I want something good to die for

Det luktar Tigerbalsam och jag låtsas att det är ångorna från den som får mina ögon att tåras. Att det är smärtan från benet som får mig att må såhär. Jag låtsas att jag är sjutton igen, går tvåan i gymnasiet och spelar fotboll igen.

Det kommer nog alltid vara såhär. Det kommer alltid göra ont av någon anledning, det kommer alltid finnas anledning att vilja stanna i sängen i flera dagar. Det kommer alltid komma dagar när allt känns omöjligt och bara tanken på att göra något kreativt av sitt liv gör att man bara vill ge upp helt och hållet.

De här mönstren är alldeles för invanda, alldeles för trygga för att jag ska orka göra något åt dem. Trygga på ett onaturligt sätt, för det kan inte vara tryggt att vilja gömma sig, men tryggt att veta att jag mått såhär så många gånger innan. Tryggt i att jag känner igen mig själv. För jag skulle ju kunna slå mig själv på kinden och lägga av med en gång. Komma ur tankebanorna redan innan de börjat. För jag vet hur jag mår bra, jag vet hur bra det kan vara, hur livet kan glittra. Men just nu vill jag inte att det ska glittra. Just nu mår jag såhär och då vill jag inte ha något jävla glitter.

Samtidigt som jag ju vill det. Jag vill ha allt glitter i världen. Men jag kan inte nå det. Det är inte till för mig, det är till för alla andra. Och det är så det alltid varit, och det är det som gör så jävla ont. Att jag inte kan fatta att det alltid kommer vara så. Hur bra jag än mått, hur länge jag än mått så bra, så kommer det aldrig glittra helt och hållet. För att det blir fel hur jag än försöker.

Det är mycket nu. Men det är mycket av det goda! Jag hoppas sommaren fortsätter såhär, med fullspäckade helger. Är uppbokad tre helger framåt nu, med start nu på fredag med Säkert! på Grönan och sen utgång på det. Jag är dock YTTERST tveksam till denna utgång, då förra gången jag och Felicia skulle ta det lugnt för att spara oss till en fest på lördagen blev det raka motsatsen. Men ja. Och på lördag är det fantasi-monster-fest, vilket jag vet redan nu kommer bli awesome! Allt som sker i Konfettihuset blir awesome. Nästa helg ska vi på kryssning med jobbet, och ja. Jag är inte jätteexalterad, men det blir nog kul. Hoppas jag. Annars simmar jag tillbaka till Stockholm. Men sen, helgen efter det, då jäklar i min låda! Då tar jag en väska på ryggen och åker till Norge :D Min vän Fredrik bor där, och frågade om inte jag ville komma och hälsa på. Och vem vill inte hälsa på honom, tänkte jag, och bokade ett flyg. Är väldigt glad över den här resan, då det var han som tog initiativet och frågade. Och jag menar, han kunde ha frågat vem som helst av sina massa kompisar i Skövde, men han frågade mig istället. Jättefint.

Fast mitt i det här roliga är det en massa man borde göra också. Som att röja i mitt rum och på mitt skrivbord. Dammsuga och dammtorka. Lära sig diska matlådor varje dag istället för var tredje. Gå ner i källaren med lite saker så jag slipper flytta dem mellan skrivbordet och sängen vareviga dag. Men jag känner inte riktigt för att göra de här sakerna. Inte alls, faktiskt. Även om de stör mig.

Nu ska jag sova, jag är helt slut. Tänkte gå och lägga mig tidigt igår, men då fastnade jag på att boka flygresor istället. Sen var jag för exalterad för att somna. Hoppas det går bättre ikväll, för det är jobbigt att vara trött. Godnatt.

Mitt känsloliv känns spännande för tillfället. Ena stunden älskar jag livet, är hög på den lycka jag känner av att få vara i den här stan, att få göra tokiga saker med mina fina vänner, att få njuta av sommarvärmen som är och mina armar som redan fått sin en fin färg. Andra stunder är jag bara så less. Att jag är fast. Redan. Att jag hamnat i cirklar (trots att det inte alls är så, trots att det hittas på saker hit och dit mest hela tiden) som bara är samma. Fast att jag är less och känner mig nere allt oftare (nere på det där oförklarliga sättet, när man egentligen inte är gråt-ledsen utan mer uppgiven) tror jag kan bero på min pengasituation för tillfället. Jag är inte fattig och jag har mat på bordet, men jag lider av att inte ha några pengar över som jag kan sätta in på mitt sparkonto. Jag vill leva som jag brukar; kunna göra spontana saker nu och då, vilket ofta kostar pengar. Jag vill för allt i världen inte dra in på det. Men det som ligger och tjyvar mina tankar är att jag på tisdag måste betala 3500 kr hos tandläkaren. INTE party. Speciellt inte när det är typ halva min lön, plus att jag ska betala hyra till mamma också. Plus att jag vill ha pengar över till sommaren, eftersom jag nästa månad inte kommer få särskilt mycket betalt heller, eftersom jag jobbat ännu mindre den här månaden än förra.

