31 januari

Här tänkte jag skriva om hur det känns inuti. Jag tog bort det. Tyvärr försvann det inte från mig, det försvann bara från skärmen.


Fredag


YES!

(Jag testade, chansade, fick komma på intervju. Jag tyckte intervjun gick bra, men gav upp hoppet i onsdags. På måndag börjar jag på Bring Citymail som brevbärare och jag är bara så lättad. Och glad såklart. Jätteglad!)

Muskler

Jag och Julia är rörande överens om att våra kroppar inte är vad de varit. När vi idag efter drygt tre kilometer var helt slut i benen kunde vi inte för våra liv förstå hur vi orkat spela cuper.. Nej, vi har insett att våra muskler behöver fler än en dags vila, så därför ska vi inte springa igen förrän på måndag eller tisdag. Och då ska vi fan springa hela rundan. BASTA!

Och imorgon ska jag och bror spela badminton. Jag kommer förlora. Sen ska jag kanske leka lite med Pia, för att sen träffa en familj i Vasastan. Sen ska jag leka med Pia igen, och vi hoppas hoppas hoppas på en hemlis. Annars får vi göra nåt annat. Nu ska jag ta på mig långkalsonger och sen gå till pendeltåget.

Motivation. Möh

Ingen lust alls. Inte någonstans. Det är tur att jag ska möta Julia, annars hade jag legat kvar i sängen fortfarande. Istället sitter jag är i underställ, shorts, t-shirt och pulsklocka, redo för att ge mig ut i spåret. Inte ett dugg kul ska det bli. Speciellt inte eftersom det gick så brutalt dåligt förra gången. Men det kan väl bara bli bättre. Och snön som har kommit inatt är väl..fin? Gaah. Det ska bli skönt när jag har sprungit klart!

Förändring

Jag insåg en sak när jag var ute och promenerade för ett par dagar sen. Nu får det räcka. Nu ska jag fan, om inte bli vältränad, i alla fall trivas mer med mig själv.

Jag har, fram till nu, fungerat på ett sätt. Antingen tränar jag och äter hur och vad jag vill, i princip. Eller så tränar jag inte, men äter nyttigt. Eftersom min träning går i perioder nu när jag inte spelar fotboll längre, äter jag ofta hyfsat bra och balanserat. Men så fort jag kommer in i en period av träning så försvinner det balanserade och jag äter saker jag inte borde äta, lite för ofta. Mycket beroende på att jag när jag tränar förbränner mer och blir hungrigare. Men äter fel. Även om det är gott, är det inte bra.

Nu ska jag kombinera dessa två. Jag ska både träna och äta nyttigt. För det borde jag ju må allra bäst av. Så jag började igår, och eftersom vi inte haft särskilt mycket hemma, har det gått bra hittills. Jag var och handlade idag, och köpte väldigt mycket frukt. Det är bra att ha när jag blir sugen på något annat. Speciell liten frukt, typ vindruvor.

Så kanske kan jag i sommar njuta helt, både av bra kondition och bättre självförtroende. Kanske. Jag ska göra mitt bästa, och Julia lär behövas när det tar emot. Det är väldigt skönt att ha någon att peppa och peppas av. Imorgon ska vi springa igen, eftersom det blev korta rundan igår. Och på fredag spelar jag och min bror badminton.

Låtar kontra minnen

Det finns vissa låtar som är lite jobbiga att lyssna på. Låtar som väcker gömda minnen, som får det att göra lite ont i magen. Låtar som man ibland är på humör för att lyssna på, och göra just det; minnas. De här låtarna har jag samlat i en spelningslista på Spotify som jag, passande nog, döpt till Aj. Den innehåller låtar som Goo goo dolls - Iris, Imogen heap - Hide and seek, Blowsight - I'll be around, Flaw - Best I am och kanske 15 andra.

