För att jag inte har något bättre för mig

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Blev faster. Valde att bo i Sverige istället för Nya Zeeland. Började plugga på universitetet.
2. Höll du några av dina nyårslöften? Jag brukar inte hitta på såna.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, men min bror däremot.
4. Dog någon som stod dig nära? Nej, jag klarade mig i år också..
5. Vilka länder besökte du? Oj. Nya Zeeland, Australien, Thailand (bara mellanlandning dock), Norge, England, Tyskland.
6. Är det något du saknat år 2011 som du vill ha år 2012? Någons armar runt mig om natten.
7. Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas? 28 februari. Tredje mars. 16-19 september.
8. Vad var din största framgång 2011? Att lyckas resa mig från den botten jag var på, och efter det leva ut mycket av mitt självförtroende jag fått i nz.
9. Största misstaget? Nä.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Förutom ett brustet hjärta? - Blodförgiftning och sjukhus i fem dagar.
11. Bästa köpet? Alla resor och konsertbiljetter.
12. Vad spenderade du mest pengar på? Se ovanstående svar.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Fina ord i mörkret, mina fantastiska vänner, min brorsdotter.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011? Edward Sharpe - Home, Gin Wigmore - Golden ship, The Kooks - One last time, Mumford and Sons - I gave you all.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Jag har varit fruktansvärt ledsen, men även väldigt glad. Men det har varit mer jämnt. Inte lika mycket berg- och dalbana som förr, och det är vi glada för.
16. Vad önskar du att du gjort mer? Tagit chanser.
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Ältat.
18. Hur tillbringde du julen? Hos bror med familj.
19. Blev du kär i år? Nej.
20. Favoritprogram på TV? Ehm.
21. Bästa boken du läste i år? Läste väldigt många böcker. Kan dock inte minnas vilka. Men jag vet att många var väldigt, väldigt bra.
22. Största musikaliska upptäckten? Lydia, Birds of Tokyo, Flobots.
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år? Jag minns inte vad jag fick..
25. Något du önskade dig men inte fick? Och jag minns inte vad jag önskade mig heller.
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2011? Det minns jag inte heller.. Märks det hur viktig jag tycker min födelsedag är..?
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ja. Om Nya Zeeland och Sverige inte låg så fruktansvärt långt från varandra.
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2011? Ganska färgglad och ja. Chucks.
29. Vad fick dig att må bra? Mail från min värdfamilj, brev från Lola, att träna när jag mådde som sämst, och mina vänner såklart.
30. De bästa nya människorna du träffade? Har träffat många nya människor, ofta bara för en eller två kvällar. Den enda som man kan räkna som bäst är väl Jennie. Hon är rätt bra.

Hål


Det var länge sedan det var en sån här stark känslostorm inuti mig. Jag har inte saknat det. Inte ett dugg har jag saknat det. Men nu sitter jag här, och som alltid känns det som att det aldrig kommer ta slut. Det började redan i början av oktober, och sen dess har det bara fortsatt neråt. Det är först nu det börjat bli jobbigt att andas. Det är först nu jag insett vad som hänt, hur djupt jag fallit. Och jag vet inte ens om jag har ork att försöka ta mig upp. Jag stannar nog här nere ett tag. Lyssnar på de där ledsna låtarna om och om igen. Förlorar mig i bokens värld, allt för att få uppleva något annat för en stund. För att tysta tankarna. Tränga bort dem.

Men hur jag än gör kommer de ju tillbaka. Och det blir inte bättre. Det blir aldrig bättre.

Åtta månader snart. Åtta månader och det blir inte bättre. Åtta månader och det blir sämre och sämre.

Åtta månader är en jättelång tid. Ändå minns jag precis allt. Samtidigt som jag glömt och förträngt. Minns hans omfamning. Glömt hans lukt. Åtta månader och jag kan fortfarande inte hindra tårarna.


För två år sedan


Jag har haft mycket tid över till att tänka den senaste en och en halv veckan. Väldigt mycket tid. Och just nu är jag ledsen, jag är så ledsen över allt jag har lämnat. För den här tiden på året, fast för två år sedan, var jag exalterad och nervös, lite rädd, men mest av allt var jag så himla spänd för att åka ut på mitt livs äventyr. Flyget skulle gå om typ fyra dagar och jag kunde inte vänta. Jag kunde verkligen inte vänta på att få känna hur planet lyfte från marken och jag skulle landa i ett okänt land, bo i en okänd familj och skapa en ny bild av mig själv. Jag var så exalterad, och jag minns att när jag gick där på Arlanda, när jag sagt hejdå till mamma och storebror, när jag checkat in väskan och var påväg till gaten, jag minns hur jag lyssnade på Jack Johnson - Better together och nästan skuttade fram, för att jag var så glad. För att jag var så glad över att äntligen vara på väg, glad för att jag hade vågat.

