I want something good to die for

Här sitter jag och är lite sentimental. Lyssnar på Thåström och tänker en massor. På personen jag förknippar hans röst med allra mest. På helgerna, dagarna och nätterna vi intensivt spenderat tillsammans. Skratt. Ironi. Och sen månader av tystnad, innan samma sak återlevs igen.

Men jag tänker även på annat. Eller, det är inga direkta tankar. Mer känslor som virvlar runt. Runt, runt, runt. Ända tills jag blir snurrig, och då virvlar det lite till. Så att jag måste lägga mig ner en stund. Det är känslor jag inte riktigt kan sätta ord på, för det virvlar för fort. Jag hinner inte sätta ord på en känsla, förrän den irrat iväg och ersatts av en annan. Jag hinner inte fånga dem. Men så tänker jag på vad Emil Jensen brukar säga. "Fånga inte ögonblicket. Ögonblicket dör i fångenskap". Och kanske är det därför det virvlar så mycket, det är alla ögonblick jag försökt fånga under den gångna veckan, som dör. Jag fångade ögonblicken, jag höll dem inom mig, men nu vill de ut igen. Det blev för trångt. Det blev för många ögonblick, för många känslor och för många ord att hålla reda på.

Nu håller de på att virvla sig ur min kropp. Snart ersätts de av andra ögonblick och känslor. Kanske är det vad jag är rädd för? Att det bästa av två världar inte ska få plats inuti mig. Att jag inte kommer kunna bära med mig minnet av det fina jag har här, tillsammans med de nya minnen jag kommer skapa på andra sidan jorden. Tänk om jag måste välja? Den dagen må komma, en dag när ett val måste göras. Men inte än, för nu är mitt val redan avgjort.

På söndag åker jag till andra sidan jorden för att uppfylla min dröm. Och jag är fan stolt över mig själv.

Avskeden avlöser varandra den här veckan, känns det som. Och det är väl inte så konstigt, egentligen. Åt lunch med pappa idag, och jag insåg verkligen att jag har stängt av. Stängt av vad känslor heter. Går omkring i något slags nonsens. Pappa berättade att han bestämt sig för att inte följa med till Arlanda, ändå. Han kommer och säger hejdå på lördag istället, och helt ärligt tycker jag att det känns skönt. Och han sa att det var för min skull, men mest för sin egen.

På torsdag kommer det första jobbiga avskedet. På fredag blir det antagligen dubbelt så jobbigt, eftersom det då är fler personer samtidigt. Men det känns fint att avsluta med en sista kväll på Treat och jukeboxen. Jag undrar om mitt känslomässiga läge har slagits på igen, när det blir dags att kramas. Antagligen har det det. Med kraft.

Jag har lekt med Pia idag. Det var inte så roligt. Hon vann nio matcher i rad i foosball. Man tycker ju kanske att hon borde låtit mig åka till Nya Zeeland med i alla fall en vinst, men icke.

Jag har dessutom provpackat mitt handbagage också! Det blev trångt. Men vafan, det ska det väl vara.

Nu är jag precis hemkommen från ett alldeles underbart derby. Min sista AIK-match på obestämd tid, och att AIK lekte med Djurgården och vann med 2-0 gjorde det till ett alldeles utmärkt minne att ta med mig till andra sidan jorden. Det blev ett fint hejdå till Therese också, ett hejdå utan tårar, ett hejdå som istället innehöll glädje över ett kommande sm-guld. Det kändes rätt att säga hejdå till henne efter en AIK-match.

Ändå infinner sig inte den ultimata glädjen. Kanske delvis för att det inte riktigt kändes som ett derby; det var inget ordentligt motstånd, varken på planen eller på läktaren. Men även för ett par sms jag fick under matchen. De fick mig att tänka och undra. Massor. Undra vad jag egentligen betytt. Betyder. Hur mycket som varit äkta, egentligen. För jag åker till andra sidan jorden, ska vara borta i mer än ett år, och får ett sånt slag i ansiktet. Det kändes verkligen som det.

Jag är ledsen. Faktiskt.

Screw this country. Jag längtar till NZ nu. Så jag slipper det här. Fan, vad skönt det ska bli.