Men det är en låt som inte ens passar in där. Det finns en låt som jag inte ens vågat ladda hem för att den gör så sjukt ont. Jag vet prick vilken det är och när den mot förmodan kommer på radio är jag extremt snabb att byta kanal eller stänga av. Så ont gör den. Den är förknippad med sådan oerhörd rädsla och sorg. För något som hände för väldigt länge sen, men som sitter kvar. Det fascinerar mig lite, och jag funderar ibland på att testa lyssna på den och se vad som händer. Men jag tror inte det är nyttigt. Den är begravd tillsammans med andra minnen som inte borde komma upp till ytan.

Bruce Springsteen - The river. Vill ni få mig ur balans, spela den. Spela fem sekunder och ni lär se mig gå därifrån.

We were laughing through the streets of Oslo

Nej, nu ska jag hoppa i säng. Ska ju trots allt upp kvart över åtta imorgon för att hinna äta frukost och väcka mina muskler innan det blir hurtighet klockan 09.30 med Jullan. Först ska jag lyssna klart på låten som heter A beautiful night in Oslo. Den ska med till Oslo, tycker jag.

På fredag ska jag hem till en familj med två barn, och en engelsk mamma. Det ska bli spännande. Det blev inget barnvaktade av lilla E idag, hon hade 39 graders feber, så det kändes inte som en så bra idé. Förhoppningsvis har hon frisknat till på torsdag, då vi ska göra ett nytt försök.

Nu hade jag velat läsa The picture of Dorian Gray, men den är hemma hos Felicia. Jag kanske ska ringa henne och be henne läsa högt för mig.. :)

Crash around me

För en halvtimme sen var jag och mamma på lägenhetsvisning! Dock ska varken hon eller jag flytta, utan vi var snarare nyfikna på hur grannarna ovanför har det. För de ska, tack och lov, flytta. Hoppas det flyttar in någon som för lite normalare ljud och inte går som att den väger 200 kilo.

Löpningen igår gick bra, trots slask, is och regn. Vi fick ta ett par omvägar för att inte behöva bada, typ. Sen åkte jag och mamma till min bror och åt god middag. Innan dess hade jag och Johanna bakat världens godaste (och finaste) muffins! Helt sjukt goda var det faktiskt, det är inte ofta hon och jag lyckas. Muffins med hallon och blåbär i, och med en turkos glasyr med strössel på.

Ha. Igår när vi åkte hem från min bror, en sträcka på kanske två mil, fick jag köra eftersom mamma druckit vin. Det är helt sjukt, men på hela vägen, alltså från min bror hem till att jag parkerade, såg jag inte en enda bil i backspegeln. Inte en enda! Det var som att vi var ensamma kvar. Det var lite obehagligt nästan. Sen tittade jag på Ett år med kent (så nära får ingen gå) innan jag somnade. Den är rolig. Innan jag somnade insåg jag att jag var sugen på varm choklad och bilar. Det är jag fortfarande, då jag inte ätit det än. Funderar på att ta en promenad och köpa bilar på vägen hem. För det vore faktiskt väldigt gott.

Kärlek

Vi var aldrig ute igår. Men satan vad mysigt vi hade det. Först åt jag, Felicia, Pia, Nina och Filip middag, tacos, och efter det tittade vi på Mumin medan Filip fixade i köket. Plötsligt kommer han ut med världens finaste efterrätt. God var den också. Vi klämde ihop oss fyra stycken i en 90-säng, både liggandes och sittandes, med kuddar och täcken och en himla massa kärlek såg vi på Svensson Svensson en stund, innan Ina och Linus kom. Då möblerades det om, och vi tittade på The Holiday. Jag tror att det var en ganska mysig film, om jag hade varit mer koncentrerad. Kvällen fortsatte i mysighetens tecken, och kärleken och värmen från de här människorna är otrolig. När jag låg där, inklämd mellan två-tre kroppar och kände Filips hjärtslag i örat, försvann alla mina bekymmer för en stund, och jag kände mig trygg.