Och jag hade aldrig kunnat önska mig något bättre än det jag fick, jag hade aldrig för två år sen kunnat föreställa mig att det skulle bli så bra som det blev. Jag minns första bilresan när min värdmamma hämtade mig, jag minns hur nervös jag var. Jag minns hur Lola släppte in mig direkt, hur vi satt i hennes rum i timmar första dagen för att lära känna varandra. Jag önskar jag kunde få göra allt igen. Jag önskar jag fick åka på äventyr en gång till, fast tillbaka till samma ställe. För Nya Zeeland är hemma för mig. Det bevisades när jag åkte tillbaka. För det är också en stark minnesbild. Hur jag sitter i shuttlen på väg från flygplatsen, jag har bytt om till shorts och linne, solen skiner utanför fönstret och jag känner total glädje. Inga problem finns, allt som finns är det soliga landet som jag är i, som jag älskar, och jag var lycklig. Jag var lycklig då.

Ibland önskar jag att jag aldrig hade åkt. Jag vet att det är dumt, för hade jag aldrig åkt hade jag gått miste om så oerhört mycket. Men ibland är smärtan av saknad så stark att jag önskar att den inte fanns. Det är hemskt att ha de man älskar på andra sidan jorden. Det är så jävla hemskt. Det enda jag vill är att åka och hälsa på, det enda jag vill är att få krama Lola och aldrig släppa taget, det enda jag vill är att skratta åt Theo och det han säger en gång till. Jag vill göra pakter med Robert, jag vill hjälpa Nikki med middagen. Jag vill sitta en solig fredageftermiddag på altanen med en Gin&Tonic, pyssla med Theo och Lola och lyssna på musiken som Robert spelar högt på stereon, samtidigt som han tar mystiska bilder med sin kamera.

Jag vill ha allt det där. Jag ville inte lämna det. Fast jag visste att jag var tvungen. Och det är det som gör så ont.


Ljus höst


Just nu är allt helt okej. I allmänhet och just precis prick nu. Har fått en hel del gjort på två dagar nu, så känner mig duktig. Tvättade precis fyra maskiner tvätt OCH vek och stoppade in allt på sin plats.

Har haft besök av min spanska vän Lucía i åtta dagar, hon åkte hem igår, och det är ganska tyst här nu. Hon är en fantastisk person, sprider så mycket positiv energi att det räcker och blir över. Vi har haft oerhört roligt hela veckan, men det var samtidigt ganska skönt att hon åkte. Det blev ganska tydligt att jag behöver tid och rum för mig själv ibland. Så det var skönt att igårkväll få vara helt asocial och göra precis vad jag kände för, utan att behöva ta hänsyn eller känna att jag måste underhålla och roa. Men jag saknar henne, och planerar en resa till Spanien inom en ganska snar framtid. Typ till våren.

Sen är jag lättad över min situation i höst. Just nu känns den nästan för bra för att vara sann. Jag har kommit på hur jag ska kunna spara massa pengar och nu ska det fan börjas. Ska plugga två kurser, kvällstid, och den första har upprop på måndag. Jag är inte ens nervös än. Samtidigt som detta ska jag jobba. Jag är än så länge bara timanställd (igen, efter att ha varit fast på 75 % över sommaren), men mina utsikter att få fast på antingen 62,5% eller 75 ser ganska ljusa ut. Det betyder att jag kommer tjäna en del pengar, plus få studiebidrag på typ 1300 varje månad. Min plan är att leva på studiebidraget plus kanske 500. Betala hyra och sen spara resten. Planen är att kunna spara i alla fall 5000 varje månad. Det borde gå, i alla fall ett par månader. För sen blir det ju jul.

Och jag är även glad för det som ingen vet ännu. För det som jag inte vill berätta för någon. Men det har gett mig plats att andas igen, och det har fått mig att inse att det är jag som beslutar över vad jag vill göra, inte mina vänner. Och just nu behöver jag det här, och då tänker jag inte låta mina vänners ord över vad som är rätt och fel påverka mig.


Darling, you fucked up


Här sitter jag, istället för att vara påväg till en bunt vänner i Dalarna. Men jag orkade inte. Jag orkar verkligen inte. Det blev precis som jag trodde, att inte jobba har ihjäl mig. Jag klarar inte av att vara sysslolös. Alla hjärnspöken får hur mycket tid som helst att gro och bo in sig, så att jag inte ens kan bli av med dem för att åka bort över helgen. Det gör mig ledsen, men just nu ligger jag faktiskt hellre i sängen än åker tåg och låtsas vara trevlig.

Jag var i London och det var alldeles fantastiskt. Jag hade gärna stannat en vecka till. Fast samtidigt som jag var där och trivdes, kände jag att jag inte skulle orka flytta utomlands igen och lära känna en ny storstad. I alla fall inte London. Det var alldeles för intensivt och alldeles för mycket folk för att jag skulle kunna ta stan till mig och tycka om den. Faktiskt. Men människorna jag spenderade mina dagar med tycker jag desto mer om.

Jag önskar jag hade ett sammanhang. Eller att jag hade ett mål, något att sikta på. Just nu finns det ingenting, ingenting jag vill uppnå. Jag sparar knappt pengar; i vilket syfte ska jag spara dem? Jag vill bara att allt ska lösa sig, samtidigt som jag inte orkar ta tag i någonting. Inte minsta lilla. Jag hatar de här cirklarna.

