Kaos överallt
Mitt rum är kaos. Nej, fel. Hela vår lägenhet är kaos. De ska renovera fönstren, och det får inte finnas något en meter framför dem. Eller i dem. Eller vid dem. Eller nåt. Sjukt jobbigt.
Sen vet jag inte vad det är med mig. Varför kan det inte vara bra, varför kan jag inte njuta och glädjas och fan fan fan. Alltid ska det vara nåt. Jag förstår inte. Jag har inte en blekaste jävla aning om varför det är såhär just nu. Nu, när jag borde trivas, nu när jag borde vara glad och allt sånt där. Fan. Det känns bara så jävla hopplöst. Ingenting spelar någon roll. Och det svider mellan mina tår och det ligger tusen saker i min säng, men där vill ju jag ligga, för jag vill sova. Måste gå upp klockan sju imorgon, trots att jag inte börjar förrän halv tio.
Jag hatar att ha drömmar och mål. Det är fan inte bra för mig. Jag blir bara besviken på mig själv när jag inte kan uppfylla dem. När jag inte har ork att göra nåt åt mitt liv. När jag vet att jag kommer fastna här och bli vuxen och tänka tillbaka på mitt liv, min ungdom när jag inte orkade genomföra några drömmar. När jag inte orkade ta tag i några mål. Jag vill inte ha det så, men det kommer bli så.
För jag känner mig själv.
Ändrade planer
Jag undrar vad jag ska göra vecka 33. Jag har tagit "semester" (snarare sagt att jag inte kan jobba den veckan, och de har fixat någon annan som jobbar) men är plötsligt sysslolös. Tanken var en väns landställe i en vecka och jag hade sett fram emot det så himla mycket. Egentligen det enda jag sett fram emot på hela sommaren. Sist vi var där var det hur skönt som helst. Jag hade verkligen behövt den veckan. Men nu blir den inte av och jag vill göra något annat. Något som inte kostar skjortan, eftersom jag sparar pengar för glatta livet.
Jag och min nuvarande sambo pratade om att åka till Nyköping/Vagnhärad, och det låter mysigt. Jag och F har pratat om en tågturné. Det enda problemet är var man ska bo, det är ju det som kommer kosta. Det är synd att jag inte, som förut, känner en massa folk runt om i landet. Vi får väl tälta. Riskera att bli mördade. Kanske inte så party.
Även om jag verkligen förstår anledningen och accepterar den och allt det där, så kan jag inte låta bli att bli sjukt besviken över att det alltid blir såhär. Det känns som att det alltid är mig folk dissar. För samma dag som det messet kom, blev jag även dissad sex gånger till. Det är klart att det känns, det är klart att jag blir ledsen. För jag hatar att planera saker, förvänta mig vilka som ska vara där eller vad man ska göra, men sen blir det bara platt fall och jag blir ensam kvar. Nu blev jag ju inte ensam, jag hade min sambo, men ändå. Själva känslan.
Sommarlov
Slänger in ett blogginlägg medan maten står på spisen.
Jag lever livet. Jag trivs som fisken i vattnet och jag bara älskar att bo här med min vän. Att vädret är helt grymt skönt gör inte saken värre. Fast idag sa min kropp ifrån och ville inte ha mer sol. Så då får vi vila lite, kroppen och jag. Men en hel del färg har jag fått. Konstant solande i två och en halv dag, liksom. Måste ju passa på, snart börjar juli och en månad fylld av jobb, jobb, jobb. Är ledig fyra dagar tror jag.
Annars. Det händer inte så mycket. Jag köpte mina första par tjejjeans i måndags. De första jag äger i hela mitt liv. Det är ganska skickligt att jag gått i 20 år utan att ha ägt ett par jeans från tjejavdelningen. Men nu har jag ett par, och de är fina, så fina. Synd bara att det är shortsväder. Eller inte ^^
Mat nu!
Sambo
Jag sitter här i ett kök som inte är mitt eget. I ett helt hus som inte är mitt eget, men jag är ensam och jag har nycklar. Min tillfälliga sambo är på jobbet, och jag ska jobba inatt, så vi lär inte träffas förrän imorgon igen. Men vi tog en sväng i stan idag efter att jag fått en introduktion i hur jag använder tvn, vilket är det absolut svåraste när man kommer hem till folk. Förstå vilken kontroll man ska använda till vad och när. Men det var inte så avancerat.