Men förutom att jag är less ibland, är livet toppen! Jag trivs så bra på jobbet, jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur jag orkade ha två jobb och vara barnvakt åt två familjer innan jag åkte till Nya Zeeland. Herregud. Jag var så slutkörd och jag hade inte mycket till liv. För faktum är att jag prioriterar faktiskt att kunna umgås mer med mina vänner och få den energi de ger, framför att tjäna några tusenlappar extra varje månad. För visst, jag skulle kunna ta ett jobb till, men då skulle jag inte njuta lika mycket av livet som jag gör nu.

Idag när jag satt i min säng och var nere (jag väntade på att smälta maten så jag kunde ge mig ut och springa. Efter löpningen har jag varit jätteglad) försökte jag spela ledsna låtar på min ukulele. Det går inte att spela ledset på en ukulele. Så istället lärde jag mig en ny låt. Äntligen. För det har jag också varit less på. De fem låtar jag kan börjar bli tjatiga, och jag har därför inte spelat ukulele på ett par veckor, för jag har inget kul att spela. Men nu så. Such great heights av The Postal Service (vilket är originalet), men sen kan man även lyssna på versionerna av Frankmusik (den ska jag ha på min begravning) eller Iron and Wine (som var den första versionen jag hörde. En kväll i NZ låg jag där i sängen bredvid Jarrod och så kom den på och jag bara började gråta. Den är så fruktansvärt fin).

Jag vill uttrycka mig, jag vill få ner alla känslor i ord och bokstäver, jag vill få ut allt det där som kryper inuti mig, allt det där som gör så ont och får mig att vilja kräkas. Men det går inte. Det finns inga ord, det finns ingenting som kan beskriva hur det känns. Hur jag än försöker. Har lyssnat på samma låt tio gånger i rad nu och det gör nästan ondare för varje gång. Jag vill ha någon här, någon som är som han var, någon som inte säger något, någon som bara ligger där och håller om mig, någon som torkar mina tårar och låter mig vara ledsen. Någon som berättar för mig hur mina ögon ändrar färg när jag är ledsen. Någon som vet allt. Någon som jag inte behöver förklara för. Någon som älskar mig, oavsett vad. Någon som fortfarande älskar mig, trots att jag åkte. Någon som fortfarande älskar mig, trots att vi aldrig mer kommer prata med varandra nu. När det slutgiltiga hejdå har sagts. För att det var det enda som kunde göras. Men det gör inte mindre ont för det. Det gör nog mer ont.

Ibland känns det bara som att jag inte klarar en endaste sekund till. Som att jag kommer sprängas av alla känslor. Bara gå sönder. Istället byter jag låt till Jack Johnson - Angel, blundar, och låtsas att jag ligger där i sängen bredvid honom en sista gång, och han spelar den för mig. Bara en sista gång..

Det är bättre nu. Jag behövde fem dagars betänketid och ledsamhet innan jag och Felicia tog tag i saken och dränkte våra sorger i sprit. För oj. Det var ju inte alls meningen att vi skulle dricka så mycket i fredags. Men det gjorde inget, för det var en så fin kväll. Hon är en så bra människa, så rak och ärlig och respektfull. Det går att prata djupt med henne, man tar och ger. Hon är fan bäst.

I söndags var det första maj. Maj betyder början på mitt nya träningsliv. Har ett träningsschema jag ska följa, med olika löpövningar varje pass, och idag avklarade jag det första. Bara elva kvar nu, den här månaden. Målet är att springa Tjejmilen i höst. Och jag känner mig duktig. Även om jag är helt slut efter 35 minuter så går det ju. Jag gör det. Jag kommer inte med dåliga ursäkter. Jag tycker faktiskt det här ska bli kul. Träningsschemat sitter på ytterdörren, och jag bockar av varje pass. Nu ska jag kanske bli vältränad för en gångs skull. Tyckte det var dags när jag insåg att alla mina jeans inte töjt sig, utan att jag faktiskt gått ner en storlek. Gäller att passa på, att hålla i den goda trenden. Fast den goda trenden var ju egentligen att bo i NZ och promenera Theo till och från dagis varje dag, vilket resulterade i 80 minuters promenad tre dagar i veckan. Men nu springer vi i trappor, cyklar och kör löpning istället. Jag är taggad.

Idag pratade jag med min bror för första gången sen han i lördags blev pappa för första gången. Åh. Finaste storebror. De är dock fortfarande kvar på bb eller neonatal, jag minns inte. Barnet varken andades eller hade puls när hon kom ut. Panik och traumatiskt. Men det löste sig, och nu mår de bra allihopa. Jag är så stolt, och det är han med, jag hörde det i hans röst. Jag ser så fram emot att få träffa den lilla flickan, att få hålla i min brorsdotter för första gången. Jag vet redan nu att hon kommer bli en fin och bra människa. Det går inte att bli annat i närhet av min bror och hans fästmö.