Och jag hatar hur min telefon är tystare än någonsin. Alla har någon annan. Jag har ingen. Så kommer det nog alltid vara men jag kommer nog aldrig vänja mig.


Bort


I guess you get what you give.

Allt är bajs och allt jag vill är att åka till London. Jag vill åka nu, och sen inte komma hem igen. Jag vill åka vartsomhelst och sen inte komma hem igen. För hemma har ihjäl mig. Jag längtar bort bort bort och hösten och vintern kommer äta upp mig, jag vet det redan nu, för jag har ingenstans att åka, ingen sol att fly till, inget att se fram emot som kan ta mig genom den hemska, svenska vintern.

De tankar som börjat forma sig i mitt huvud gör mig lite rädd. Personer jag trodde på, personer jag släppt in. Jag stänger dem ute igen, för såhär vill jag inte ha det. Då är det enklare att acceptera att jag inte har någon. Inte på riktigt. För you get what you give. Och jag har nog inte gett ett jävla piss, visar det sig.


Kalas


Jag har haft en så fantastisk helg. Verkligen helt underbar. Den innehöll allt man kan önska sig; fint väder, musik (ukuleles, piano, gitarr), allsång, alkohol, massvis av god mat, bad, bilutflykt, nya bekantskaper, dans, kubb, övernattning, asgarv. Så mycket skratt och kärlek.

Jag var inbjuden till Ronja som jag träffade i nz, hon bor utanför Köping och hade tillsammans med sina tre syskon slagit på stort kalas och bjudit in alla de kände. Så där var jag, blev upphämtad på tågstationen av hennes syster som jag aldrig träffat, och sen hängde jag alltså på ett kalas en hel helg där jag från början kände en endaste person. När det var dags att åka hem på söndag kväll ville jag inte riktigt åka. Så många fina människor. Jag önskar att alla fick vara på ett så fint kalas.

Och jag blir så glad varje gång jag överträffar mig själv. Jag visste inte om jag ville åka först, jag bestämde mig på torsdagen i princip. Men jag måste kanske inse att jag kan nu, att jag kan föra mig i sociala sammanhang där jag inte känner någon, att jag kan få folk att skratta, att jag kan hålla konversationer med en och samma person i timmar utan att tappa bort mig eller vilja fly. Att jag kan ta plats och bjuda på mig själv, även tillsammans med folk som inte alls vet vem jag är. Kanske är det just därför. För att de inte vet hur jag varit förr, hur osäker och blyg jag brukade vara.

Och allt är tack vare Nya Zeeland. Jag har det där landet att tacka för mycket, må jag säga. Väldigt mycket. Antagligen för den person jag är idag. Jag är glad över vem jag är och att jag äntligen är så trygg i mig själv.


Endorfiner


Jag vet att det är det enda jag tjatar om, men det ÄR ju det enda som rör sig i mitt huvud. Idag lyssnade jag på Blue Octobers nya låt, inget jättespektakulärt, men den fick mig att tänka följande tanke: hur i helvete klarade jag av att stå på en flygplats och säga hejdå till den person jag älskade mest av allt på hela jorden? Hur klarade jag av det, rent fysiskt? Det borde ha varit omöjligt. Det skulle ha varit det, jag skulle ha vägrat åka. Vad hade hänt då? Vad hade hänt om jag vägrat gå därifrån? Vägrat släppa taget?

När jag tänkte på det här blev min redan dåliga dag ännu sämre. Så jag bestämde mig för att ta på mig löparskorna för att springa ifrån tankarna och för att bli på bättre humör. Det hjälpte och det är så otroligt skönt att kunna göra det. Att må dåligt och få ut något bra av det, så pass fort. Att få springa så det gör ont, och springa bort smärtan. Springa fortare och fortare tills jag vill kräkas.

Sen känslan efteråt. Åh. Endorfinerna i kroppen gör att det känns som det aldrig funnits några problem i hela världen. Gör att det känns som att de där sömnlösa nätterna aldrig funnits och aldrig mer kommer finnas. Gör att det känns som att ångesten som kryper i mig varje morgon kröp iväg tillräckligt långt bort för att aldrig hitta hit igen.

Men jag vet ju att det blir samma visa inatt igen, och samma visa imorgon bitti. Men jag kämpar emot och går till jobbet. Där får jag släppa allt och skratta med mina fina arbetskamrater. Guld till dem.


Ensamhet


Att boka tågbiljetter till sig själv och sexton andra, men inte ha någon att skicka sms till när det gör som ondast. Det känns som en paradox, men det är så det är just nu. Jag har mått piss senaste veckan, den enda riktiga höjdpunkten var nog egentligen fredag kväll när jag fick skratta tillsammans med Johanna. Riktiga, hjärtliga skratt från längst in. Sådär som bara vi kan. Resten har varit något annat. Jag vet inte. Ett försök att hålla upp en fasad. Glädje över att ha ett jobb att gå till, eftersom jag annars antagligen inte ens skulle ta mig upp från sängen.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Trots att jag bokat tågbiljetter till mig själv och sexton andra. Det finns ingen som jag vill besvära med mina sms, ingen som jag vill ska tycka synd om mig eller behöva lyssna på mina tankar om ångest och saknad. Jag vill kunna klara mig själv, jag vill kunna stå på egna ben, men ibland är det ju så svårt. Men jag försöker ännu hårdare.

