I want something good to die for

Det finns en anledning till varför jag inte har skrivit här på ett par dagar. Eller, det finns antagligen flera anledningar, men den mest talande är att blogg.se är så extremt segt på kvällarna att det inte går att logga in i princip.. En annan anledning kan ju vara att jag trots allt blivit 19 år nu. Jag kanske har växt ifrån det här med att blogga :o Jag har liksom inget vettigt att skriva längre.

Men jag skulle kunna berätta vad jag gjort de senaste dagarna. Jag har varit i skolan. Jag har inte kunnat varken träna eller spela korpenmatch, eftersom jag blev akutsjuk i två dagar. Nu är jag i princip frisk igen. Hur mysko som helst. Det ligger verkligen en förbannelse över de där korpenmatcherna! Jag SKA inte få spela, så enkelt är det. Men nästa torsdag, då jävlar Rebecka, då ska jag vara med och äga ;D Jag vet att alla saknar mig ^^

Imorgon ska jag gå upp klockan sju. Det ska inte bli så kul.

Igårkväll var väldigt, väldigt bra. Och himla mysigt. Vi hade grillpremiär hemma hos Anna, det var en himla massa trevliga människor där och jag fick årets första myggbett. Och en massa andra fina presenter, tack kära vänner :) Skorna från Elin var de snyggaste jag sett tror jag, på måndag ska jag visa hela skolan och hela världen att jag har häftigast skor! Nej, kvällen igår innehöll allt som behövs och jag däckade inte i min säng förrän halv fyra.. Tanken var att jag skulle sovit över, men fick veta på eftermiddagen att jag skulle spela match idag, så då ville jag sova i min egen säng för att få i alla fall lite sömn.

Match ja.. Fördel Spånga när det gäller målvaktskläder till match. Shortsen var hur sköna som helst. Tyvärr fick jag inte stå i mål alls. Tanken var att jag och den andra målvakten skulle stå varsin halvlek, men när hon efter första hade ont i ryggen kom vi överens om att det var bättre att stå i mål än att spela ute. Så då fick jag spela ute. Och på vilken position sätter de mig? Ytterfält. Jag höll på att avlida, helt sinnessjukt jobbigt. Jag förstår varför jag står i mål..

Jag sitter här och försöker skriva min vetenskapliga uppsats. Det går inte så bra. Jag kan inte formulera mig. Orden kommer inte rätt, det blir jättekonstiga meningsuppbyggnader och det känns som att det tar fem minuter att skriva bara en enda mening. För att jag inte hittar de rätta orden. Och när jag väl hittar dem är det skitsvårt att få in dem i sammanhanget, att skapa en mening av det. Ingenting fungerar liksom, och jag vet inte vad som hänt. Jag brukar alltid ha jättelätt för att skriva och formulera mig. Nu ska jag skriva en hel vetenskaplig uppsats och jag känner redan nu hur dålig den kommer bli.. Inte mycket att göra åt saken. Jag får traggla på med mina jävla meningar. Jag har kommit till avsnittet 'syfte och frågeställningar'. Kvar att skriva är alltså sammanfattning, innehållsförteckning, definitioner av begrepp, material och metod, källkritik, faktadel, analys, diskussion och litteratur/källförteckning. Det är chill. Jag har två timmar på mig, det är lugnt.

Ibland känner jag mig bra duktig. Som när jag går på spansklektioner frivilligt eller som när jag läser böcker som psykiatrin i Sverige och för anteckningar till min uppsats. Tyvärr blev det bara en halv sida med anteckningar, för jag orkade inte koncentrera mig längre. Ska nog klä på mig och åka till skolan snart tror jag, jag kan lura någon att spela fooseball med mig :)