Det finaste i fredags var ändå när jag fick prata i telefon med min fina, fina vän i London. Så fort jag hörde hennes röst fylldes ögonen av tårar. Oj vad jag saknar henne. Men det kändes så himla bra att få prata med någon som varit hemifrån ett bra tag (två månader typ). Hon gav mig tips, och hon gav mig hopp. Hon lugnade mig verkligen, med sina ord. Och om bara en vecka är jag på väg till hennes stad. Men bara för en mellanlandning, och bara för tre timmar. Så det kommer vara som i Håkan Hellströmsången. Vår Håkanlåt. "Åh, gud, det gör så ont att nåt så nära, kan vara så långt bort".

Jag undrar hur länge jag sov imorse, egentligen. Vaknade, tittade på klockan (inte mobilen, utan en vanlig klocka, eftersom mobilen dött under natten) och den var kvart över nio. Trodde jag. Eftersom jag inte kunde somna om, läste jag ut de cirka 40 sidorna som var kvar i min bok. När jag då bestämde mig för att gå upp, tittade jag på klockan en gång till. Då var den tolv. What?! Antagligen hade jag sovit längre än jag trodde. Antagligen i tolv timmar.

Erik Hassle - All that I wanted was you.

Jag sitter på en pall i vardagsrummet. Omgiven av tomhet. Tomhet efter vännerna som gått hem, för sista gången.

Jag försöker städa, och det går bra i ungefär tvåminuterspass. Sen fastnar jag. Stod med snöret man drar upp persiennen med och bara stirrade i två minuter. För det är en sak att vara bakis (det blir jag i och för sig inte, men lite sliten är jag ändå), men att vara det och känna ett sånt extremt hål i hjärtat, det är fan jobbigt.

Ovanstående skrev jag imorse vid halv tio-tiden. Sen vaknade Fredrik och tog all min uppmärksamhet.

Nedanstående är skrivet i realtid, alltså nu. På kvällen.

Har hängt på Lidingö hela dagen, Lidingöloppet och sen middag hos bror. Sista gången, antagligen. Vemodigt? Svar ja. Jag var mest tyst under middagen. Fick världens finaste fotoalbum av min älskade storebror. Proppfullt med bilder, mestadels från när vi var små, och det var så himla fint. Sista sidan gav mig tårar i ögonen. Älskade.

Och nu är dessutom det första, ordentliga farvälet taget. Och jag har en känsla av att det kan vara det värsta också. Farmor. Min älskade, coola farmor. Det gjorde ont att säga hejdå, det gjorde verkligen det. Du är så bräcklig, men så stark. Tårarna rann där i vardagsrummet, och de rinner nu.

Jag vill inte ens tänka på hur jag kommer må nästa söndag. Skitdåligt, antagligen.

KAPOW!

Slog det mig. Igen.

Som att någon vred allt inuti mig ett kvarts varv. Om två veckor sitter jag i ett främmande land, i ett främmande rum, med bara främmande människor runt mig. Jag kommer inte känna någon. Jag kommer inte ha en enda att skicka paniksms till. Min telefonbok kommer decimeras med säkert hundra personer. Jag kommer behöva formulera mina känslor på engelska och hoppas på att de kommer ut rätt. Jag är ju så rädd.

Samtidigt kan jag inte vänta till den stund jag sätter min fot på Ny Zeeländsk mark. I den stunden går jag ur mitt skal, i den stunden tar jag fram den person jag alltid velat vara, men som något (jag vet inte vad) hindrat mig från. Jag ser fram emot att lära känna nya människor. Få nya, annorlunda vänner. Vänner med andra erfarenheter, vänner med andra synsätt och vänner från alla delar av världen. Jag ser fram emot att bli mottagen i en ny familj, att bli accepterad och acceptera.

Min värld är upp och ner och bak och fram just nu. Sista dagen på jobbet imorgon, jag har bakat en sockerkaka med för mycket kardemumma i och imorgon kväll kommer det hit en massa folk. Kanske. Antagligen har de glömt. Men det gör inget.

Jag är fortfarande rädd.

Den här natten, morgonen och dagen imorgon blir prövningen och beviset. Prövningen på om det är jobbet som gör mig såhär, beviset på att det inte är resfeber. För det kan inte vara det. Inte än.

Jag mådde som sagt helt konstigt i fredags, en helt obestämbar känsla, den satt mellan halsen och långt ner i magen. Obehag, liksom. På lördagen kom och gick den, men den var mest borta och jag kunde njuta fullt ut av den extremt härliga höstdag nere i Nyköping tillsammans med de med samma blod som jag (och två till). Vi hade femkamp, vi grillade, vi skrattade och vi spelade spel. Jag fick massor av paket, vilket jag inte alls hade räknat med. Väldigt praktiska saker. Jag och katten delade på soffan på natten.