Det är bara som att jag är den enda kvar. Jag, den som alltid är den enda kvar. Jag har hamnat i gamla hjulspår igen, jag njöt den månad eller två det inte var så, när jag fortfarande levde på det bra självförtroende jag hade med mig från nz, men det är sedan länge bortblåst. Nu är jag tillbaka som den person jag alltid varit och här kommer jag antagligen stanna för alltid. Jag är rädd att jag lämnade den enda som någonsin kommer att älska mig, jag är rädd att jag lämnade honom kvar i nz och att ingen av oss någonsin kommer bli hel igen. Att vi kommer leva våra liv, på varsin sida av jorden, ensamma. Ensamma tillsammans. Fast ensamma ifrån varandra. För ingen kommer se mig som han gjorde. Jag kommer förbli ensam, så länge jag är i det här landet. Trots att jag ska åka tåg med sexton vänner.


Glitter


Det luktar Tigerbalsam och jag låtsas att det är ångorna från den som får mina ögon att tåras. Att det är smärtan från benet som får mig att må såhär. Jag låtsas att jag är sjutton igen, går tvåan i gymnasiet och spelar fotboll igen.

Det kommer nog alltid vara såhär. Det kommer alltid göra ont av någon anledning, det kommer alltid finnas anledning att vilja stanna i sängen i flera dagar. Det kommer alltid komma dagar när allt känns omöjligt och bara tanken på att göra något kreativt av sitt liv gör att man bara vill ge upp helt och hållet.

De här mönstren är alldeles för invanda, alldeles för trygga för att jag ska orka göra något åt dem. Trygga på ett onaturligt sätt, för det kan inte vara tryggt att vilja gömma sig, men tryggt att veta att jag mått såhär så många gånger innan. Tryggt i att jag känner igen mig själv. För jag skulle ju kunna slå mig själv på kinden och lägga av med en gång. Komma ur tankebanorna redan innan de börjat. För jag vet hur jag mår bra, jag vet hur bra det kan vara, hur livet kan glittra. Men just nu vill jag inte att det ska glittra. Just nu mår jag såhär och då vill jag inte ha något jävla glitter.

Samtidigt som jag ju vill det. Jag vill ha allt glitter i världen. Men jag kan inte nå det. Det är inte till för mig, det är till för alla andra. Och det är så det alltid varit, och det är det som gör så jävla ont. Att jag inte kan fatta att det alltid kommer vara så. Hur bra jag än mått, hur länge jag än mått så bra, så kommer det aldrig glittra helt och hållet. För att det blir fel hur jag än försöker.


High on life


Det är mycket nu. Men det är mycket av det goda! Jag hoppas sommaren fortsätter såhär, med fullspäckade helger. Är uppbokad tre helger framåt nu, med start nu på fredag med Säkert! på Grönan och sen utgång på det. Jag är dock YTTERST tveksam till denna utgång, då förra gången jag och Felicia skulle ta det lugnt för att spara oss till en fest på lördagen blev det raka motsatsen. Men ja. Och på lördag är det fantasi-monster-fest, vilket jag vet redan nu kommer bli awesome! Allt som sker i Konfettihuset blir awesome. Nästa helg ska vi på kryssning med jobbet, och ja. Jag är inte jätteexalterad, men det blir nog kul. Hoppas jag. Annars simmar jag tillbaka till Stockholm. Men sen, helgen efter det, då jäklar i min låda! Då tar jag en väska på ryggen och åker till Norge :D Min vän Fredrik bor där, och frågade om inte jag ville komma och hälsa på. Och vem vill inte hälsa på honom, tänkte jag, och bokade ett flyg. Är väldigt glad över den här resan, då det var han som tog initiativet och frågade. Och jag menar, han kunde ha frågat vem som helst av sina massa kompisar i Skövde, men han frågade mig istället. Jättefint.

Fast mitt i det här roliga är det en massa man borde göra också. Som att röja i mitt rum och på mitt skrivbord. Dammsuga och dammtorka. Lära sig diska matlådor varje dag istället för var tredje. Gå ner i källaren med lite saker så jag slipper flytta dem mellan skrivbordet och sängen vareviga dag. Men jag känner inte riktigt för att göra de här sakerna. Inte alls, faktiskt. Även om de stör mig.

Nu ska jag sova, jag är helt slut. Tänkte gå och lägga mig tidigt igår, men då fastnade jag på att boka flygresor istället. Sen var jag för exalterad för att somna. Hoppas det går bättre ikväll, för det är jobbigt att vara trött. Godnatt.