Igår blev det ingen träning för b-laget skulle tydligen ha match på våran plan och våran träningstid. Utan att någon informerat tränarna om det. Jag orkar inte ens bli irriterad längre, för det är så jävla vanligt. Att tjejer får flytta på sig, att tjejer alltid, alltid, alltid kommer i andra hand. Att tjejer aldrig tas på allvar, att vi aldrig får vad vi ska ha. Inte undra på att det blir som det blir. Att vi har könsroller. Att det är ojämställt. När en förening antagligen aldrig i hela sitt liv skulle få för sig att låta damlaget (inte ens något b-lag) spela träningsmatch på herrlagets träningstid. Det skulle ALDRIG inträffa. Och nu blev jag visst irriterad ändå. Men i vilket fall som helst så promenerade jag hem till Therese istället och umgicks. Det var trevligt :)

Och vi kommer inte längre, vi är tillbaks på noll. Men ingen kommer sörja, vi har spelat ut vår roll. Vi glömmer hela skiten, den betyder ingenting, vi skulle kommit längre, men vi räckte inte till. Vi blev som dom andra.

Jag inbillar mig att katterna tycker om mig. Och att de har saknat mig nu när jag varit borta i tre timmar på träning. För jag är omringad, en ligger i sängen och en ligger på golvet på andra sidan om mig :) De är ganska snälla. Även om de mest sover.

Träningen idag var jobbig. Hujedamej vad jag har sprungit! Det var ganska länge sen jag sprang såhär mycket, såhär länge och såhär intensivt. Men det behövdes. Och det kommer att kännas imorgon, tror jag. Imorgon när vi ska ha balett på idrotten. Vem filmar? Och jag lär inte få spela matchen på fredag, jag tror omöjligt att mitt spelarleg hinner komma till dess. Det är just nu hos Råsunda för att de ska skriva på övergången, sen ska det skickas upp till förbundet, som ska skicka det till Spånga. På två dagar. I don't think so. Men det gör inget. Jag vill nästan hellre bara titta på, jag känner mig inte riktigt redo för seriematch ännu. Jag är ganska så bra på att heja också ska ni veta! ;D

Idag var en till bra dag! Jag, Felicia och Elin dansade i korridoren och lurade Nina och Max (lärare) att dansa med oss. Till världens sötaste video på youtube! If you're happy and you know it, clap your hands och så vidare. Världens sötaste barn! Fast sen ville Max och Nina äta lunch, så de ville inte dansa med oss mer =/

Annars så sitter jag och funderar över kryptiska sms från Oliver. Det stod "Följer du med till Mianus och äter korv?" och eftersom jag trodde att det blivit fel med T9 så frågade jag vad han menade. Men han menade Mianus. Vad fan är det? Och han vägrar svara. Och jag vill inte följa med och äta korv, för jag åt precis middag! Speciellt inte till något ställe som jag inte vet vad det är för något. Antagligen något i Olivers fantasivärld. Jag anar ugglor i mossen. Haha, nu ska jag titta på Nile City och Mick Tålbot!

Förlåt mig, men nu är jag väldigt trött på mediasverige. Det var derby igår, jag var tyvärr inte där, men som jag har förstått det har folk kastat in saker på plan och jag förstår självklart att de måste bryta matchen för att garantera spelarnas säkerhet. MEN! Att all sportrapportering från matchen därmed försvinner tycker jag är irriterande. Det visar bara att de idioter till "supportrar" som förstör får ännu mer uppmärksamhet och kanske fortsätter med sitt beteende. Självklart, det är helt totalt oacceptabelt det de håller på med, men det kan inte få ta all plats. Framsidan på sportdelen av DN imorse uttryckte skandal, jag tittade just på sporten på tvåan och inte ett enda dugg handlade om matchen, spelet, och jag tror inte ens de nämnde resultatet. ALLT handlade om, som de kallar det, supportrar, som kastar in föremål. Jag tycker inte man kan kalla dessa personer för supportrar och jag tycker inte mediasverige ska rikta så här mycket uppmärksamhet till dessa personer. Om medierna börjar med att fokusera på fotbollen och spelet och spelarna, kanske resten av folket följer efter. Vi är på väg åt fel håll och vi måste ändra riktning innan det blir patetiskt. För det håller inte att vad som kallas 'sporten' inte ens handlar om sport.. För det är inte sport att kasta in saker på en plan, det är inga supportrar som stormar fotbollsplaner och slåss. Inse. Det är idioter till människor som inte har några spärrar och som inte är ett dugg intresserade av fotboll och dess spel. Om medierna kanske börjar inse det, kan vi börja gå åt rätt håll igen. Mot en positiv läktarkultur.

