Se mig
Den här natten, morgonen och dagen imorgon blir prövningen och beviset. Prövningen på om det är jobbet som gör mig såhär, beviset på att det inte är resfeber. För det kan inte vara det. Inte än.
Jag mådde som sagt helt konstigt i fredags, en helt obestämbar känsla, den satt mellan halsen och långt ner i magen. Obehag, liksom. På lördagen kom och gick den, men den var mest borta och jag kunde njuta fullt ut av den extremt härliga höstdag nere i Nyköping tillsammans med de med samma blod som jag (och två till). Vi hade femkamp, vi grillade, vi skrattade och vi spelade spel. Jag fick massor av paket, vilket jag inte alls hade räknat med. Väldigt praktiska saker. Jag och katten delade på soffan på natten.
Men imorse var känslan tillbaka. Jag är hungrig, men kan inte riktigt äta. Äter jag, kan jag inte äta mycket och inte fort och absolut inte "tung" mat. Sen helt plötsligt kan jag bli jättehungrig och äta vad som helst. När jag tre timmar tidigare velat spy bara jag tänkt på varm mat. Bilresan hem var jobbig. Någon form av ångest vill jag tro att det var, och det satt i under eftermiddagen.
Just nu känns det helt okej, trots att jag vet att jag börjar jobba klockan 07 imorgon. Vi får se hur det går, helt enkelt. Det är ändå bara fem dagar kvar, sen ska jag bara ta det lugnt och andas innan jag åker. Om fjorton dagar åker jag.
Jag har nog aldrig varit såhär rädd för något jag velat göra så mycket.