Men imorse var känslan tillbaka. Jag är hungrig, men kan inte riktigt äta. Äter jag, kan jag inte äta mycket och inte fort och absolut inte "tung" mat. Sen helt plötsligt kan jag bli jättehungrig och äta vad som helst. När jag tre timmar tidigare velat spy bara jag tänkt på varm mat. Bilresan hem var jobbig. Någon form av ångest vill jag tro att det var, och det satt i under eftermiddagen.

Just nu känns det helt okej, trots att jag vet att jag börjar jobba klockan 07 imorgon. Vi får se hur det går, helt enkelt. Det är ändå bara fem dagar kvar, sen ska jag bara ta det lugnt och andas innan jag åker. Om fjorton dagar åker jag.

Jag har nog aldrig varit såhär rädd för något jag velat göra så mycket.

Den här veckan har varit bland det värsta jag varit med om. Idag ringde jag och sa att jag var sjuk, för jag pallar inte. Jag håller på att gå under. Jag känner verkligen att det inte är nyttigt för mig och min kropp och min mage att stressa så mycket som jag har gjort. Och igår var extremt. Först efter elva timmar, när jag satt på pendeln, var jag tvungen att anstränga mig och koncentrera mig på att andas lugnt; in och ut.

MEN! Igår fick jag sms av DHL, som är en budfirma för er som inte har koll, där det stod att jag hade ett paket att hämta ut. Jag förstod ingenting. Det enda jag kunde tänka mig att det var, var mina flygbiljetter. Men mamma skickade sms och sa att de kommit hem. Så med stor förväntan gick jag till Seven eleven och hämtade ut ett paket som var väldigt stort!

När jag insåg vad det var i blev jag glad, jätteglad.

Lars Winnerbäck släpper inte sin nya skiva förrän på måndag. Jag har beställt boxen. Den kom alltså igår. Jag har inte lyssnat på skivan än, men om en kvart ska jag göra det. Lyssna på den, och bläddra i boken. Den fina, fina boken som var med. Stor och ordentlig. Jag hade tänkt ta med mig den till NZ, innan jag visste hur stor den var, men nu får den nog stanna hemma..

Jag är förvånad över att jag inte känner mig mer sliten än vad jag gör. Inte alls, om jag ska vara ärlig. Trodde jag skulle ha däckat för flera timmar sen, men det är först nu som tröttheten börjar komma.

Jag var på inflyttningsfest igår. Hos samma person, andra gången på mindre än ett år. Och jag stannade ungefär lika länge den här gången som förra, till klockan halv fem, bara det att förra gången hade jag 300 meter hem. Igår fick jag åka taxi. Men det var fan så roligt. Hela kvällen var sjuk. Bland det sista D sa till mig när vi sa hejdå utanför min port var "du bara skrattar". Och ja, jag hade nog skrattat hela kvällen. Han hade väl tröttnat :)

Det gläder mig igen att jag kan föra mig i sociala sammanhang där jag egentligen inte har någon direkt tillhörighet. Det känns så bra inför NZ. Antingen vet folk om att jag ska åka, och att jag inte riktigt litar på min egen förmåga, och därför låter mig lyckas, eller så har jag helt enkelt blivit bättre. Bättre på många saker, men kanske mest på att inte tänka för mycket. På att inte se mig själv utifrån. Det är då det brukar brista.

Imorgon ska jag gå upp klockan 06! Och det ska fan bli roligt att jobba. Och efter jobbet har vi vår sista korpenmatch. Det är lite tråkigt, jag trivs ju så bra på den där grusplanen.

Fast nu när jag tänker efter. Jag är väldigt trött, ändå. Det blir nog sängen, med min nyinköpta bok. Jag hoppas jag hinner läsa ut den innan jag åker, för det känns dumt att släpa med sig en nästan utläst bok. Då får det räcka med de fem olästa böcker jag ska ha med mig :)

Jag har varit otrogen.

Det känns det som, i alla fall. Det ÄR ju så hemtamt att skriva inläggen här, att veta precis hur allting fungerar. Men det är så krångligt och tar sån tid och energi att få till en snygg blogg, och det är mest det jag inte orkar.