Jag blir alltid törstig när jag pluggar. Det är konstigt. Och ja, jag har kommit igång med uppsatsen. Igen, får man väl säga. För nu har jag börjat om från början. De två böcker jag läst har varit i onödan, men det bryr jag mig inte om just nu, för jag är bara glad att jag har hittat ett ämne som jag kan hantera, som jag kan ha överblick och kontroll över. Tack till Felicia. Men om jag hade börjat med det här ämnet från början hade jag säkert varit nästan klar nu. Men det är så jag inte ska tänka. Nu blir det här som en vanlig uppsats, och jag börjar med den lika lång tid som jag brukar börja med uppsatser som ska lämnas in. Någon vecka innan. Det här går bra! (Märker ni skillnad i humör från igår eller? Det beror nog på att jag var så färgglad idag.)

Annars hade jag en mer eller mindre (antagligen mindre) vettig konversation med en av katterna imorse. Det var väldigt roligt. Och jag vet inte ens varför jag skriver, jag har inget vettigt att skriva. Förutom att jag blev uttagen till seriepremiären på fredag. Jag är ungefär lika rädd och nervös som jag var innan träningsmatchen. Hjälp.

Det känns bra att jag redan har gett upp. Jag kommer aldrig klara att skriva den vetenskapliga uppsatsen, det är bara att inse. I alla fall inte om det ämne jag har just nu. Det är för stort och det är framför allt för svårt. Det är elva dagar kvar och jag har inte börjat. Men jag kan inte börja, jag vet inte vad jag ska göra, jag vill bara skita i det. Samtidigt vet jag att mitt mvg hänger på den här uppsatsen, jag måste göra bra ifrån mig. Jag kan inte skita i det. Jag måste göra det, jag måste på något sätt, någonstans, hitta inspiration, motivation, kunskap, ork och intelligens till att skriva den här vetenskapliga uppsatsen på elva dagar. Jag vet att jag inte kommer göra det. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt saken. Inte den blekaste.. Jag vill bara gå och lägga mig, sova och vakna igen när allt det här är över. När min jävla födelsedag är över, när alla jävla deadlines är över, när skivor och studenten är över och när jag kan få andas igen. För jag orkar inte, jag har ingen lust, jag vill inte. Inte någonstans. Fan.

Jag gör allt för att inte behöva börja skriva på riktigt. Att på riktigt börja skriva på den vetenskapliga uppsatsen. Jag tror inte jag vågar, jag tror att jag valt ett för svårt ämne och det kommer vara hur jobbigt som helst. MEN, jag tänker hela tiden att jag inte kommer bli smartare om jag skjuter upp det. Så därför är det lika bra att börja. Idag ska jag börja. Snart. Om en stund. Men jag måste ha skrivit i alla fall något innan jag går och lägger mig. Jag måste lova mig själv det. Trots att det är svårt. Och trots att jag just nu sätter punkt väldigt ofta.

Jag och Elin har i alla fall fixat vårt till skivan! 150 spänn gick det på, och det var det helt klart värt. Antagligen kom vi billigare undan än vad de flesta kommer göra. Vill jag inbilla mig i alla fall. Och så har vi lärt oss att domaren hette Collina och att man borde kunna betala med beröm. Och katterna mår bra. De är bara lite ledsna tror jag. Men jag ska ta bra hand om dem, för jag är snäll. När jag har orkat installera om Java på datorn kommer det komma upp en del bilder i bilddagboken. Men jag kommer nog inte orka på ett bra tag känner jag. Jag borde göra svenskan. Och jag borde ge mig ut och springa. Träningen ställdes in av någon anledning. Ingen fotboll här inte.