Jag funderar på att leta upp någon sorts nyckel till garaget och sen någon sorts cykelnyckel, för jag vill cykla. Och min sambo har sagt att jag får låna cykeln, jag hoppas att det gäller även när jag är ensam här^^ Eller så kanske jag ska gå ut och sparka lite fotboll på tomten. Gäller ju att passa på, liksom.
Solen skiner, och det känns inte så jobbigt att behöva jobba inatt, ändå. Jag vet vad jag återvänder till; det här och min vän. Det känns som att vi äntligen, äntligen håller på att bygga upp den relation som rasade. Det känns bra i hjärtat, det här. Det som saknas är kanske att jag ska börja anförtro mig också. Men det är ju så svårt. Jag vågar ju inte släppa någon in på djupet.
Det har visat sig två gånger i samma säng med ungefär två veckors mellanrum. Båda gångerna fick jag raka frågor där jag kunde ha öppnat mig. Jag kunde ha sagt som det var. Personerna som ställde frågorna var personer jag känner mig trygg med. Ändå fick jag tunghäfta och hade ingen aning om vad jag skulle svara. Ingen hade frågat på det sättet på flera år. Och jag föll tillbaka i beteenden som var sist någon frågade. Slingrandes, undvikandes.
Det är kanske dags att ändra på det nu. Det kanske är dags att bli vuxen och släppa in någon mer.
Midsommarhelgen
Jag hade en grym midsommar. Även om den började helt hemskt, på grund av att SL är ett helt sjukt företag. Men det löste sig till slut. Jag kom fram, efter en och en halv timme. Istället för 20 minuter. Sen åt vi mat, sjöng Singstar och spelade fia med hutt. Sen gick det som det gick. Alla somnade sött på olika ställen i lägenheten. Mest udda var madrassen i köket. Där sov inte jag.
Dagen efter började vi med att gå upp klockan nio! Ska det vara så ska det, liksom. Vi gick till ett stängt Vi (jag vill fortfarande skriva Vivo) och satt där utanför och väntade i 25 minuter till de öppnade. Sen lagade vi mat på en spis som gick sönder, men som vi lagade med hjälp av min pappa. När vi åt maten tittade vi på Fem myror är fler än fyra elefanter. Sen åkte vi hem och på kvällen sågs några av oss igen för att grilla i Kristineberg. Det var sjukt mysigt.
Nu ska jag börja packa och tänka, vilket känns lite motigt. Lite jobbigt att behöva tänka vad jag kan behöva under en hel vecka, liksom.. Ska ju bo hemma hos fröken Andersson. Det ska bli grymt! Mindre grymt ska det bli att jobba natt inatt. Usch. Men det är sista gången nu.
Sömn
Haha. Dumt beslut.
Försökte sova vid halv åtta, men var inte särskilt trött och alldeles för rastlös, så det gick inte alls.
Tittade på fotboll vid tio och kände att jag var väldigt trött. Bestämde mig för att lägga mig i sängen istället. Somnade. Sov i kanske 45 minuter. Och nu ska jag snart åka och jobba. Inte ett dugg kul kan jag meddela. Jag vill sova vidare. Jag vill sova inatt. Inte jobba. Inte alls. Jag vill inte vänta med att få sova till klockan halv sju imorgon bitti. Jag vill sova NU!
Damnit.
Natt mellan söndag och måndag, sen aldrig mer natt. Jag säger då det.
Onsdag. Eller är det torsdag? Det är det nog
Här sitter jag och är lite nervös. Väntar på att båda min chefer ska ringa och meddela närmre när jag ska få jobba i sommar. På brevbärarjobbet ska jag få fler tider, och på det andra jobbet ska jag reda ut när jag egentligen jobbar, för jag förstod ingenting när hon ringde i måndags. Jag hoppas brevbärarchefen ringer först, för det är där jag helst vill jobba mest. Det verkar som att hela min sommar kommer bestå av att jobba. Men det gör ingenting, egentligen. När jag jobbar som brevbärare kommer jag ju i alla fall ha ett liv utanför jobbet. Jag kommer kunna åka och bada. Men inte när jag jobbar på Centralen. Då är det pass från typ 07-18.
Igår träffade jag vännen och åt lite lunch och tittade i lite affärer. Jag tänkte efteråt på hur sjukt våra samtal pendlade. När vi ena stunden kunde vara allvarliga, prata om vad som hänt och ha tårar i ögonen (i alla fall jag..), medan vi i nästa stund skrattade lite åt något konstigt. Det var skönt att träffa henne. Se att hon håller sig på fötter.
Nu ska jag åka och titta på cykel. Jag måste få arslet ur någon gång, om jag vill ha en cykel. Inte vara så kräsen.