Tanken var att jag skulle sova där, men kände att det nog inte skulle fungera, trots allt. Så jag åkte hem istället.

Nu är Johanna på väg hit och det ska bli bra att träffa henne. Man bör kanske inte ta ut något i förskott, men det känns som att det är på väg åt rätt håll igen. Vi har träffats, kanske inte ofta, men oftare den senaste tiden. Vår vänskap är värd det, den är värd alla försök i världen. Nu ska vi kanske lyckas.

Nu ska jag klä på mig.


Motsättningar

Jag hatar att gå på krogen. Jag älskar att gå på krogen. Mitt huvud var kaos inatt när jag åkte hem. Jag var glad över mina vänner, hur de bryr sig om, hur vi tar hand om varandra och aldrig lämnar någon i sticket. Jag var ledsen över en hel del annat. Samtidigt som jag var glad. Det var jättekonstigt, och jag hade jättesvårt att bestämma vilken sorts musik jag skulle lyssna på. Det blev en del Winnerbäck.

Ikväll ska jag inte dricka, men tillbaka ska vi. Åh det var så grymt. De spelade vår låt, Backstreet boys, dansen. Och som vi dansade. Folk såg rätt imponerade ut. Om en dryg timme åker jag, och kommer nog inte hem förrän om ett och ett halvt dygn. Det är skönt att spendera tid på andra ställen, där jag kan lägga mig i sängen och klappa katten utan att någon tycker jag är trist. Jag la mig i och för sig där just för att andas och inte falla, men mobilens låtval gjorde att jag föll och ett par tårar föll. Men jag vägrade låta det förstöra, jag skulle känna mig ännu sämre om jag åkt hem.

Planer

Jag är så uttråkad. Imorgon ska jag köpa ny foundation, om jag vågar, och sen åka hem till Felicia för att umgås med Pia. Kan låta konstigt, men det är inte svårare än så att Felicia jobbar och Pia är hos henne ändå. Och jag, då. Som sällskap. Hade tankar på att ge mig ut och löpa också, men det vet jag redan nu att jag inte kommer ha motivation till. Jag väntar till söndag, då jag kan springa med Julia. Helgen kommer nog flyta på bra, om jag lyckas. Om jag håller mig från att tänka för mycket, från att reagera och reflektera för mycket.

På lördag ska jag vara barnvakt, för att sen åka till Felicia och äta bakismat och ladda för ännu en kväll på Söderhof. Det kommer bli extra kul, eftersom Therese lär vara där med sina arbetskamrater. På söndag ska jag umgås med Johanna, och sen som sagt träna med Julia. Jag hoppas att det blir så bra som jag vill. Och att nästa vecka sen börjar med att jag har fått ett nytt jobb. Det hoppas jag allra mest på, även om jag inte förväntar mig något. Ingenting alls, faktiskt. Så lite att jag på måndag ska söka fler jobb.

Det ekar tomt inuti

Den 27 mars åker vi till Oslo. Men det känns inte, ingenting känns det. Jag är inte ens glad. Inte det minsta. Jag funderade länge på att hoppa av helt, men insåg att jag antagligen skulle ångra mig sen. Men det skrämmer mig att det bara är tomt inuti. Jag kände att det här var på väg redan i söndags kväll, den här början på ett fall neråt, men jag trodde att jag skulle klamra mig fast, med tanke på hur mycket som gick bra i början av veckan.

Nu har jag alltså fallit och jag måste åka in till stan och jag har inte den minsta lust. Och så måste jag ringa ett samtal, vilket jag har ännu mindre lust med.

Jag trodde den här resan skulle fylla mig med glädje och längtan. Så blev det inte. Just nu är jag bara rädd.