Det här var bland det konstigaste inlägget jag skrivit någon gång tror jag. Om det är någon som vill gå på min skiva den nionde maj är du hjärtligt välkommen att berätta det för mig så kan du få köpa en biljett. 100 kr, Tenderbar. Franskt tema. Vetenskaplig uppsats och psykiskt sjuka nu. Hjälp mig.

Kalas hos pappa och Kerstin nere i Nyköping igår. En väldig massa folk, runt 70 pers, och tyvärr ganska kass väder. Men väldigt god mat och världens finaste tårtor! :) Framåt kvällen, när de flesta åkt hem, flyttade vi inomhus till värmen och det var riktigt mysigt. Gitarr och sång från folk som verkligen kunde och jag kände mig totalt trygg. Tack vare fyra personer som fanns där; Anders & Gullvi och Lars & Kristin.

Anders och Gullvi har jag inte träffat på säkert tio år, men när jag var liten var vi ofta ute hos dem och åt middag och umgicks. Gullvi behandlade alltid mig som vem som helst och jag kände mig likvärdig och sedd när jag var i närheten av henne. Hon såg mig inte som ett barn, utan hon behandlade mig som hon behandlade alla andra, och det kändes bra. Jag fick ofta hjälpa till med allt möjligt och att vara ute hos dem var verkligen kul, trots att jag ofta var enda barnet. När jag igår fick träffa dem igen för första gången på hur länge som helst infann sig samma trygghet när jag hörde hennes röst och såg dem tillsammans. Det kändes bra.

Lars och Kristin däremot, träffade jag för första gången sommaren för tre år sen tror jag, och sist jag träffade dem var för två år sen. De bor på Gotland och är vänner till Kerstin, och ja, de utstrålar också trygghet. Speciellt Lars. Han bryr sig verkligen och det märks att han tycker det är roligt och intressant att prata med en. De är en familj som har allt, två barn, villa och hund, och jag skulle lätt kunna tänka mig att bo där en sommar. Haha. Nej men, det är verkligen en familj jag trivs med, trots att jag inte träffat dem många gånger.

Idag har (hittils) varit en väldigt bra dag! Det började redan på väg till skolan imorse när jag tänkt le åt folk. Det gick mindre bra, jag var inte så bra som jag tänkt mig, men fick i alla fall två leenden tillbaka på de två jag delade ut. Och även om jag inte log åt så många, så var det själva inställningen till att vara glad som gjorde mig på så bra humör tror jag. För sen flöt dagen på, engelskan var galet rolig när vi fick varsin uppfinning (jag och Oliver fick exercise bike) och skulle argumentera varför den var den mest värdelösa uppfinningen. Max hade tänkt sig formell engelska och seriöst, men det var inte lätt att ta folk på allvar när de står och säger att anleningen till varför en tv är en värdelös uppfinning är för att den inte har någon själ och för att den inte går att äta.. Men dagens bästa kommentar var ändå Mickes (okej, de om tvn var också hans, men han är kul) när han anser att det längst ut på skosnöret som är gjort av plast är väldigt användbart. Det är faktiskt det.

Sen åkte jag hem efter mycket om och men, ett prov och ett par matcher fooseball, och delade ut några fler leenden. Det blev ett par i skolan också. Tyvärr kom jag inte upp i utlovade elva, men i alla fall sex stycken och lika många tillbaka :) Och om jag inte går ut mer så blir det också dagens skörd, då jag planerar att baka muffins. Men vi får se om jag orkar. Sängen lockar mer^^

Jag tror att de där mailen från dig för ett par veckor sen (okej, det var en vecka sen, men det känns som mycket längre..) var ganska bra för mig. Det var jag som började, jag ville veta hur du hade det. Du svarade, och så mailade vi lite fram och tillbaka ett par gånger och jag var glad när du hade svarat. Sen svarade jag inte mer, jag tyckte att det räckte. Jag hade fått veta och även om jag hade velat skriva lite andra saker än jag kanske gjorde, så kändes det inte rätt att göra det. Det hade varit att klättra för långt upp på stegen, för att använda Mats ord. Eftersom vi halkat ner under det understa steget för länge, länge sen. Jag ville inte inleda något heller, jag ville inte anförtro mig. Jag ville inte vara svag, och det vill jag fortfarande inte vara. Men ibland är det jobbigt att bära, det är det. Speciellt just nu, och jag är inte överdrivet pepp på imorgon kväll. Men jag tänker inte ställa in, jag tänker inte bli som de jag skällt ut här i bloggen innan. Har jag bjudit in till en sak, ska inbjudan kvarstå, hur piss jag själv än mår. Punkt.

