I want something good to die for

Ibland blir jag medveten om hur fort tiden verkligen går. Och om hur mycket jag saknar det som varit, hur mycket energi jag lägger på att älta och älta och älta det som var så bra, det som var så underbart bra. Hur jag fokuserar för mycket på det ibland och glömmer bort att jag faktiskt lever nu, idag, och för framtiden. Jag lever inte i det förflutna, det är bara det att ibland sköljer det över mig och det går inte att kontrollera. Det är som när det helt plötsligt på sommaren kan komma världens skyfall och man är ute och går. Man blir blöt, oavsett hur fort man springer. För oavsett hur mycket jag faktiskt trivs i det här livet just nu, så kommer det förflutna ikapp mig ibland, och då måste jag ta itu med det.

Hade en konversation med min tränare idag påväg till matchen. Som nämnt hade vi en tidig samling, och när jag gick hemifrån kvart över nio mötte jag enbart pensionärer. Och de var många också.. Så det konstaterade jag för min tränare, och han tyckte inte det var konstigt alls: De måste ju gå upp tidigt för att hinna göra allt de ska under dagen. Duvet, tiden går mycket fortare ju äldre man blir. Tänk på hur oändligt långa sommarloven var när du var liten. De tog aldrig slut. Nu är känns det knappt som att skolan slutar, förrän man ska börja igen. Det är därför de är ute så tidigt, pensionärerna. Så de ska hinna med dagen. Det var väldigt fyndigt sagt, för det stämmer ju så himla bra. Han är bra på många sätt, han den där Ubbe.