Insikt och missförstådd vänskap

Så slog det mig. När jag gick den korta biten mellan min väns hus och mitt hus, med en kasse från Hemköp i handen. En kasse innehållandes tre liter mjölk, fem päron och ett paket Bregott. När jag gick där, koncentrerade mig på att inte ramla, slog det mig. Jag är inte viktig för dig. Jag är inte viktigast, det har jag vetat länge, men nu är jag inte ens viktig. Nu är jag anledning till att komma med undanflykter, för att slippa. Nu har det blivit som jag är van att det blir. Men jag trodde aldrig att det skulle bli så, inte med dig. Du var för klok, tänkte jag, i något sorts självförsvar. Men en vänskap har två sidor. Och jag som tyckt att det varit bra på senare tid. Jag som tyckt att vi varit lite som förr. Som under de dagarna när jag inte var viktigast, men när jag var viktig.

När jag inser såna här saker och förstår vilket spel allt är och hur jag kan lura mig själv in i saker jag knappt tror på, bara för att jag trott jag mött ärlighet, då är det skönt att ha en vän på gångavstånd. En vän som jag kan gå hem till när jag vill och äta lussebullar och dricka saft. Hon finns alltid precis intill och jag vet det. Nu lyssnar jag på Breaking Benjamin - Breath och får ont i magen. Jag kommer inte förstå det här på ett bra tag. Jag är rädd att jag kommer ta avstånd från allt och sumpa ännu mer. Jag vill helst stänga av telefonen, men jag kan inte göra det. Jag måste vara tillgänglig och jag hatar det.

If you got the feelin'

Det var läskigt att vara chaufför igår, med tanke på hur jävla halt det var.. När jag gick från tunnelbanan tänkte jag seriöst att jag skulle avlida när jag sen skulle köra bil. Men det gjorde jag inte, som tur var.

Jag hade hur roligt som helst i Hägersten, massa gamla tv-spel spelades och det kändes som förr. En välbehövlig kväll med god mat och många skratt. Energigivande.

Idag hade jag fått fyra brev i brevlådan. Det hör inte till vanligheterna. Två av dem var rätt trista, ett var lite komiskt och det fjärde var helt underbart bra! Det var från min gamla skola, och i kuvertet låg en lönespecifikation. 180 kronor till mig från skolan. Tack, liksom? Jag kom snabbt till underfund med att det antingen är ett ekonomiskt bidrag då jag inte jobbar så mycket, eller ölpengar. Jag håller på det senare, och hoppas nu att detta blir återkommande för varje onsdag, så jag kan dricka öl på helgen. Perfekt. Sa jag att jag tyckte om min skola?

Jag ser fortfarande fram emot fredag. Och sista helgen i mars, kanske :) Förhoppningsvis längtar jag dit. Vilket påminde mig om mitt löfte, som jag ska fixa nu.

Skitväder

Seriöst. Vädret som är idag är anledningen till varför jag hatar Sverige på vintern. Anledningen till varför jag vill åka bort till ett varmt land och bosätta mig där. För det är förjävligt. Snöblandat regn, slask och kallt. Det kan omöjligt finnas någon som tycker det här vädret är trevligt. Någonstans.

Min sommarlängtan har verkligen satt in nu. Allt jag tänker på är när det blir varmt ute, hur skönt det kommer vara. Jag träffade farmor idag, och vi har planer på att åka ner till Nyköping när det börjat bli lite varmare. Det känns långt bort, men om en vecka är det februari. Och då är det nästan mars, och om man ser tillbaka på de två senaste åren har det blivit varmt redan i mars. Så det är kanske inte så långt kvar ändå..

Idag väntar jag på ett telefonsamtal. Jag åker även till Hägersten och äter middag, och agerar sen chaufför till min far som ska in till stan och dricka öl. Som tack har jag fått låna hans bil hela dagen. Kanske ska ta mig en sväng någonstans, bara föratt. Fast jag vågar nog inte. Han har precis haft den på service, för 11 000.. Men han berättade att igår när han kom upp hit, var det värt alla de tusenlapparna. Han stod jämsides med en BMW vid ett rödljus, en BMW innehållandes en ung kille som tittade på pappa och hånlog. En BMW som pappa gasade ifrån. Då var det värt att ha lagt 11 000 på bilen. Det är bra att något så enkelt kan få honom att glömma pengar ^^

Backstreet's back, alright!