Sen att jag sitter och tittar på texttv är väl en annan sak. Jag är nog lite konstig och har nog gener från min bror.

Ibland kommer jag på att jag ska till fotbolls-EM i sommar. Då blir jag glad :) Speciellt nu när jag har så mycket att göra och inte alls tid att sitta här egentligen. Men jag är hungrig och kan inte koncentrera mig innan jag fått något att äta. Så pluggandet får fortsätta efter middagen.

Jag tippar på träningsverk imorgon.

Jag har ingen lust att träna ikväll.. Dels för att det har regnat/snöat hela dagen och dels för att det är på grus. Det dröjer ytterligare tre veckor innan den här grustiden byts ut mot en grästid. Men den som väntar på något gott.. Sen så är det så jobbigt att inte känna någon. Att inte veta hur jag ska bete mig eller vem jag ska prata med eller vem jag ska vara i par med. Jag känner mig fel bara. Jag vill att det ska vara enkelt och självklart, som i Råsunda. Där var det självklart för mig och alla andra vem jag var och hur jag betedde mig. Nu kommer det dröja ett bra tag innan jag byggt upp det i Spånga, det kommer dröja innan de lär känna den riktiga Cissi. Det är lite synd, men jag tycker sånt här är så himla jobbigt så jag tänker låta det ta tid. För jag har bestämt mig. Hade jag inte gjort det, hade jag lagt av med fotbollen. För att jag tycker det är så jobbigt med nya sociala sammanhang. Hade jag inte bestämt mig, hade min kärlek till fotboll försummats av att jag inte kan slappna av eller hantera mig själv bland nya människor.. Och idag känns det som att det inte spelar någon roll, att jag inte vill gå dit och usch. Jag måste. Jag måste gå dit för att jag ska våga nästa gång och nästa och nästa. För att bygga upp det som egentligen är jag, där också.

Jag är bara rädd för att det kommer ta för lång tid. Att jag inte ska bli accepterad.

kent är ett sånt band som jag bara kan förlora mig i. Som jag kan strunta i att lyssna på i månader, men så plötsligt förlorar jag över mig själv och försvinner in i orden och musiken. För det är så vackert. Det är så svårt att greppa vad det är som gör såhär med mig, och jag vet inte ens om det är bra eller dåligt. Men det känns i magen när Jocke Bergs texter hörs så väl i mitt rum, det är en känsla i magen jag inte kan förklara. Allt jag vet är att jag aldrig stött på ett band med texter som så väl beskriver hur det är. Hur det känns. För det är så det känns ikväll, när jag är ensammast i världen, det är då det här hjälper. Det är då jag inte vill att något annat ska existera, det är då jag önskar att det enda som fanns var här och nu. Och vore det inte för att jag nästan tappat förmågan att gråta, skulle det antagligen rinna ett par tårar ner för kinden. För att det är så fint.

Trots att jag har haft en himla härlig dag.

Jag tycker det är så hemskt, det gör ont i hela mig att de inte har hittat den lilla flickan i Dalarna som varit försvunnen sen i lördags... Hon fick cykla hem ensam för första gången från fotbollsplanen, och så försvinner hon. Ingen vet var hon är. De har letat konstant i snart tre dygn, och de har inte hittat henne. Hennes cykel fanns 500 meter hemifrån och låg i skogsbrynet lite halvt övertäckt. Jag hade hoppats på att hon, som barn gör, sett en fin blomma, lagt cykeln i skogsbrynet och täckt över den för att ingen skulle ta den, och gått vidare in i skogen för att sedan gå vilse. Så som barn gör. Men om hon hade gjort det hade hon varit hittat vid det här laget, det är jag nästan säker på. Någon måste ha tagit henne. Någon måste ha tagit en tioårig liten flicka och fört bort henne till ett ställe där ingen annan än hon själv och den som fört bort henne vet. Och det gör så ont, jag lider med mamman, jag förstår den skuld hon måste känna över situationen, trots att det inte på något vis är hennes fel. Och alla flickans klasskamrater. Det är hemskt, så himla hemskt.

