November
Här hade jag tänkt skriva ett inlägg om saknad och tomhet efter starka armar runt min kropp. Om andetag i nacken och fingrar i håret. Om leenden och ögonkast bara vi förstår. Om att känna närhet.
Men sen så insåg jag ju att det inte spelar någon roll. Det spelar ingen roll hur mycket jag saknar och längtar, det spelar ingen roll hur ont det gör i bröstet eller hur tomheten bara kan rulla över mig helt plötsligt. Han kommer fortfarande vara på andra sidan jorden. Hur ihålig jag än är. Hur ihålig han än är.
Och jag kan inte låta bli att tycka det är så jävla orättvist.
Inget mer pojksnack nu. Det räcker. Jag gör ju ändå annat också. Jobbar, sover och äter, typ. Fick beröm av min chef i fredags som kommer stärka mig i flera veckor. Det är egentligen ganska dumt av mig att åka iväg nu, eftersom chanserna till en heltidsanställning (eller i alla fall en deltids) är rätt stora. Brist på folk och en ordinarie som åker bort i tre månader i januari. Men det känns bra ändå, det känns bra att ha ett ställe att komma tillbaka till, där jag är omtyckt och uppskattad. Om jag kommer tillbaka. För det vet man ju aldrig.
Jag har varit hos min pappa i helgen, och det är inte samma sak längre. Vi har inte samma kontakt och vi kan inte prata på samma sätt som förut. Kanske är det vad som händer när man bara pratar med varandra en gång på ett helt år. Jag vet inte. Men det var lite ledsamt faktiskt. Att sitta där i bilen med honom, men inte ha något att säga varandra.
Nu ska jag köpa en julklapp, tror jag.
Att falla
Idag har varit en hemsk dag. På grund av igårkväll. Ett skypesamtal som slutade med att jag tappade fotfästet helt, tappade hopp om framtiden och gick och la mig gråtandes. Det jag inbillat mig och trott ska hända, visar sig vara falska förhoppningar. Jag förväntade mig att han skulle komma hit i november, efter att han slutat universitetet (nästa år alltså), och vara här och sen vara utbytesstudent, så han kan plugga här en eller två terminer. Men så igår berättar han att han i princip inte kan göra det, på grund av en massa komplicerade saker.
Och hela min värld rasade.
Jag gav upp. Jag är fortfarande uppgiven. Jag orkar inte kämpa just nu, jag orkar inte älska någon som är på andra sidan jorden. Det tär något så förjävligt på krafterna. Och det är så orättvist. Allt vi vill är att vara tillsammans, men det finns inget som gör att vi kan. Det jobbigaste i allt är att alla beslut ligger hos mig. Han har tre år kvar på universitetet och måste därför stanna där han är. Det är jag som måste ta ett beslut som innebär antingen att åka till den jag älskar och lämna de jag älskar här, eller tvärt om. Vilket beslut jag än tar, kommer det göra så sjukt ont och göra mig så fruktansvärt ledsen.
Det var därför idag var en dålig dag. Jag var ledsen hela morgonen, inte ens mina fina arbetskamrater kunde pigga upp mig med sina knäppa skämt. Som en extrakrydda på min härliga fredag, var det dessutom en vikarie som tog min cykel, istället för den cykel hon skulle ha tagit. Enbart för att hon inte fattade hur man justerade sadeln. Och trots att hon blivit tillsagd att hon inte kan ta någon annan cykel, för då blir det fel. Vad fick jag för cykel tro? Jo, en där sadeln inte GICK att justera, vilket ledde till att jag i princip inte kunde cykla alls, eftersom den var så himla låg.
Jag har varit jätteförbannad och ledsen idag, men nu ska jag snart äta middag med min mamma, sen ska vi se en film och äta godis. Det är jag värd. Och resten av helgen kommer bli bra också. Jag ska försöka att inte tänka så himla långt framåt i framtiden. Även om det behövs ibland, även om jag behöver en plan, ska inte den tas den här helgen. Det jag ska tänka på är vad jag har just nu.
Och det är jävla massa kärlek. Faktiskt.