Jag hoppas att det här går att se, oavsett om man har facebook eller inte, oavsett om man är vän med mig eller någon annan i videon. För det här måste ses.

Se och lär! Se och var stolt över att du känner mig! :D

http://www.facebook.com/home.php#/video/video.php?v=116851020721

Arbetsintervju

Jag är så nöjd med min nya design på bloggen att jag inte kan låta bli att gå in och kika lite ibland! :) Igår hade jag för övrigt 164 sidvisningar. Haha.

Nu har jag avklarat arbetsintervjun. Och hör och häpna; det gick bra. Det kändes bra i alla fall, om det gick lika bra som det kändes får jag veta i slutet av den här veckan eller i början av nästa vecka. Men med tanke på att jag var där i två timmar, och vi pratade hela tiden (minus tio minuter för ett så kallat administrativt lämplighetstest) så känns det som att jag måste ha gjort något sorts intryck i alla fall. Vi skrattade och skämtade även en del, och han verkade hålla med om mycket jag sa. Att han var målvakt i fotboll gjorde att han nog kände lite extra för mig. Det tänker jag inbilla mig ;D Men det var ett väldigt djup intervju.. Frågor om min uppväxt, hur mina föräldrar är, hur jag var i skolan, hur mina lärare skulle beskriva mig, förutom de vanliga frågorna som brukar komma.. Men den bästa frågan var ändå vad jag skulle göra om jag blev allsmäktig och fick bestämma vad jag ville! :D Haha. Han skrattade gott åt mitt svar. Jag sa nämligen att efter att jag skapat fred på jorden och mat och hus till alla fattiga, skulle jag betala av min farmors lån och sen se till så att Sverige blev ett land tillsammans med Norge, eftersom Norge kommer ta över världen :D Hahaha. Som sagt, något intryck måste jag ju ha gjort..

Huh

Oj oj. Hjälp. Jag vill inte längre. Jag har ångrat mig. Kan man det? Kan man få ett jobb utan att behöva gå på anställningsintervju? Snälla? Jag har sovit så sjukt dåligt inatt och nu fryser jag och har ont i magen och det är inte roligt längre. Men jag måste genomföra det här. Jag måste vara bra. Jag vill verkligen ha det här jobbet. Om 45 minuter ska jag gå. Om två timmar är jag antingen jätteglad eller skitförbannad. Återstår att se.

Och allt är upp till mig.

Ny design

Nu har Ina varit här och hjälpt mig att pilla lite med bloggen, så den har nu ett helt nytt utseende. Jag är faktiskt riktigt nöjd. Jag hoppas alla andra kan se de fina typsnitten jag har på rubrikerna också, och att texten i inläggen är fin. För det är de på min dator.

Jag är lite nervös inför imorgon. Jag har i alla fall förberett mig och skrivit ner lite svar på frågor som kan tänkas komma, så att jag inte sitter där i panik och inte vet vad jag ska säga. Jag måste ha ett underlag, måste ha tänkt igenom det innan. Jag tänker såklart inte ha med mig pappret dit, men ändå. Det är lättare att minnas något man skrivit ner. Men det ska nog gå bra. Jag ska i alla fall göra mitt bästa.

Sommar

Idag längtar jag till sommaren. Ganska mycket, faktiskt. Det skulle vara så underbart skönt att gå ute i linne, shorts och flipflops. Så himla skönt. Gå barfota i gräset, och känna stråna kittla mot fotsulorna. Sitta på solvarm asfalt. Bli härligt solbrun, få vita ränder efter armbanden.

Men det är inte så långt kvar nu. Det är nedförsbacke, om man säger. För nu har det varit kallt sen oktober, om lika länge är det maj nu. Jag kan knappt vänta.


