18:40
Det var väl klart att det var lite för bra för att vara sant. Jag mådde lite för bra för att inte få ett bakslag. Och här är vi sen i måndags. Igår och idag har varit nästan outhärdliga, ingen sömn, ingen matlust, hjärtklappning och ångest. Det var inte ett dugg jävla kul att jobba imorse. Mådde så sjukt dåligt, hade sån stark lust att bara lägga mig på golvet och försvinna, få bli omhändertagen och få vara ledsen igen. Men det gick inte. Så istället stod jag där med ont i magen och ett hjärta som slog alldeles för fort och med tankar som snurrade runt runt runt och jag kunde inte göra någonting åt det.
För det gör så jävla ont just nu. Jag kan inte annat än tänka tillbaka på hur det var för ett år sen, när det var min födelsedag och jag fyllde tjugoett istället för tjugotvå. Världens finaste middag hos världens finaste värdfamilj med tända ljus och kycklinggryta och världens godaste cheesecake med vit choklad till efterrätt. Långa samtal i sofforna, en brasa som brann, en knäpp värdpappa som skickar grattis-sms när jag sitter i soffan bredvid. En pojkvän som sov över vars armar jag fick krypa in i när vi blev trötta. Fyfan vad jag hatar det här. Det är så jävla jobbigt. Jag trodde jag kommit över honom, men jag har ju inte det. Inte för fem öre. Jag vet att jag måste, jag vet att jag borde, men just nu tänker jag tillåta mig själv att sakna honom och det vi hade. Vilja ha det tillbaka, vilja leva allt om från början. För det var så underbart fint, men det fick inget lyckligt slut. Nu sitter jag här på andra sidan jorden och lyssnar på Hoffmaestro - Got left, sången som han tyckte jag skulle lyssna på. Jag får ont i magen varje gång. För jag lämnade. Jag kommer aldrig komma över det. Jag kommer aldrig lära mig leva med att jag valde att lämna en person som älskade mig något så innerligt, den enda som någonsin älskat mig. Och jag åkte därifrån.
Den här födelsedagen har varit den sämsta någonsin. Allt gör ont. Så jävla ont.
Att våga
Jag är ganska tillfreds med livet, måste jag säga. Visst, tankar och saknad kommer ikapp mig ibland, men det är inte alls med samma kraft som det var förut. Det känns så bra att känna att jag blir starkare och att jag går vidare mer och mer. Det känns bra att kunna prata med honom på Skype utan att bryta ihop varendaste gång. Nu kan vi ha vanliga samtal som vanliga människor, och han är en så fin vän.
Vänner, det har jag gott om här också. Jag insåg det i lördags på en avskedsfest; alla som befann sig i rummet (och ett par som saknades) älskar jag av hela mitt hjärta. Jag trivdes så fantastiskt, mina vänner gör mig så glad. Det kan inte sägas för många gånger. De är verkligen det bästa jag har. Låter som en klyscha, men det är det inte tycker jag. Alla har inte så fina vänner som jag. Alla har inte vänner som kramas så bra, och skrattar så fint och som säger så bra saker.
Fast just nu sitter en av dessa vänner, en av de allra finaste, en med en pusselbit, på ett plan påväg härifrån, för alltid. Eller, det vet man ju inte, men just nu är det för gott i alla fall. Hon lämnar det här landet för landet lite till vänster, England, för kärleken och för livet hon har där. Faktum är att när jag fick veta att hon skulle åka så snart blev jag arg på henne. Hon visste inte om det, och efter en dag insåg jag hur knäpp jag var. Jag var ju inte arg på henne, jag hade ingen anledning alls att vara det. Det mina känslor försökte säga var att hon vågade göra det jag inte vågade. Hon vågade satsa, hon vågade ge allt för kärleken. Det gjorde inte jag. Och det är klart att det suger att vara den fega. Det vill väl ingen vara. Men jag var inte arg länge, det förbyttes i stolthet. För hon är så modig. Jag vet hur det är att behöva välja, hur det är att aldrig känna sig hel, var man är befinner sig. Jag beundrar henne för att hon vågat ta ett beslut. Och London är ju faktiskt inte så himla långt bort.
Ikväll får SL fanimig se till att pendeltågen går som de ska. Två dagar i rad har det var SAMMA fel, som gjort att de inte gått längre norrut än Centralen. Skitföretag, säger jag bara. Men ikväll ska jag till Älvsjö och då tänker jag åka pendel. Vi ska äta blodpuddig och dricka sprit. Sa jag att jag älskade mina vänner?