Upponer


Mitt känsloliv känns spännande för tillfället. Ena stunden älskar jag livet, är hög på den lycka jag känner av att få vara i den här stan, att få göra tokiga saker med mina fina vänner, att få njuta av sommarvärmen som är och mina armar som redan fått sin en fin färg. Andra stunder är jag bara så less. Att jag är fast. Redan. Att jag hamnat i cirklar (trots att det inte alls är så, trots att det hittas på saker hit och dit mest hela tiden) som bara är samma. Fast att jag är less och känner mig nere allt oftare (nere på det där oförklarliga sättet, när man egentligen inte är gråt-ledsen utan mer uppgiven) tror jag kan bero på min pengasituation för tillfället. Jag är inte fattig och jag har mat på bordet, men jag lider av att inte ha några pengar över som jag kan sätta in på mitt sparkonto. Jag vill leva som jag brukar; kunna göra spontana saker nu och då, vilket ofta kostar pengar. Jag vill för allt i världen inte dra in på det. Men det som ligger och tjyvar mina tankar är att jag på tisdag måste betala 3500 kr hos tandläkaren. INTE party. Speciellt inte när det är typ halva min lön, plus att jag ska betala hyra till mamma också. Plus att jag vill ha pengar över till sommaren, eftersom jag nästa månad inte kommer få särskilt mycket betalt heller, eftersom jag jobbat ännu mindre den här månaden än förra.

Men förutom att jag är less ibland, är livet toppen! Jag trivs så bra på jobbet, jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur jag orkade ha två jobb och vara barnvakt åt två familjer innan jag åkte till Nya Zeeland. Herregud. Jag var så slutkörd och jag hade inte mycket till liv. För faktum är att jag prioriterar faktiskt att kunna umgås mer med mina vänner och få den energi de ger, framför att tjäna några tusenlappar extra varje månad. För visst, jag skulle kunna ta ett jobb till, men då skulle jag inte njuta lika mycket av livet som jag gör nu.

Idag när jag satt i min säng och var nere (jag väntade på att smälta maten så jag kunde ge mig ut och springa. Efter löpningen har jag varit jätteglad) försökte jag spela ledsna låtar på min ukulele. Det går inte att spela ledset på en ukulele. Så istället lärde jag mig en ny låt. Äntligen. För det har jag också varit less på. De fem låtar jag kan börjar bli tjatiga, och jag har därför inte spelat ukulele på ett par veckor, för jag har inget kul att spela. Men nu så. Such great heights av The Postal Service (vilket är originalet), men sen kan man även lyssna på versionerna av Frankmusik (den ska jag ha på min begravning) eller Iron and Wine (som var den första versionen jag hörde. En kväll i NZ låg jag där i sängen bredvid Jarrod och så kom den på och jag bara började gråta. Den är så fruktansvärt fin).


22:00


Jag vill uttrycka mig, jag vill få ner alla känslor i ord och bokstäver, jag vill få ut allt det där som kryper inuti mig, allt det där som gör så ont och får mig att vilja kräkas. Men det går inte. Det finns inga ord, det finns ingenting som kan beskriva hur det känns. Hur jag än försöker. Har lyssnat på samma låt tio gånger i rad nu och det gör nästan ondare för varje gång. Jag vill ha någon här, någon som är som han var, någon som inte säger något, någon som bara ligger där och håller om mig, någon som torkar mina tårar och låter mig vara ledsen. Någon som berättar för mig hur mina ögon ändrar färg när jag är ledsen. Någon som vet allt. Någon som jag inte behöver förklara för. Någon som älskar mig, oavsett vad. Någon som fortfarande älskar mig, trots att jag åkte. Någon som fortfarande älskar mig, trots att vi aldrig mer kommer prata med varandra nu. När det slutgiltiga hejdå har sagts. För att det var det enda som kunde göras. Men det gör inte mindre ont för det. Det gör nog mer ont.

Ibland känns det bara som att jag inte klarar en endaste sekund till. Som att jag kommer sprängas av alla känslor. Bara gå sönder. Istället byter jag låt till Jack Johnson - Angel, blundar, och låtsas att jag ligger där i sängen bredvid honom en sista gång, och han spelar den för mig. Bara en sista gång..


Iron and Wine - Such great heights


Det är bättre nu. Jag behövde fem dagars betänketid och ledsamhet innan jag och Felicia tog tag i saken och dränkte våra sorger i sprit. För oj. Det var ju inte alls meningen att vi skulle dricka så mycket i fredags. Men det gjorde inget, för det var en så fin kväll. Hon är en så bra människa, så rak och ärlig och respektfull. Det går att prata djupt med henne, man tar och ger. Hon är fan bäst.

I söndags var det första maj. Maj betyder början på mitt nya träningsliv. Har ett träningsschema jag ska följa, med olika löpövningar varje pass, och idag avklarade jag det första. Bara elva kvar nu, den här månaden. Målet är att springa Tjejmilen i höst. Och jag känner mig duktig. Även om jag är helt slut efter 35 minuter så går det ju. Jag gör det. Jag kommer inte med dåliga ursäkter. Jag tycker faktiskt det här ska bli kul. Träningsschemat sitter på ytterdörren, och jag bockar av varje pass. Nu ska jag kanske bli vältränad för en gångs skull. Tyckte det var dags när jag insåg att alla mina jeans inte töjt sig, utan att jag faktiskt gått ner en storlek. Gäller att passa på, att hålla i den goda trenden. Fast den goda trenden var ju egentligen att bo i NZ och promenera Theo till och från dagis varje dag, vilket resulterade i 80 minuters promenad tre dagar i veckan. Men nu springer vi i trappor, cyklar och kör löpning istället. Jag är taggad.