Gå till vänster om polstjärnan

Igår var en väldigt mysig dag. Eller, främst kvällen. Jag och min vän åkte till Kungens Kurva och köpte godis. Mycket godis. Jag skulle gissa att det är kanske ett kilo kvar nu. Min vän lagade väldigt god mat som vi åt, och sen tittade vi på Lars Winnerbäck-dvdn och skrattade en del. Vi smidde planer för våren, och ja, jag ser fram emot dessa planer. Oh ja. Sen tittade vi på Let's dance, som ingen av oss sett förut. Då skrattade vi lite mer. Sen gick vi ut i natten, och polstjärnan var borta. Jag mådde bra på pendeltåget hem, även om jag knappt kunde andas eftersom min förkylning börjat om. Men jag mådde bra inuti.

Ikväll skulle jag mer än gärna vilja gå till Söderhof och dansa och dricka öl med mina fina vänner. Men jag är klokare än så. Jag ska stanna hemma, titta på handboll och P3 Guld-galan och bli frisk. Kanske äta chips. Eller kiwi. Och dricka massor av vatten. Ligga still istället för att dansa. Dricka vatten istället för öl. Det som gör att jag kan stanna hemma är att jag vet att fredag kommer. Då. Då ska vi dansa. Men först ska vi dricka vin och äta blodpudding. För det är gott.

Seriöst. Vad händer?

Kompis, det går bra nu. På måndag ska jag på intervju på Bring (citymail) som brevbärare! Jag är väldigt glad. Så jag ska nog börja förbereda mig redan nu. Den här gången tänker jag lyckas. Kanske inte lyckas, men i alla fall gå därifrån och känna mig nöjd. Känna att jag fick sagt det jag ville säga. Känna mig som jag kände mig igår, typ.

Jag ville bara berätta det. Nu ska jag åka in till stan.

Början på något nytt

Nu har jag klarat av det svåra; att börja. Att komma igång. Men nu är första löppasset genomfört, jag och min träningskompis Julia blev i och för sig omsprungna av några, men det är det ändring på om ett par månader! Det är skönt att vi är två, då slipper man inte undan lika lätt. Och vi har ungefär samma mål också, och vill träna ungefär lika mycket. Perfekt. Så nu sitter jag här, svettig, men med en skön känsla i kroppen. Jag har insett att jag tycker att det är skönt att stretcha. Jag tror min kropp mår bra av det. Så stel som den är^^

Och det gick hur bra som helst att träffa mamman som ringde igår också! Vi kom väldigt bra överens, och hon verkade genuint intresserad, och sa även själv att hon tyckte det kändes bra. Hon skulle träffa få andra också, så på tisdag eller onsdag hör hon av sig. Jag hoppas jag gjorde tillräckligt med intryck, för det verkar vara en härlig familj.

Nu ska jag äta mat. Sen ska jag duscha. Haha.

LW

När sommaren kommer, ska jag visa dig bättre dagar
När natten är varm, och himlen är lila och klar
Då reser vi bort, då tar vi oss tiden det tar
När sommaren kommer, jag lovar dig bättre dagar

Ska du fråga mig då, om jag har några löften att lova när hösten är här?
Eller låter vi natten få vara stilla som den är?
Jag vet att du inte vet vad du längtar till
Men när sommaren kommer så åker vi vart du vill

När sommaren kommer, kanske vindarna blåser igen
Och likgiltigheten och stiltjen som plågar oss än
Försvinner en kväll, och vinet får ny smak igen
När sommaren kommer, bättre dagar, min vän

Ska du grunda en plats i hjärtat, ett minnesmärke för allt som har hänt?
Eller dricker vi ur, och känner att vinden har vänt?
Gatorna här gör dig bara utled och van
När sommaren kommer, så åker vi långt från stan

Luften var klar, och det blänkte från fönstret och rann från den smältande snön
På de borstade förortsstråken mellan teglen och sjön
Asfalten hetta och resan är framför oss än
När sommaren kommer, så går vi den vägen igen

Lalalala...