Onsdag 17 juni
Hej V. Eller S, kanske. Kanske VS. Eller SV.
Följande skrevs vid tolv på dagen idag. Men blogg.se ville inte publicera då..
Det låter inte kul alls, med din sjukdom. Och speciellt inte med alla mediciner som nästan verkar vara lika illa som själva sjukdomen. Däremot låter det sjukt roligt att riva väggar och ha sig! Det har jag alltid velat prova. Få ut lite aggressioner, sådär. Fast jag skulle nog inte raka av mig håret. Har en känsla av att jag inte passar i det.. Är det därför många byggarbetare har mössa på sig, för att slippa få skit i håret?
Jag har precis börjat komma ikapp med min sömn, har sovit 13 respektive 11 timmar de två senaste nätterna men är ändå helt slut om kvällarna. Igår kan det kanske ha berott på att jag glömde allergimedicin, men allt kommer ändå raseras imorgon inatt, då jag ska jobba natt igen. Efter måndag ska jag säga till min chef att jag inte kan jobba nätter, för det funkar inte. Min kropp är inte gjord för det, inte just nu i alla fall. Jag har ett svårt förhållande till sömnen som det är liksom.
Idag har jag ett par uppdrag jag tänkte försöka genomföra. Jag är dålig på att genomföra saker, men jag vill verkligen utföra dessa. Jag får liksom aldrig arslet ur annars. Till att börja med måste jag skriva ett brev om mig själv på engelska. Jag har ju tänkt åka till Australien i höst och vara au pair, och någon sorts presentation av mig själv måste jag få ihop. Jag har kommit en bit på vägen, och jag har en från England som ska rätta det sen. Måste bara skriva klart.
Mitt andra uppdrag idag är att ta mig till systemet och inhandla alkoholhaltiga drycker till imorgon. Men eftersom jag är nybliven 20-åring tycker jag fortfarande att det är lite spännande att gå dit, så det ska jag nog lyckas utföra :)
Från och med lördag ska jag bo i hus. Jag hoppas på en hel del sol, så jag kan sola och bli brun när jag inte jobbar. Ska flytta in hos en vän vars familj är bortrest, och hon vill inte vara ensam, så då ska jag bo där med henne i en vecka. Det kommer bli bra tror jag.
Skicka Spotifylistan du, jag ska se vad jag kan göra ;D
Ta hand om dig.
"Vi som krossats, krossar och går på.
Små späda barn, med hjärtan som elefanter.
Gud uppfinn nåt nytt, som gör det lätt,
Att hålla ut,
Nåt för dem som väntar
De som orkar vänta, mer."
Slitet
Jag ska gå och lägga mig snart. Jag har haft ett par riktigt jobbiga dagar, och fler är på ingång. Igår jobbade jag i regnet och det sög verkligen. Även om jag ibland tyckte det var roligt, lite mer utmaning liksom. Men att vara helt genomblöt och kall var inte ett dugg kul.
Idag har jag sprungit i fler trappor. Hjälpte en vän att flytta till världens fräschaste lägenhet. Jag är kär i hennes kök. Nackdelen var bara att det var tre trappor utan hiss. Och en hel del grejer som skulle upp. Svetten rann på oss alla, men vi fixade det relativt fort ändå. Jag kopplade dessutom in tv, dvd och hemmabiosystemet. Det är jag stolt över. Dock hjälptes jag och en annan kille till, men ändå.
Imorgon börjar jag jobba klockan 07 och ska jobba till 19. Med vad vet jag dock inte, jag vet bara var jag ska befinna mig. Men det kan ju kanske bli en trevlig överraskning. Men att jobba i tolv timmar är inte riktigt vad jag känner för. Och på måndag är jag brevbärare igen. Tisdag barnvakt. Sen två nätter. Jag känner inte riktigt att det här är vad jag har ork till. Jag vill vara utvilad.
Idag har jag sprungit i fler trappor. Hjälpte en vän att flytta till världens fräschaste lägenhet. Jag är kär i hennes kök. Nackdelen var bara att det var tre trappor utan hiss. Och en hel del grejer som skulle upp. Svetten rann på oss alla, men vi fixade det relativt fort ändå. Jag kopplade dessutom in tv, dvd och hemmabiosystemet. Det är jag stolt över. Dock hjälptes jag och en annan kille till, men ändå.