Idag pratade jag med min bror för första gången sen han i lördags blev pappa för första gången. Åh. Finaste storebror. De är dock fortfarande kvar på bb eller neonatal, jag minns inte. Barnet varken andades eller hade puls när hon kom ut. Panik och traumatiskt. Men det löste sig, och nu mår de bra allihopa. Jag är så stolt, och det är han med, jag hörde det i hans röst. Jag ser så fram emot att få träffa den lilla flickan, att få hålla i min brorsdotter för första gången. Jag vet redan nu att hon kommer bli en fin och bra människa. Det går inte att bli annat i närhet av min bror och hans fästmö.


18:40


Det var väl klart att det var lite för bra för att vara sant. Jag mådde lite för bra för att inte få ett bakslag. Och här är vi sen i måndags. Igår och idag har varit nästan outhärdliga, ingen sömn, ingen matlust, hjärtklappning och ångest. Det var inte ett dugg jävla kul att jobba imorse. Mådde så sjukt dåligt, hade sån stark lust att bara lägga mig på golvet och försvinna, få bli omhändertagen och få vara ledsen igen. Men det gick inte. Så istället stod jag där med ont i magen och ett hjärta som slog alldeles för fort och med tankar som snurrade runt runt runt och jag kunde inte göra någonting åt det.

För det gör så jävla ont just nu. Jag kan inte annat än tänka tillbaka på hur det var för ett år sen, när det var min födelsedag och jag fyllde tjugoett istället för tjugotvå. Världens finaste middag hos världens finaste värdfamilj med tända ljus och kycklinggryta och världens godaste cheesecake med vit choklad till efterrätt. Långa samtal i sofforna, en brasa som brann, en knäpp värdpappa som skickar grattis-sms när jag sitter i soffan bredvid. En pojkvän som sov över vars armar jag fick krypa in i när vi blev trötta. Fyfan vad jag hatar det här. Det är så jävla jobbigt. Jag trodde jag kommit över honom, men jag har ju inte det. Inte för fem öre. Jag vet att jag måste, jag vet att jag borde, men just nu tänker jag tillåta mig själv att sakna honom och det vi hade. Vilja ha det tillbaka, vilja leva allt om från början. För det var så underbart fint, men det fick inget lyckligt slut. Nu sitter jag här på andra sidan jorden och lyssnar på Hoffmaestro - Got left, sången som han tyckte jag skulle lyssna på. Jag får ont i magen varje gång. För jag lämnade. Jag kommer aldrig komma över det. Jag kommer aldrig lära mig leva med att jag valde att lämna en person som älskade mig något så innerligt, den enda som någonsin älskat mig. Och jag åkte därifrån.

Den här födelsedagen har varit den sämsta någonsin. Allt gör ont. Så jävla ont.


Att våga


Jag är ganska tillfreds med livet, måste jag säga. Visst, tankar och saknad kommer ikapp mig ibland, men det är inte alls med samma kraft som det var förut. Det känns så bra att känna att jag blir starkare och att jag går vidare mer och mer. Det känns bra att kunna prata med honom på Skype utan att bryta ihop varendaste gång. Nu kan vi ha vanliga samtal som vanliga människor, och han är en så fin vän.

Vänner, det har jag gott om här också. Jag insåg det i lördags på en avskedsfest; alla som befann sig i rummet (och ett par som saknades) älskar jag av hela mitt hjärta. Jag trivdes så fantastiskt, mina vänner gör mig så glad. Det kan inte sägas för många gånger. De är verkligen det bästa jag har. Låter som en klyscha, men det är det inte tycker jag. Alla har inte så fina vänner som jag. Alla har inte vänner som kramas så bra, och skrattar så fint och som säger så bra saker.

Fast just nu sitter en av dessa vänner, en av de allra finaste, en med en pusselbit, på ett plan påväg härifrån, för alltid. Eller, det vet man ju inte, men just nu är det för gott i alla fall. Hon lämnar det här landet för landet lite till vänster, England, för kärleken och för livet hon har där. Faktum är att när jag fick veta att hon skulle åka så snart blev jag arg på henne. Hon visste inte om det, och efter en dag insåg jag hur knäpp jag var. Jag var ju inte arg på henne, jag hade ingen anledning alls att vara det. Det mina känslor försökte säga var att hon vågade göra det jag inte vågade. Hon vågade satsa, hon vågade ge allt för kärleken. Det gjorde inte jag. Och det är klart att det suger att vara den fega. Det vill väl ingen vara. Men jag var inte arg länge, det förbyttes i stolthet. För hon är så modig. Jag vet hur det är att behöva välja, hur det är att aldrig känna sig hel, var man är befinner sig. Jag beundrar henne för att hon vågat ta ett beslut. Och London är ju faktiskt inte så himla långt bort.