Jag har skaffat mig ett konto på blogger, och har numer en blogspotblogg. Det är min Nya Zeelandblogg. Så fram till jag åker lär jag skriva parallellt, alltså i både den här och den andra bloggen, men sen får nog den här bloggen vila ett tag. För då ska jag uppdatera vänner och familj om livet på andra sidan jorden. Vill ni ha adressen till den nya kan ni hojta, annars lär ni se den på facebook, då jag kommer flasha den där lite nu och då, för att få läsare :)

Nu ska jag faktiskt gå och lägga mig. Klockan tio en fredagkväll, men jag är helt slut. Det har varit en kämpig vecka, som började helt sjukt dåligt, men som nu har slutat riktigt bra. Jag trivs med att jobba igen, jag vill åka till Nya Zeeland igen, och vännen har ett friskt hjärta. 23 dagar kvar. Vafan. Nyss var det 42. Vad hände?

Här sitter jag och är både orolig och lite rädd.

Finaste vännen ska operera hjärtat imorgon. Och det är ju såklart inte utan att man är rädd. Det är ändå hjärtat vi snackar om. Det där organet som pumpar runt blod i kroppen. Det där organet som liksom krävs för att man ska kunna stå upp imorgon också. Det där organet som kan göra så ont i bland, men av andra orsaker. Kärlek, till exempel.

Tyvärr är operationen inte till för att laga krossade hjärtan. Det hade varit något.

Operationen ska göra min vän frisk. Och hon ska få nyponsoppa efteråt. Jag kommer antagligen inte kunna koncentrera mig på jobbet imorgon. Men jag ska jobba mitt snabbaste.

Att min ena coach ska "gå igenom lite saker" med mig imorgon är något som hamnat i skymundan för det här. Och lika bra är väl det. Jag är egentligen jätterädd att han ska klaga på något jag gör. Att jag gjort något fel.

Annars hoppas hela kontoret på att vinna några miljoner var. Vi spelade på lotto tillsammans idag. Alla la en tia, och det är någon sorts megavinst. Jag har ingen riktig koll. Valde bara mina sju nummer (och förklarade ingående för Elias varför jag valt varje..) och var glad. Kexchoklad hade chefen köpt till alla också, som vi fick när vi kom in efter rundan. Sånt gör mig glad.

Nu ska jag laga matlåda till imorgon.

Det finns en låt som egentligen inte alls är jag, men den brukar fylla mig med glädje. Den påminner om jobbet (Citymail, alltså) och refrängen är jag. Mitt kommande liv, min dröm. Men ikväll gör låten mig lite ledsen. Resfebern har slagit sig in i min hjärna, och just nu vill jag inte alls åka. Därför känns följande textrad jobbig. (Ja, det är Ken Ring, det känns jättetöntigt, men som sagt, jag brukar få bra vibbar av låten just för att den är Citymail för mig).

"Livet kan vara svårt, men det är bara att spela på,
Våra minnen är allt vi kommer leva på
Så säg hejdå, för livet går vidare,
Och kom ihåg att det finns nåt som är finare.
Dags för mig, vi hörs väl ganska snart igen,
Just nu så är det faktiskt dags att dra igen,
Så ha det bra min vän, vi syns väl kanske någon dag igen.

Om jag nånsin kommer tillbaks igen.

Nu måste vi dra, ja vi ses väl nån dag
Jag svär livet blir bättre,
När man vet var man ska."

Får man, eh, ändra sig?

För idag är en sån dag. Jag har ångrat mig. Jag vill inte åka till andra sidan jorden längre. Jag vill inte vara au pair. Jag vill inte lämna det trygga liv jag har här.


Samtidigt som jag inte kan vara kvar. Jag kan inte trampa runt i de här spåren längre. Jag måste åka. Det är bara att ignorera känslan. Igen. Det som jag ska sluta med, när jag kommer dit. Det har jag ju lovat mig själv. Men än
så länge är det alltså fritt fram att ignorera obehagskänslor.

Kanske blev det så tydligt. Flygbiljetten är bokad, och idag är det exakt fyra veckor till jag åker. Om fyra veckor
sitter jag på ett flygplan just nu. Påväg så långt bort som möjligt.

Och jag undrar vad fan jag gett mig in i. Det finns ingen återvändo. Det är bara att packa väskan och ge sig ut till Arlanda den 4 oktober. Något annat finns inte att göra. Det finns inga alternativ. Det är bara bita ihop.