Jag tänker på det ibland. Att den här sommaren kan vara den sista. Och den bästa. För om jag åker till Australien i höst, kommer det vara den sista sommaren på nästan två år. Den här sången är fin tycker jag. Det är herr Winnerbäck som skrivit. Låt oss göra det här året till det bästa, det har ju börjat så bra? Och låt oss göra sommaren till en oförglömlig tid, en sommar för mig att tänka tillbaka på med glädje och kärlek. Jag vet att vi kan.

Löneskillnad

Jag läste i sportdelen i söndags om Mats Sundin. Jag brukar inte läsa om honom, jag brukar inte läsa om hockey över huvud taget, men det här var en liten notis. En notis som fick  mig att börja ifrågasätta min egen lön. Eller ifrågasätta hans lön. Det beror på hur man ser det. En tidning där borta i det stora landet hade räknat ut att Mats Sundin tjänar i snitt 48 000 svenska kronor.

I minuten.

DET ÄR HELT SINNESSJUKT!! Man kan inte tjäna så mycket pengar. Det är omöjligt. Vad gör han av allt? Hur mycket har han på sitt konto egentligen? Vem är det som betalar? Vad hände med finanskrisen?

Om man tog lite pengar från de stora sportstjärnornas löner (typ Sundin, Beckham, Ronaldo) skulle man nog kunnde lösa lite av den här krisen. Eller lite av fattigdomen och svälten i världen. För det är inte normalt att tjäna nästan 50 000 kronor i minuten. Inte för någon. Vad man än gör. Och han spelar ändå bara hockey. Det är inte ens ett jobb i mina ögon.

När jag jobbar tjänar jag 111 kronor. I timmen. Jag ska begära lönehöjning. Jag ska säga att jag vill ha 111 kronor i minuten. Det skulle räcka, faktiskt. Det är okej.

Kompis, det går bra nu

Haha, vad hände?

Igårkväll la jag in en annons på grannar.se och tänkte att det känns bättre om föräldrar får kontakta mig, om de tycker att jag passar, istället för att jag kontaktar dem. Då känns det inte lika påtvingat.

Imorse skrev jag två olika personliga brev, ett för jobbsökande på förskolor och ett för jobbsökande som brevbärare. Sökte även ett jobb av varje, och det på förskolan hoppas jag på att få, det skulle vara väldigt intressant. Dessutom är det nära.

För en kvart sen ringde min mobil och ett nummer jag inte kände igen stod i displayen, och jag tänkte att jag skulle åka in och jobba. Icke. Det var en trevlig mamma som hade sett min annons på grannar.se, och ville träffa mig. Så imorgon ska jag träffa henne.

Det känns bra nu, jag ser lite ljusare på framtiden. Nu ska jag duscha och sen ta en promenad. Man brukar kanske göra det i omvänd ordning, men jag är så trött på mitt våffliga hår att jag måste. Nej, jag har inte duschat sen i lördags. Ja, jag är äcklig.

It was so easy last night

Hello Saferide - 25 days. Jag är lite förälskad i den låten.
Rise against - Hero of war. Jag är lite förälskad i den låten.
Timo Räisänen - About you now. Jag är lite förälskad i den låten. (Konstigt nog tycker jag inte om originalet med Sugarbabes..)

Dagens musiktips från min sida. Ett extra riktat till Felicia: Timo Räisänen - The mirrors truth. Den finns på Spotify, men jag glömde lägga in den när jag gjorde spelningslistan till dig. Fixa den, det är en cool version.

