I never got to say good bye.

Jag klarade det. Helt ärligt var det jäkligt skönt, jag var trött typ den tredje kilometern, men det berodde nog mest på att jag kört tempoväxlingar kilometern innan.. Men tröttheten försvann efterhand och sista kilometern var lika skön att springa som den första. Det är så skönt att ha kommit över den där tröskeln, tröskeln till att njuta när man springer. Dessutom vann jag över pappa, det var också skönt. Och imorgon får han spö i badminton. Usch vad han kommer känna sig dålig ^^

(Tre inlägg nu på samma dag. Jag gissar på att känslan för att blogga är tillbaka.. Eller så är det bara jag som haft ovanligt tråkigt idag, trots att jag inte haft mer tid över idag än andra dagar.. Jag vet inte, vi märker.)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback