I want something good to die for

Ibland är det jobbigt. Igårkväll var det jättejobbigt. Fick sms av J där han skrev att han varit hos min värdfamilj och ätit middag. Hade jobbat för min värdpappa på dagen, och sen hade han blivit inbjuden på middag. Och allt bara rasade. Det är så orättvist. Där satt de, de som jag ju älskar och saknar något så innerligt, och åt middag tillsammans. Och jag fick inte vara med. Jag kommer aldrig mer få vara med. Jag kommer aldrig mer få njuta av deras sällskap. Aldrig mer stoja runt med Theo, aldrig mer ha knäppa samtal med Lola. Aldrig mer känna deras kärlek så nära, inte få de där hårdaste kramarna eller få hålla den där lilla handen i min. Inte så se dem bli större och större för varje dag. Inte höra de nya ord och uttryck som Theo slänger sig med. Inte få vara den stoltaste när Lola uppträder i skolan.

Det gör så ont. Så förbannat ont. För jag inte bara förlorade min pojkvän när jag åkte tillbaka hit, jag förlorade även min andra familj. De har hamnat lite i skymundan, eftersom saknaden och smärtan efter J varit så intensiv. Men igår kom även saknaden efter min värdfamilj ikapp mig. Att säga hejdå till dem var fruktansvärt. Nikki och Robert sa så fina saker i mitt öra, Lola kramade mig så hårt och hon ville verkligen aldrig släppa taget. Det ville inte jag heller. Aldrig någonsin. Hon är ju min tjej, min stora, fina. Jag saknar dem något otroligt.

Veckan som har gått har varit lite av ett nederlag. Det har varit lite för många dåliga dagar. Lite för mycket ledsen musik. Jag ska göra mitt bästa för att låta nästa vecka bli lite bättre. Men just nu skulle jag göra vad som helst för att vara tillbaka i det varma landet, läsa en saga för Theo, ligga i Lolas säng och prata om allt som en tioåring pratar om med Lola, sitta i vardagsrummet och skratta tillsammans med Nikki och Robert för att sen gå och lägga mig och krypa in i en varm famn som inte släpper taget om mig. Jag skulle ge vad som helst för ett dygn till. Det gör alldeles för ont att vara här just nu.

Jag bara känner att jag måste få skriva här. Jag måste få skriva hur fina mina vänner är. Hur de fyller mitt tomma hjärta med kärlek igen. Hur jag känner att jag skulle kunna överleva det här, hur jag skulle kunna överleva hela livet utan en man vid min sida, så länge jag har dem. För lyckan jag kände igårkväll, och som har suttit i hela dagen idag också, har jag saknat. Jag var lycklig, jag var så lycklig jag trodde jag kunde bli, men på andra sidan jorden. Jag kom tillbaka hit, och blev så olycklig att jag trodde att jag faktiskt skulle gå sönder. Jag var så ledsen att jag ibland inte kunde andas. Och jag var ensam. Jag valde det och jag valde det inte. På samma gång. Det var jobbigt, det var så innerligt jobbigt att jag inte kunde göra någonting. Bara ligga där och låta tankarna mala, ligga där och lyssna på de där låtarna som gör så fantastiskt ont. Att musik kan göra fysiskt ont. Om och om och om igen.

Nu lyssnar jag på glad musik. Nu ler jag.

För igår var vändningen. Egentligen började väl vändningen när min chef ringde mig och omedvetet tvingade mig ur min onda cirkel av isolation. Jag fick börja jobba, och även om min mage gjorde ont varje morgon den veckan, för jag ville inte låtsas vara glad när jag gick sönder inuti, klarade jag det. Men jag var fortfarande bräcklig. Det gick fortfarande att sticka hål på mig med bara en blick, med bara en fråga. Jag försökte leva, jag försökte vara med de som gjort mig så glad förut. Jag blev bara mer ledsen av att vara med dem. Jag gömde mig en helg till. Men det är historia nu.

Någonstans kom insikten att för att klara det här måste jag hålla mig sysselsatt. Jag måste träffa de jag älskar. Jag måste låta dem få mig att le. Och nu sitter jag här och gör just det; ler. Veckan som gick var jag sysselsatt varje dag, med först jobb och sen vänner. Igår var det som fick mig att förstå att jag inte är ensam längre.

Det började med en middag på en kinarestaurang tillsammans med den som mest förstår vad jag går igenom, och den som vet så mycket om mig. En fin början på kvällen, vi åt god mat, vi pratade om allt, och vi kramades hårt. Jag fick sms från en annan vän, och skulle mötas inne i stan. Jag åkte med åt fel håll först, för att göra sällskap och för att slippa vänta själv i stan. När vi sagt hejdå och jag är på väg tillbaka till tåget springer en gammal högstadievän till mig ikapp mig, och det visar sig att hon ska till samma ställe som jag och mina vänner, och att hon dessutom är bekant med en av dem. Vi dricker billig öl, stolarna runt bordet fylls med fler människor, fler människor som jag saknat något så otroligt. Människor som, utan att de visste om det just då, fick mig att känna sån enorm kärlek. Att få folk att skratta, och att kunna skratta med dem, är det finaste som finns.

Mitt hjärta är fortfarande brustet, men det har börjat lagas nu. Jag vet att jag kan gå vidare ur det här. Jag vet att jag kommer stå upp på andra sidan så småningom. Och jag vet att jag har en hel bunt fina människor, antagligen de finaste i världen, som står där bredvid mig, som går bredvid mig genom det här och som lyssnar när jag vill prata och som pratar när jag vill lyssna.

Jag är så fylld av kärlek, och det känns så bra. Jag kan inte med ord beskriva hur bra det känns att ha gått från att vara ett vrak på havets botten, till att, för en stund, sväva uppe bland molnen istället.