag saknar henne. Men det kändes så himla bra att få prata med någon som varit hemifrån ett bra tag (två månader typ). Hon gav mig tips, och hon gav mig hopp. Hon lugnade mig verkligen, med sina ord. Och om bara en vecka är jag på väg till hennes stad. Men bara för en mellanlandning, och bara för tre timmar. Så det kommer vara som i Håkan Hellströmsången. Vår Håkanlåt. "Åh, gud, det gör så ont att nåt så nära, kan vara så långt bort".

Jag undrar hur länge jag sov imorse, egentligen. Vaknade, tittade på klockan (inte mobilen, utan en vanlig klocka, eftersom mobilen dött under natten) och den var kvart över nio. Trodde jag. Eftersom jag inte kunde somna om, läste jag ut de cirka 40 sidorna som var kvar i min bok. När jag då bestämde mig för att gå upp, tittade jag på klockan en gång till. Då var den tolv. What?! Antagligen hade jag sovit längre än jag trodde. Antagligen i tolv timmar.

Erik Hassle - All that I wanted was you.

Jag sitter på en pall i vardagsrummet. Omgiven av tomhet. Tomhet efter vännerna som gått hem, för sista gången.

Jag försöker städa, och det går bra i ungefär tvåminuterspass. Sen fastnar jag. Stod med snöret man drar upp persiennen med och bara stirrade i två minuter. För det är en sak att vara bakis (det blir jag i och för sig inte, men lite sliten är jag ändå), men att vara det och känna ett sånt extremt hål i hjärtat, det är fan jobbigt.

Ovanstående skrev jag imorse vid halv tio-tiden. Sen vaknade Fredrik och tog all min uppmärksamhet.

Nedanstående är skrivet i realtid, alltså nu. På kvällen.

Har hängt på Lidingö hela dagen, Lidingöloppet och sen middag hos bror. Sista gången, antagligen. Vemodigt? Svar ja. Jag var mest tyst under middagen. Fick världens finaste fotoalbum av min älskade storebror. Proppfullt med bilder, mestadels från när vi var små, och det var så himla fint. Sista sidan gav mig tårar i ögonen. Älskade.

Och nu är dessutom det första, ordentliga farvälet taget. Och jag har en känsla av att det kan vara det värsta också. Farmor. Min älskade, coola farmor. Det gjorde ont att säga hejdå, det gjorde verkligen det. Du är så bräcklig, men så stark. Tårarna rann där i vardagsrummet, och de rinner nu.

Jag vill inte ens tänka på hur jag kommer må nästa söndag. Skitdåligt, antagligen.

KAPOW!

Slog det mig. Igen.

Som att någon vred allt inuti mig ett kvarts varv. Om två veckor sitter jag i ett främmande land, i ett främmande rum, med bara främmande människor runt mig. Jag kommer inte känna någon. Jag kommer inte ha en enda att skicka paniksms till. Min telefonbok kommer decimeras med säkert hundra personer. Jag kommer behöva formulera mina känslor på engelska och hoppas på att de kommer ut rätt. Jag är ju så rädd.

Samtidigt kan jag inte vänta till den stund jag sätter min fot på Ny Zeeländsk mark. I den stunden går jag ur mitt skal, i den stunden tar jag fram den person jag alltid velat vara, men som något (jag vet inte vad) hindrat mig från. Jag ser fram emot att lära känna nya människor. Få nya, annorlunda vänner. Vänner med andra erfarenheter, vänner med andra synsätt och vänner från alla delar av världen. Jag ser fram emot att bli mottagen i en ny familj, att bli accepterad och acceptera.

Min värld är upp och ner och bak och fram just nu. Sista dagen på jobbet imorgon, jag har bakat en sockerkaka med för mycket kardemumma i och imorgon kväll kommer det hit en massa folk. Kanske. Antagligen har de glömt. Men det gör inget.

Jag är fortfarande rädd.

Den här natten, morgonen och dagen imorgon blir prövningen och beviset. Prövningen på om det är jobbet som gör mig såhär, beviset på att det inte är resfeber. För det kan inte vara det. Inte än.

Jag mådde som sagt helt konstigt i fredags, en helt obestämbar känsla, den satt mellan halsen och långt ner i magen. Obehag, liksom. På lördagen kom och gick den, men den var mest borta och jag kunde njuta fullt ut av den extremt härliga höstdag nere i Nyköping tillsammans med de med samma blod som jag (och två till). Vi hade femkamp, vi grillade, vi skrattade och vi spelade spel. Jag fick massor av paket, vilket jag inte alls hade räknat med. Väldigt praktiska saker. Jag och katten delade på soffan på natten.