Okej, nu tycker grannen ovanför att jag ska gå upp. Jag förstår om hon vill dammsuga, det gör jag verkligen. Det jag inte förstår är varför hon alltid, alltid ska göra det klockan tio på morgonen. Varje helg. Idag hade jag tur och vaknade redan halv tio, och har skrivit min personalpolicy sen dess, så jag väcktes inte av dundrandet där uppe. För det låter verkligen mycket. Och det är verkligen irriterande. Det känns som att hon enbart dammsuger prick ovanför mitt rum. Men jag kanske inte ska klaga. Tänk om det vore mannen i hushållet som dammsög. Då skulle det vara en än större pina. Han som går som att han väger 200 kilo och som att varje steg han tar är hans sista på väg till en brunn med vatten i öknen. Så tunga steg tar han. Tänk om han skulle dammsuga. Dunkande steg som jag vaknar klockan sex av på vardagsmornar, plus det kaos det låter som när de dammsuger. Tillsammans, i en härlig smet. Nejtack. Så kanske ska jag vara glad över att det är hon som dammsuger.

Nu ska jag äta frukost.

Det gick! Jag kunde stå i mål, jag kunde rädda bollar och jag kunde föra mig i alla fall hyfsat när det gäller den sociala biten^^ Matchen förlorade vi med 3-1, men jag är ganska nöjd med min insats ändå, då två av deras mål var offsidemål. Jag gjorde en hel del frilägesräddningar, varav den ena (också den snyggaste gissar jag, fick upp handen när jag låg ned och räddade på så vis) ledde till vårat mål. Spånga är ett ganska bra fotbollslag, duktiga på att hålla i boll och spela runt i backlinjen innan de skickar upp bollen i anfall. Det kändes bra, jag gjorde inte bort mig helt och jag fick lite beröm och ett par klappar i ryggen.

Herregud vad jag är nervös.. Mitt tankesätt förändras en gång var 30e sekund ungefär.. Just nu är det 'det kommer aldrig gå, jag kommer göra bort mig och hjälp, hjälp, hjälp', men snart är det 'det här kommer gå bra, jag kan inte göra mer än mitt bästa och jag vet vad jag ska göra i mål. Det kommer vara bättre att ha mig i mål än någon utespelare, och de kommer inte slå ner mig om jag släpper in mål'. Men det hjälper inte mot min nervositet. Sånt här är inte nyttigt ^^ Men jag ska väl komma levande ur det här med. Jag har i alla fall packat väskan och jag har inte glömt något viktigt, typ som skor. Det skulle vara ganska pinsamt. Om fem minuter bär det av.

Och jag vet att du vet, jag har rätt, jag har rätt, du har fel.
Hur kan det spela någon roll?
Framtiden är ändå utom räckhåll för oss.

kent, och jag saknar dem litegrann. Att se dem live alltså. Om det finns biljetter kvar, vilket jag inte vet, så vill jag nog se dem på Zinken i sommar. Med tanke på hur magiskt det var med Lasse där, så lär det bli minst lika magiskt med kent. Men då tänker jag inte köpa biljetter förrän ganska sent, det beror på hur mitt liv utvecklar sig. Huh. Jag blir ju vuxen och ska klara mig själv snart ^^ Vi fick mössorna i förrgår, och det känns att det närmar sig. Men det är inte vad jag tänker på idag, och det är verkligen inte vad jag är nervös för idag.