Ikväll får SL fanimig se till att pendeltågen går som de ska. Två dagar i rad har det var SAMMA fel, som gjort att de inte gått längre norrut än Centralen. Skitföretag, säger jag bara. Men ikväll ska jag till Älvsjö och då tänker jag åka pendel. Vi ska äta blodpuddig och dricka sprit. Sa jag att jag älskade mina vänner?


Ännu mer saknad


Ibland är det jobbigt. Igårkväll var det jättejobbigt. Fick sms av J där han skrev att han varit hos min värdfamilj och ätit middag. Hade jobbat för min värdpappa på dagen, och sen hade han blivit inbjuden på middag. Och allt bara rasade. Det är så orättvist. Där satt de, de som jag ju älskar och saknar något så innerligt, och åt middag tillsammans. Och jag fick inte vara med. Jag kommer aldrig mer få vara med. Jag kommer aldrig mer få njuta av deras sällskap. Aldrig mer stoja runt med Theo, aldrig mer ha knäppa samtal med Lola. Aldrig mer känna deras kärlek så nära, inte få de där hårdaste kramarna eller få hålla den där lilla handen i min. Inte så se dem bli större och större för varje dag. Inte höra de nya ord och uttryck som Theo slänger sig med. Inte få vara den stoltaste när Lola uppträder i skolan.

Det gör så ont. Så förbannat ont. För jag inte bara förlorade min pojkvän när jag åkte tillbaka hit, jag förlorade även min andra familj. De har hamnat lite i skymundan, eftersom saknaden och smärtan efter J varit så intensiv. Men igår kom även saknaden efter min värdfamilj ikapp mig. Att säga hejdå till dem var fruktansvärt. Nikki och Robert sa så fina saker i mitt öra, Lola kramade mig så hårt och hon ville verkligen aldrig släppa taget. Det ville inte jag heller. Aldrig någonsin. Hon är ju min tjej, min stora, fina. Jag saknar dem något otroligt.

Veckan som har gått har varit lite av ett nederlag. Det har varit lite för många dåliga dagar. Lite för mycket ledsen musik. Jag ska göra mitt bästa för att låta nästa vecka bli lite bättre. Men just nu skulle jag göra vad som helst för att vara tillbaka i det varma landet, läsa en saga för Theo, ligga i Lolas säng och prata om allt som en tioåring pratar om med Lola, sitta i vardagsrummet och skratta tillsammans med Nikki och Robert för att sen gå och lägga mig och krypa in i en varm famn som inte släpper taget om mig. Jag skulle ge vad som helst för ett dygn till. Det gör alldeles för ont att vara här just nu.


Att resa sig igen


Jag bara känner att jag måste få skriva här. Jag måste få skriva hur fina mina vänner är. Hur de fyller mitt tomma hjärta med kärlek igen. Hur jag känner att jag skulle kunna överleva det här, hur jag skulle kunna överleva hela livet utan en man vid min sida, så länge jag har dem. För lyckan jag kände igårkväll, och som har suttit i hela dagen idag också, har jag saknat. Jag var lycklig, jag var så lycklig jag trodde jag kunde bli, men på andra sidan jorden. Jag kom tillbaka hit, och blev så olycklig att jag trodde att jag faktiskt skulle gå sönder. Jag var så ledsen att jag ibland inte kunde andas. Och jag var ensam. Jag valde det och jag valde det inte. På samma gång. Det var jobbigt, det var så innerligt jobbigt att jag inte kunde göra någonting. Bara ligga där och låta tankarna mala, ligga där och lyssna på de där låtarna som gör så fantastiskt ont. Att musik kan göra fysiskt ont. Om och om och om igen.

Nu lyssnar jag på glad musik. Nu ler jag.

För igår var vändningen. Egentligen började väl vändningen när min chef ringde mig och omedvetet tvingade mig ur min onda cirkel av isolation. Jag fick börja jobba, och även om min mage gjorde ont varje morgon den veckan, för jag ville inte låtsas vara glad när jag gick sönder inuti, klarade jag det. Men jag var fortfarande bräcklig. Det gick fortfarande att sticka hål på mig med bara en blick, med bara en fråga. Jag försökte leva, jag försökte vara med de som gjort mig så glad förut. Jag blev bara mer ledsen av att vara med dem. Jag gömde mig en helg till. Men det är historia nu.

Någonstans kom insikten att för att klara det här måste jag hålla mig sysselsatt. Jag måste träffa de jag älskar. Jag måste låta dem få mig att le. Och nu sitter jag här och gör just det; ler. Veckan som gick var jag sysselsatt varje dag, med först jobb och sen vänner. Igår var det som fick mig att förstå att jag inte är ensam längre.

Det började med en middag på en kinarestaurang tillsammans med den som mest förstår vad jag går igenom, och den som vet så mycket om mig. En fin början på kvällen, vi åt god mat, vi pratade om allt, och vi kramades hårt. Jag fick sms från en annan vän, och skulle mötas inne i stan. Jag åkte med åt fel håll först, för att göra sällskap och för att slippa vänta själv i stan. När vi sagt hejdå och jag är på väg tillbaka till tåget springer en gammal högstadievän till mig ikapp mig, och det visar sig att hon ska till samma ställe som jag och mina vänner, och att hon dessutom är bekant med en av dem. Vi dricker billig öl, stolarna runt bordet fylls med fler människor, fler människor som jag saknat något så otroligt. Människor som, utan att de visste om det just då, fick mig att känna sån enorm kärlek. Att få folk att skratta, och att kunna skratta med dem, är det finaste som finns.