Men imorse var känslan tillbaka. Jag är hungrig, men kan inte riktigt äta. Äter jag, kan jag inte äta mycket och inte fort och absolut inte "tung" mat. Sen helt plötsligt kan jag bli jättehungrig och äta vad som helst. När jag tre timmar tidigare velat spy bara jag tänkt på varm mat. Bilresan hem var jobbig. Någon form av ångest vill jag tro att det var, och det satt i under eftermiddagen.

Just nu känns det helt okej, trots att jag vet att jag börjar jobba klockan 07 imorgon. Vi får se hur det går, helt enkelt. Det är ändå bara fem dagar kvar, sen ska jag bara ta det lugnt och andas innan jag åker. Om fjorton dagar åker jag.

Jag har nog aldrig varit såhär rädd för något jag velat göra så mycket.

Den här veckan har varit bland det värsta jag varit med om. Idag ringde jag och sa att jag var sjuk, för jag pallar inte. Jag håller på att gå under. Jag känner verkligen att det inte är nyttigt för mig och min kropp och min mage att stressa så mycket som jag har gjort. Och igår var extremt. Först efter elva timmar, när jag satt på pendeln, var jag tvungen att anstränga mig och koncentrera mig på att andas lugnt; in och ut.

MEN! Igår fick jag sms av DHL, som är en budfirma för er som inte har koll, där det stod att jag hade ett paket att hämta ut. Jag förstod ingenting. Det enda jag kunde tänka mig att det var, var mina flygbiljetter. Men mamma skickade sms och sa att de kommit hem. Så med stor förväntan gick jag till Seven eleven och hämtade ut ett paket som var väldigt stort!

När jag insåg vad det var i blev jag glad, jätteglad.

Lars Winnerbäck släpper inte sin nya skiva förrän på måndag. Jag har beställt boxen. Den kom alltså igår. Jag har inte lyssnat på skivan än, men om en kvart ska jag göra det. Lyssna på den, och bläddra i boken. Den fina, fina boken som var med. Stor och ordentlig. Jag hade tänkt ta med mig den till NZ, innan jag visste hur stor den var, men nu får den nog stanna hemma..

Jag är förvånad över att jag inte känner mig mer sliten än vad jag gör. Inte alls, om jag ska vara ärlig. Trodde jag skulle ha däckat för flera timmar sen, men det är först nu som tröttheten börjar komma.

Jag var på inflyttningsfest igår. Hos samma person, andra gången på mindre än ett år. Och jag stannade ungefär lika länge den här gången som förra, till klockan halv fem, bara det att förra gången hade jag 300 meter hem. Igår fick jag åka taxi. Men det var fan så roligt. Hela kvällen var sjuk. Bland det sista D sa till mig när vi sa hejdå utanför min port var "du bara skrattar". Och ja, jag hade nog skrattat hela kvällen. Han hade väl tröttnat :)

Det gläder mig igen att jag kan föra mig i sociala sammanhang där jag egentligen inte har någon direkt tillhörighet. Det känns så bra inför NZ. Antingen vet folk om att jag ska åka, och att jag inte riktigt litar på min egen förmåga, och därför låter mig lyckas, eller så har jag helt enkelt blivit bättre. Bättre på många saker, men kanske mest på att inte tänka för mycket. På att inte se mig själv utifrån. Det är då det brukar brista.

Imorgon ska jag gå upp klockan 06! Och det ska fan bli roligt att jobba. Och efter jobbet har vi vår sista korpenmatch. Det är lite tråkigt, jag trivs ju så bra på den där grusplanen.

Fast nu när jag tänker efter. Jag är väldigt trött, ändå. Det blir nog sängen, med min nyinköpta bok. Jag hoppas jag hinner läsa ut den innan jag åker, för det känns dumt att släpa med sig en nästan utläst bok. Då får det räcka med de fem olästa böcker jag ska ha med mig :)

Jag har varit otrogen.

Det känns det som, i alla fall. Det ÄR ju så hemtamt att skriva inläggen här, att veta precis hur allting fungerar. Men det är så krångligt och tar sån tid och energi att få till en snygg blogg, och det är mest det jag inte orkar.