Jag hade en sjukt fin kväll igår. Mötte upp Ina för att (med båt) bege oss till Grönan. Det var sjukt mycket folk. De flesta var där av samma anledning som vi; Håkan. Men vi chillade, åt middag på en restaurang och hamnade ganska långt bak på konserten. Men det gjorde inget. Vi såg och hörde ändå, liksom.

Jag har aldrig sett Håkan live förut. Förutom en gång på Allsång på Skansen, men det kan knappast räknas. För han är fan bra live! Lite långdragna mellansnack ibland, men han har energi på scenen, och han visar verkligen kärlek till sin publik. Vi fick höra mestadels låtar vi kände igen, vilket betyder att han spelade mycket gammalt material. Det gav mig tårar i ögonen att stå med armen runt fina vännen och sjunga tillsammans, samtidigt som jag tänkte att det är vad jag lämnar.

Och han spelade Kom igen Lena! Jag BLEV så glad! Dansade och sjöng som aldrig förr. Nu kan jag åka till Nya Zeeland, nu har jag fått se vad jag velat. Den enda som saknades var Anna.

Men det konstigaste var ändå när vi skulle åka hem. Vi gick till busshållplatsen vid Skansen för att gå på innan ALLA andra. Det kommer en buss som det står "47 Sergels Torg" på, den går vi på. Den blir helt full, så vi står längst fram vid chauffören. Efter typ 300 meter blir han stoppad av en vakt i gul väst som står i gatan och dirigerar trafiken, och han säger "Äh, sätt på Ej i trafik, och kör dem till Karlaplan". Så chauffören meddelar bussen att vi åker till Karlaplan istället. INGEN på bussen ville åka dit. Men vi hade inget val. Det var det konstigaste jag varit med om..

Nu sitter jag här i springshorts, sport-bh och fårskinnstofflor. Laddar inför Bellmanstafetten. Snart ska jag äta något mer, eftersom jag åt frukost för en och en halv timme sen och börjar bli hungrig igen. Det är stört hur mycket jag äter nu när jag springer i trappor hela dagarna.

Håll tummarna för mig idag! Jag ska springa mitt fortaste. Att det knappt är kuperat bäddar för rekordslagning!

Vilken jävla vecka det har varit. Speciellt idag. Men nu är den i princip slut. Får komma in till kontoret klockan tio imorgon, istället för 07 som jag gjort de senaste dagarna. Så mycket har det varit att göra.. Så jag antar att det är lite mindre post imorgon. Och sen på kvällen är det ju Håkan! Och jag får träffa Ina. Det känns bra i hela mig :)

Angående Nya Zeeland kan jag meddela att jag fått mitt visum (som det i och för sig var ett fel på, så jag har haft nytta av övningarna på att skriva formella brev från Engelska C) och flygbiljetten är bokad. Den 4 oktober klockan 11:10 lämnar jag det här landet och det här livet bakom mig, för att möta solsken och ny energi på andra sidan jorden. Jag kan helt seriöst knappt vänta..

Jag får mycket mail nu för tiden, vilket inte är konstigt. Jag har tre-fyra stycken varje dag, alla lika relevanta. Men igår fick jag ett som gjorde att jag bokstavligen asgarvade rakt ut. Det var från min bror. Vi ska springa Bellmanstafetten på lördag. Ett lopp där man tävlar i lag om fem personer, och alla springer fem kilometer var. Här är ett utdrag ur mailet: (jag har tagit bort folks efternamn, de kanske inte vill bli utlämnade)

Jag har ingen lust att gå till jobbet idag. För jag vet vad som väntar. Det var kaos på kontoret igår eftermiddag. Det lär vara ännu mer kaos nu. Jävla DN. Vad är det för påhitt att skicka ut böcker förpackade i kartonger som inte ens kommer gå ner i hälften av alla brevinkast?

Jag har upptäckt Manu Chao. Underbara.

Jag har även ställt in alla mina planer för den här veckan. Eller, de planer jag hade för veckodagarna. Tråkigt, men jag måste. Håller på att gå under av allt som ska göras, planeras och genomföras. Min hjärna går på högvarv, har sura uppstötningar och att bli utbränd känns inte som det smartaste inför Nya Zeeland..

Ikväll hoppas jag att få sluta tidigare än kvart i fem.

Jävla DN.