Anledningen till att jag är hemma ikväll är, ett: min pappa är hemma och jag vill umgås med honom. Två: jag ska spela match imorgon bitti och är redan nu väldigt nervös. Hur ska jag må imorgon? Jag är liksom nervös för det mesta; träffa nya människor och föra samtal, att kanske inte hinna få ordentlig uppvärmning, inte få uppvärmning så som jag är van att få innan match (kanske får jag ha lite inverkan så jag kan känna mig lite van i alla fall), men framför allt är jag nervös över hur det ska gå. Jag har inte stått i mål på ett halvår, vet vad en person heter i laget, och hon är forward. Huh. Håll tummarna för mig imorgon är ni snälla.

Jag tror jag har hittat ett jäkligt bra gäng i Spångas damlag. Var nere och kikade på deras träning igår, och de var ruskigt trevliga hela bunten. Precis som Råsunda var när jag började där för ganska precis fem år sen. Och även om jag antagligen kommer trivas väldigt bra i Spånga, så kommer det inte vara utan att jag saknar Råsunda litegrann. Att aldrig få promenera till Skytteholm och veta att ännu en träning väntar på konstgräset, det där konstgräset som luktar så gott på sommaren och som är hemma för mig. Som jag sprungit otaliga meter på, som jag varit förbannad och överlycklig på. Fotbollsplanerna på Skytteholm som gett mig så mycket, som gjort mig till den jag är vågar jag faktiskt säga. För det var precis i mitt livs jobbigaste tid som jag blev uppfångad av Råsundas tjejer och ledare och de har burit mig ända till nu. Jag har aldrig känt mig så trygg på något annat ställe. Jag har aldrig på något annat ställe vetat att jag kan vara exakt hur jag vill, hur arg jag vill eller hur konstig jag vill, de kommer gilla mig ändå. Det var det som blev min trygghet och det självförtroende jag har. Jag har fått ta ansvar som jag egentligen inte skulle ha vågat, jag har testat nya saker, jag har kastat mig ut och vetat att det alltid stått en ledare där med uppmuntrande ord. Oavsett hur det gått. Men jag har inte heller fått såna utskällningar som jag fått i Råsunda. Inte personligen då, men som lag. Inomhus - SM till exempel. Huh. Men vi har även presterat så att tränare inte kan hålla tårarna tillbaka. Mittcupen i Timrå till exempel. Huh.

Nej, det har varit fem år av glädje och ilska och ofantligt mycket skratt och sjuka diskussioner. Råsunda var den perfekta mixen av människor och jag är så himla glad att jag har spelat där.

Enbart för att jag ska till tandläkaren imorgon har jag ont i tanden. Antagligen har jag, idag, fått världens största hål som måste lagas. Men det är väl roligt, jag har en snäll tandläkare som skickar sms till mig ^^ Haha.

Nu har jag inget mer att skriva. Åt precis en liten tallrik med fil och flingor, jag tror minsann matlusten är på väg tillbaka! Heja! Egentligen borde jag väl vara duktig nu och ge mig på engelskan. Så slipper jag ha allt kvar till imorgon. Men jag vet inte om jag har någon lust :)

Haha, hjälp. Inte trodde jag att ett skickat mail och ett svar på detta kunde medföra sån nervositet.. Har inte den blekaste om hur jag ska göra, och jag vet dessutom inte hur jag mår på lördag. Men första steget på vägen är i alla fall att plocka upp telefonen och ringa. Sen får vi se. Men det känns bra, samtidigt som det känns läskigt. Väldigt läskigt. Vilken vettig människa ställer upp på en träningsmatch med ett lag den aldrig träffat förut? Och dessutom som målvakt? Jag är ytterst tveksam..

Annars är jag sjuk och låter som att det fastnat något i halsen på mig. Tvingade mig till skolan imorse, dels för att kunna redovisa i spanska och för att prata med min svensklärare. Sen orkade jag inte vara kvar längre. Men imorgon är jag tillbaka med nya tag!  Förhoppningsvis med tillbakakommen matlust också..

Okej, halv åtta ska jag ringa. Hjälp. Han kommer tro jag är mongo som pratar så konstigt.. =/