I want something good to die for

Ibland slås jag av hur bra Lars Winnerbäck är. Som att jag liksom glömt bort. Det har varit en period av ganska mycket Emil Jensen nu, men så lyssnade jag på Elegi och bara drogs med. Och ned. Och läste en väns blogginlägg och drogs ännu längre ned i träsket. Och jag har inte den blekaste om varför. Eller egentligen vet jag ju, men jag ignorerar det. För jag vet inte vad jag ska göra åt saken och jag orkar inte komma på en lösning. Då låter jag det hellre vara.

Det är här vännen kommer in. För hon är precis tvärt om. Det är det som gör mig ledsen. Att jag inte lärt mig något, inte något alls, av henne på de dryga två år jag känt henne. Hon bearbetar saker, hon vågar ta tag i det som är obehagligt och jag önskar av hela mitt hjärta att jag var lika stark som hon är. Men kanske måste jag inse att jag är jag. Jag är Cissi och jag kan inte vara som någon annan. Även om jag väldigt ofta väldigt gärna vill. Även om jag väldigt ofta skulle göra vad som helst för att vara någon annan, vem som helst, förutom mig.

Men det går ju inte. Det vet jag ju egentligen. Kanske är det vad som gör mig ledsen. Att jag har fastnat i den jag är och jag har varken mod eller kraft att ändra det. Att förbättra min person.

Men kanske är det sån jag är. Som jag.