Jag har skaffat mig ett konto på blogger, och har numer en blogspotblogg. Det är min Nya Zeelandblogg. Så fram till jag åker lär jag skriva parallellt, alltså i både den här och den andra bloggen, men sen får nog den här bloggen vila ett tag. För då ska jag uppdatera vänner och familj om livet på andra sidan jorden. Vill ni ha adressen till den nya kan ni hojta, annars lär ni se den på facebook, då jag kommer flasha den där lite nu och då, för att få läsare :)

Nu ska jag faktiskt gå och lägga mig. Klockan tio en fredagkväll, men jag är helt slut. Det har varit en kämpig vecka, som började helt sjukt dåligt, men som nu har slutat riktigt bra. Jag trivs med att jobba igen, jag vill åka till Nya Zeeland igen, och vännen har ett friskt hjärta. 23 dagar kvar. Vafan. Nyss var det 42. Vad hände?

Här sitter jag och är både orolig och lite rädd.

Finaste vännen ska operera hjärtat imorgon. Och det är ju såklart inte utan att man är rädd. Det är ändå hjärtat vi snackar om. Det där organet som pumpar runt blod i kroppen. Det där organet som liksom krävs för att man ska kunna stå upp imorgon också. Det där organet som kan göra så ont i bland, men av andra orsaker. Kärlek, till exempel.

Tyvärr är operationen inte till för att laga krossade hjärtan. Det hade varit något.

Operationen ska göra min vän frisk. Och hon ska få nyponsoppa efteråt. Jag kommer antagligen inte kunna koncentrera mig på jobbet imorgon. Men jag ska jobba mitt snabbaste.

Att min ena coach ska "gå igenom lite saker" med mig imorgon är något som hamnat i skymundan för det här. Och lika bra är väl det. Jag är egentligen jätterädd att han ska klaga på något jag gör. Att jag gjort något fel.

Annars hoppas hela kontoret på att vinna några miljoner var. Vi spelade på lotto tillsammans idag. Alla la en tia, och det är någon sorts megavinst. Jag har ingen riktig koll. Valde bara mina sju nummer (och förklarade ingående för Elias varför jag valt varje..) och var glad. Kexchoklad hade chefen köpt till alla också, som vi fick när vi kom in efter rundan. Sånt gör mig glad.

Nu ska jag laga matlåda till imorgon.

Det finns en låt som egentligen inte alls är jag, men den brukar fylla mig med glädje. Den påminner om jobbet (Citymail, alltså) och refrängen är jag. Mitt kommande liv, min dröm. Men ikväll gör låten mig lite ledsen. Resfebern har slagit sig in i min hjärna, och just nu vill jag inte alls åka. Därför känns följande textrad jobbig. (Ja, det är Ken Ring, det känns jättetöntigt, men som sagt, jag brukar få bra vibbar av låten just för att den är Citymail för mig).

"Livet kan vara svårt, men det är bara att spela på,
Våra minnen är allt vi kommer leva på
Så säg hejdå, för livet går vidare,
Och kom ihåg att det finns nåt som är finare.
Dags för mig, vi hörs väl ganska snart igen,
Just nu så är det faktiskt dags att dra igen,
Så ha det bra min vän, vi syns väl kanske någon dag igen.

Om jag nånsin kommer tillbaks igen.

Nu måste vi dra, ja vi ses väl nån dag
Jag svär livet blir bättre,
När man vet var man ska."

Får man, eh, ändra sig?

För idag är en sån dag. Jag har ångrat mig. Jag vill inte åka till andra sidan jorden längre. Jag vill inte vara au pair. Jag vill inte lämna det trygga liv jag har här.


Samtidigt som jag inte kan vara kvar. Jag kan inte trampa runt i de här spåren längre. Jag måste åka. Det är bara att ignorera känslan. Igen. Det som jag ska sluta med, när jag kommer dit. Det har jag ju lovat mig själv. Men än
så länge är det alltså fritt fram att ignorera obehagskänslor.

Kanske blev det så tydligt. Flygbiljetten är bokad, och idag är det exakt fyra veckor till jag åker. Om fyra veckor
sitter jag på ett flygplan just nu. Påväg så långt bort som möjligt.

Och jag undrar vad fan jag gett mig in i. Det finns ingen återvändo. Det är bara att packa väskan och ge sig ut till Arlanda den 4 oktober. Något annat finns inte att göra. Det finns inga alternativ. Det är bara bita ihop.