Imorgon börjar jag jobba klockan 07 och ska jobba till 19. Med vad vet jag dock inte, jag vet bara var jag ska befinna mig. Men det kan ju kanske bli en trevlig överraskning. Men att jobba i tolv timmar är inte riktigt vad jag känner för. Och på måndag är jag brevbärare igen. Tisdag barnvakt. Sen två nätter. Jag känner inte riktigt att det här är vad jag har ork till. Jag vill vara utvilad.
Fredag 12 juni
Hej V.
Jag hoppas att du mår bättre, det är inte så party att vara sjuk när det är sommar. I och för sig är det kanske inte mycket till sommar just nu, i alla fall inte vädermässigt. Jag har i princip precis blivit frisk, men jag lär bli sjuk igen, eftersom jag jobbade idag. Det var uppehåll hela morgonen när vi var inne, och när jag delat ut kanske tre-fyra portar kommer regnet. Herregud vad det regnade. Posten som jag delade ut blev blöt och jag blev ännu blötare. Nu är jag täppt i näsan igen, men jag hoppas att det går över. Min nässpray är slut.
Min sömn har börjat spöka med mig, igen. Jag har alltid haft ett svårt förhållande till att sova, jag har alltid inbillat mig att jag behöver mycket mer sömn än vad en normal människa klarar sig på. Många kan sova fem-sex timmar i veckan och överleva på det, jag inbillar mig att jag behöver minst åtta-nio för att klara mig. Därför kan det ibland bli ganska jobbigt i sängen om nätterna, när jag inte somnar. Men nu har min kropp börjat med något nytt. Jag kan vara så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna, gå och lägga mig och somna relativt fort (vilket är 20-30 minuter för mig). Sen vaknar jag efter kanske en kvarts sömn, och KAN INTE SOMNA OM! Trots att jag är lika trött som innan jag somnade. Inatt tog det ytterligare tre timmar innan jag somnade. Sen gick jag upp klockan sex, vilket nästan var sovmorgon.
Har du några planer för sommaren, förresten? Jag tycker det är så svårt att inse att det är sommar, när man inte har en skolavslutning att luta sig på. För mig är det inte sommar ännu. Jag kommer antagligen inse att det är sommar lagom till att den är slut. Typiskt mig. Men jag gillar värmen, när den väl är här. Jag älskar sol och shorts och linne och tofflor och pilotbrillor och barfota och grönt gräs och badplatser och allt sånt där, du vet.
Jag har glömt att ge dig låtcitat. Här kommer ett:
"One shot of happy, two shots of sad
That's how our lives are like.
The path that you chose, it got highs it got lows,
But it's never what you have in mind.
I must say that I still wonder why,
It disappears,
I must say that I still wonder why
The years keep tumbling by..."
Bryt tystnaden
Det har varit tomt här på senaste tiden. Antagligen beror det på att det är relativt tomt inuti mig också. Det som har hänt är ofattbart, tragiskt, läskigt och så himla, himla orättvist. Det går inte att ta in. Och jag är verkligen tom på ord. Ingenting känns som att det är värt att skriva om längre, ingenting känns viktigt. Det som är viktigt, det står i det brev jag skickade idag. Jag hoppas att det kommer fram imorgon.
Om två timmar börjar jag jobba, och jag är helt sjukt trött. Blev väckt imorse av en chef som inte sa särskilt mycket vettigt, och inte jag heller för den delen, eftersom jag knappt hade någon röst. Har inte kunnat sova varken på dagen eller nu på kvällen heller. För mycket tankar som snurrar. Jag saknar en del människor. Det är vissa jag vill ha nära mig just nu. Samtidigt som jag vill vara ensam.
Om känslorna av otillräcklighet var stora förut, är det ingenting mot vad de är nu. De fyller hela mig och vad jag än gör känns det meningslöst. Vad jag än gör har det ingen betydelse för någon. Inte ens för mig själv.
Jag mår så konstigt.
Otänkbart
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det finns inga ord.
Igår var ett virrvarr av känslor. Vi kom överens om att vi inte kunde påverka från där vi var, så vi försökte ha roligt ändå. Jag hade ganska trevligt, men ibland kom verkligheten ikapp och tårarna steg i ögonen.
Det finns inget mer att skriva. Mer än att jag älskar alla mina vänner något så otroligt.
Irritation
Jag vaknade klockan nio imorse, var dödstrött, men kunde inte somna om eftersom jag var så sjukt irriterad..