Mitt hjärta är fortfarande brustet, men det har börjat lagas nu. Jag vet att jag kan gå vidare ur det här. Jag vet att jag kommer stå upp på andra sidan så småningom. Och jag vet att jag har en hel bunt fina människor, antagligen de finaste i världen, som står där bredvid mig, som går bredvid mig genom det här och som lyssnar när jag vill prata och som pratar när jag vill lyssna.

Jag är så fylld av kärlek, och det känns så bra. Jag kan inte med ord beskriva hur bra det känns att ha gått från att vara ett vrak på havets botten, till att, för en stund, sväva uppe bland molnen istället.


November


Här hade jag tänkt skriva ett inlägg om saknad och tomhet efter starka armar runt min kropp. Om andetag i nacken och fingrar i håret. Om leenden och ögonkast bara vi förstår. Om att känna närhet.

Men sen så insåg jag ju att det inte spelar någon roll. Det spelar ingen roll hur mycket jag saknar och längtar, det spelar ingen roll hur ont det gör i bröstet eller hur tomheten bara kan rulla över mig helt plötsligt. Han kommer fortfarande vara på andra sidan jorden. Hur ihålig jag än är. Hur ihålig han än är.

Och jag kan inte låta bli att tycka det är så jävla orättvist.


Inget mer pojksnack nu. Det räcker. Jag gör ju ändå annat också. Jobbar, sover och äter, typ. Fick beröm av min chef i fredags som kommer stärka mig i flera veckor. Det är egentligen ganska dumt av mig att åka iväg nu, eftersom chanserna till en heltidsanställning (eller i alla fall en deltids) är rätt stora. Brist på folk och en ordinarie som åker bort i tre månader i januari. Men det känns bra ändå, det känns bra att ha ett ställe att komma tillbaka till, där jag är omtyckt och uppskattad. Om jag kommer tillbaka. För det vet man ju aldrig.

Jag har varit hos min pappa i helgen, och det är inte samma sak längre. Vi har inte samma kontakt och vi kan inte prata på samma sätt som förut. Kanske är det vad som händer när man bara pratar med varandra en gång på ett helt år. Jag vet inte. Men det var lite ledsamt faktiskt. Att sitta där i bilen med honom, men inte ha något att säga varandra.

Nu ska jag köpa en julklapp, tror jag.

 


Att falla


Idag har varit en hemsk dag. På grund av igårkväll. Ett skypesamtal som slutade med att jag tappade fotfästet helt, tappade hopp om framtiden och gick och la mig gråtandes. Det jag inbillat mig och trott ska hända, visar sig vara falska förhoppningar. Jag förväntade mig att han skulle komma hit i november, efter att han slutat universitetet (nästa år alltså), och vara här och sen vara utbytesstudent, så han kan plugga här en eller två terminer. Men så igår berättar han att han i princip inte kan göra det, på grund av en massa komplicerade saker.

Och hela min värld rasade.

Jag gav upp. Jag är fortfarande uppgiven. Jag orkar inte kämpa just nu, jag orkar inte älska någon som är på andra sidan jorden. Det tär något så förjävligt på krafterna. Och det är så orättvist. Allt vi vill är att vara tillsammans, men det finns inget som gör att vi kan. Det jobbigaste i allt är att alla beslut ligger hos mig. Han har tre år kvar på universitetet och måste därför stanna där han är. Det är jag som måste ta ett beslut som innebär antingen att åka till den jag älskar och lämna de jag älskar här, eller tvärt om. Vilket beslut jag än tar, kommer det göra så sjukt ont och göra mig så fruktansvärt ledsen.

Det var därför idag var en dålig dag. Jag var ledsen hela morgonen, inte ens mina fina arbetskamrater kunde pigga upp mig med sina knäppa skämt. Som en extrakrydda på min härliga fredag, var det dessutom en vikarie som tog min cykel, istället för den cykel hon skulle ha tagit. Enbart för att hon inte fattade hur man justerade sadeln. Och trots att hon blivit tillsagd att hon inte kan ta någon annan cykel, för då blir det fel. Vad fick jag för cykel tro? Jo, en där sadeln inte GICK att justera, vilket ledde till att jag i princip inte kunde cykla alls, eftersom den var så himla låg.

Jag har varit jätteförbannad och ledsen idag, men nu ska jag snart äta middag med min mamma, sen ska vi se en film och äta godis. Det är jag värd. Och resten av helgen kommer bli bra också. Jag ska försöka att inte tänka så himla långt framåt i framtiden. Även om det behövs ibland, även om jag behöver en plan, ska inte den tas den här helgen. Det jag ska tänka på är vad jag har just nu.

Och det är jävla massa kärlek. Faktiskt.


Tidigare inlägg