Var är glädjen?
Nu har jag städat mitt rum. Det tog typ.. Tre timmar? Ändå är mitt rum inte särskilt stort.. Men det var skrivbordet som tog mest tid, alla jävla papper och gamla skoluppgifter.. Nu kan man tillomed se skrivbordsytan! :D Jag tycker jag har lyckats. Och helt ärligt är det ganska skönt att städa, det är liksom avslappnande, man koncentrerar sig på vad man gör.
Jag tycker så synd om dem, de fyra familjer som imorgon måste fira jul utan sin pappa/man. På begravningen i tisdags var det två stycken som hade spelat gitarr/sjungit kents utan dina andetag. Det var Robert som blev begraven då, och jag har aldrig träffat honom. Men inatt lyssnade jag på skivan där Utan dina andetag är med, och när den kom.. Fyfan alltså. Helt sjukt att man kan gråta så mycket över någon man aldrig träffat, men framförallt över hans flickvän. De har ett nyfött barn och jag förstår inte hur hon ska klara det här. Jag skulle aldrig göra det. Kerstin sa att det jobbigaste på begravningen var när hon berättade allt hon kände för Robert, hur mycket han betydde för henne.. Och det kan jag förstå, för jag börjar fan grina varenda jävla gång jag läser dödsannonsen.. Det berör så himla starkt, det blir så verkligt när man vet att det kunde varit ens egen pappa.
Robert Hultgren, 12 Juli 1973 - 26 Oktober 2006.
"Tänk att du blev min.
Att jag fick vara så lycklig.
Jag fick det finaste du kunde ge -
Ditt hjärta och våran lilla Mira.
Tänk att få vara så lycklig igen.
Att få somna i din trygga famn,
bara en gång till."
Det känns dumt att skriva såhär sorgliga saker nu dan innan julafton, men helt ärligt känner jag inte för att fira jul. Jag ser ingen mening med julen längre, och det är inte bara på grund av det här. Det är på grund av mycket, och nästa år vill jag verkligen inte vara hemma på jul, jag vill verkligen åka utomlands nånstans. Själv eller med någon annan, det spelar ingen roll. Jag vill bara inte fira jul, slippa all jävla stress, slippa vara glad för att man måste, slippa alla jävla problem och framförallt alla minnen och tankar.. Det är på julen det känns som starkast, och trots att det här är tredje julen nu som jag firar utan båda mina föräldrar tillsammans har jag inte vant mig. Och jag har förstått varför sista julen tillsammans inte var nå kul, varför det kändes som det var nåt som var fel, varför det kändes som att de spelade ett spel. Det är för att de visste att det var sista julen. Jag önskar att de hade sagt det till mig med, så jag hade kunnat njuta en sista gång av det som var min trygghet; min familj.
Jag tycker så synd om dem, de fyra familjer som imorgon måste fira jul utan sin pappa/man. På begravningen i tisdags var det två stycken som hade spelat gitarr/sjungit kents utan dina andetag. Det var Robert som blev begraven då, och jag har aldrig träffat honom. Men inatt lyssnade jag på skivan där Utan dina andetag är med, och när den kom.. Fyfan alltså. Helt sjukt att man kan gråta så mycket över någon man aldrig träffat, men framförallt över hans flickvän. De har ett nyfött barn och jag förstår inte hur hon ska klara det här. Jag skulle aldrig göra det. Kerstin sa att det jobbigaste på begravningen var när hon berättade allt hon kände för Robert, hur mycket han betydde för henne.. Och det kan jag förstå, för jag börjar fan grina varenda jävla gång jag läser dödsannonsen.. Det berör så himla starkt, det blir så verkligt när man vet att det kunde varit ens egen pappa.
Robert Hultgren, 12 Juli 1973 - 26 Oktober 2006.
"Tänk att du blev min.
Att jag fick vara så lycklig.
Jag fick det finaste du kunde ge -
Ditt hjärta och våran lilla Mira.
Tänk att få vara så lycklig igen.
Att få somna i din trygga famn,
bara en gång till."
Det känns dumt att skriva såhär sorgliga saker nu dan innan julafton, men helt ärligt känner jag inte för att fira jul. Jag ser ingen mening med julen längre, och det är inte bara på grund av det här. Det är på grund av mycket, och nästa år vill jag verkligen inte vara hemma på jul, jag vill verkligen åka utomlands nånstans. Själv eller med någon annan, det spelar ingen roll. Jag vill bara inte fira jul, slippa all jävla stress, slippa vara glad för att man måste, slippa alla jävla problem och framförallt alla minnen och tankar.. Det är på julen det känns som starkast, och trots att det här är tredje julen nu som jag firar utan båda mina föräldrar tillsammans har jag inte vant mig. Och jag har förstått varför sista julen tillsammans inte var nå kul, varför det kändes som det var nåt som var fel, varför det kändes som att de spelade ett spel. Det är för att de visste att det var sista julen. Jag önskar att de hade sagt det till mig med, så jag hade kunnat njuta en sista gång av det som var min trygghet; min familj.
Kommentarer
Trackback