Egentligen började det väl i onsdags natt. Jag hade pratat med min chef på bemanningsföretaget och förklarat att jag var sjuk och inte kunde jobba förrän tidigast söndag eftermiddag. När jag ligger och precis håller på att somna ringer det klockan tolv, men jag svarar inte. Jag brukar inte göra det när det är nummer jag inte känner igen. Men jag blev orolig, det kunde ha hänt någon något, så jag kollade upp på Eniro vem det var. Någon från bemanningsföretaget, såklart. Trots att jag sagt till min chef att jag var sjuk tidigare på dagen.
Imorse vaknar jag av att någon kommer in i mitt rum, men går ut igen. Mamma, såklart. Jag försöker somna om, men undrar vad hon skulle in här och göra. När jag tittar på mobilen ser jag att samma nummer som i onsdags natt har ringt, utan att jag hört det. Då fattar jag att de ringt hem, och mamma svarat. TROTS att jag har sagt att jag är SJUK och inte kan jobba förrän SÖNDAG EFTERMIDDAG. Har de ingen som helst kommunikation på det där företaget, undrar jag?
Men jag har en rolig dag framför mig, i alla fall :)
Kroppsligt
Min kropp är så bra på att anpassa sig. Jag har haft hyfsat lite att göra den senaste tiden, och nu när det börjar köra ihop sig och blir massor att göra nu i fem dagar, ja då passar det sig minsann att bli SJUK! Vad är det för stil liksom? Så idag har jag köpt ett paket piggelin och ätit massa glass. Jag köpte en korsordstidning också, men den var på tok för svår, så jag har löst typ tre ord i den =/ Snacka om slöseri. Undrar om man kan byta? Men jag hade tur, för Illustrerad Vetenskap kom idag, tidningen som kommer konstant! Seriöst, det känns som att den kommer typ varannan vecka. Min teori är att de har en massa att skriva om nu, så de skriver som fan och gör tidningar. Sen i slutet av året kommer det inga fler ^^
Jag vann även en liten vinst idag, över min telefonfobi. Ringde min ena chef och sa att jag inte kunde jobba en av veckorna som han bett mig.. Men han blev varken arg eller skällde på mig, han sa bara att det skulle lösa sig. Jag är så glad över att få jobba som brevbärare varannan vecka hela sommaren! Och enligt mig är det perfekt att få jobba varannan vecka istället för klumpvis. Då slipper jag vara låst ena delen av sommaren, nu kan jag istället leka varannan vecka :) Jag lär i och för sig kunna leka en del även veckorna jag jobbar, då det inte lär vara så mycket att göra.
Barn
Det skiftar så. Ena stunden hatar jag att vara barnvakt. När de trotsar allt man säger. När de gör precis tvärt om. När de inte lyssnar och när de triggar varandra att utmana ödet och mig. När de slåss och när de vill ha uppmärksamhet samtidigt som jag är upptagen med något annat.
Andra stunden älskar jag det. När de pratar tvärtom-språket och säger att jag är den sämsta barnflickan de haft. När de visar kärlek till varandra och hjälper den andre. När en liten hand smyger sig in i min. När man kan se glädjen i deras ögon för att få hoppa studsmatta med mig i fem minuter till. När de spontankramas. När de vill samarbeta och komma fram till en bra deal istället för att totalvägra. När de säger kloka saker och när de lär mig saker jag glömt bort.
De är fina, de där små varelserna, trots allt.
Minnen och gråt
Äntligen finns Imogen Heap på Spotify. Jag tar hem låten Congratulations, som de gör tillsammans med Blue October, lyssnar på den och får lite ont i magen.
Minnesbild: fosterställning i sängen, täcket över huvudet, hörlurar i öronen (annars lyssnar jag alltid genom stereon, men just den här gången orkade jag inte starta datorn), och skakandes av gråt.
Gråt över något jag inte gråter över längre. Men den ger mig likförbannat ont i magen. Den hamnade direkt i spelningslista "Aj" och lär stanna där. För den tar mig tillbaka till när det var värt att gråta över, det där. Nu är det inte det längre. Nu gråter jag över andra saker.
När jag var barnvakt förra veckan frågade M vad jag brukade gråta över. Hur förklarar man för en sexåring det som jag brukar gråta över? Självhat, otillräcklighet och höga krav är inget som finns i en så liten människas värld. Så jag sa att jag brukade gråta när mina vänner var ledsna. För det gör jag ju också. P frågade om jag inte grät när någon slog mig. Jag förklarade att jag har så snälla vänner, att de inte slår mig så ofta. Och när de väl slår mig, slår de inte så hårt. Det är mer av kärlek, inbillar jag mig. Men det sa jag inte. Det sista alltså.