Jag gav mig fan på att genomföra den här dagen ändå. Så jag har dammsugit, fixat i mitt CV (dock inte försökt mig på det personliga brevet ännu, men det ska jag göra imorgon), bakat kakor, gått en långpromenad, installerat och avinstallerat två grejer på datorn, lagt fram ett brev jag ska posta imorgon och ringt en vän och äntligen bestämt en dag för löpning. På onsdag börjar allvaret.

Kaos

Det är kaos i mitt huvud. Igårkväll rann tårarna okontrollerat, både av glädje för vad jag har, och ledsamhet över vad jag inte har. Jag antar att det var delvis för att jag var så himla trött, samtidigt som jag inte hade lust att sova. Somnade väl runt halv ett, och då hade jag under de 48 senaste timmarna sovit i tre timmar.

Jag har inget att se fram emot längre. Nu är framtiden ett stort svart hål, och det finns inget att klamra sig fast vid längre. Det gör mig rädd. Jag har ingen struktur i min vardag, jag kommer antagligen inte få någon lön i februari, jag slösar bort mitt liv. Jag kommer aldrig ha sparat ihop lagom med pengar för att åka till Australien i den här takten. Jag måste söka nya jobb, men jag har inte orken att skriva ett personligt brev, och än mindre att ringa och säga att jag är intresserad. Men jag vet att jag måste göra det här. Jag vet att jag måste skriva ett personligt brev, att jag måste ringa jobbiga samtal och att jag måste ha ett nytt jobb för att komma till Australien. För att ens orka med mig själv. Jag blir tokig av att gå hemma hela dagarna. Jag måste göra något av mitt liv. Och det stressar mig. Jag får nästan panik, för att jag inte vet hur jag ska lyckas.

Samtidigt som jag är sjukt glad över de fina vänner jag har. Det är nästan så att jag inte är värd dem. Det är nästan som att de vilken dag som helst ska skicka mig ett brev och säga att allt var en dröm. Att jag egentligen är så ensam som jag ofta känner mig. Att jag är så ensam på riktigt.

It's the second time the bus broke down!

Jag vågar nästan säga att gårdagens fest var årets fest. Och det är bara januari. Men det var grymt, och det var roligt att ändå så pass många tagit fasta på temat och verkligen ansträngt sig. Det var mycket dans, såklart, och rösten gjorde lite ont på slutet av allt sjungande. Även klassiska lekar som Ryska posten och snurra flaskan lektes. Men årets händelse, det som jag och tre av mina vänner tränat hårt inför, blev lyckad. Vi gjorde nog lite succé. Det lär komma upp en film på youtube, och jag lovar att länka. Jag är stolt. Kvällen bjöd även på spontanuppträdande av Rififikupp, tryckare, urartad Ryska posten, varma, fina, kramar och pussar. Sen skulle jag somna i Ninas säng 120-säng tillsammans med henne och Filip. När de två somnat och Filip armbågat mig i magen tog jag beslutet att flytta ut i vardagsrummet. Där sov jag i tre timmar på golvet, med en filt över mig, tills Nina kom och väckte oss kvart över nio.

Morgonen var nästan lika rolig som kvällen! Den innehöll bland annat högläsning med extrem inlevelse ur en Kalle Anka-pocket. Det var ett mysigt dygn. Jag trivs så bra med de här människorna. Jag känner mig trygg. Jag är någon.

Jag måste bjuda på en bild så ni kan se hur snygg jag var.


Blod, jul och fekke

Jag får alltid lite dåligt samvete när det där blåa lappen hamnar i brevlådan. Jag veeet att jag ska ge blod, jag ska, jag ska, men just nu är jag faktiskt förkyld! Fast det var ännu värre den gången jag fick ett sms där det stod något i stil med "CECILIA! Vi har brist på din blodgrupp... osv" Där kan  man snacka om dåligt samvete. Men när jag varit frisk i ett par veckor ska jag bege mig. Kanske kan jag skicka en blå lapp tillbaka till dem och säga att jag är förkyld och kommer så fort jag kan..?

Igår firade jag jul igen, och det var mysigt. Jag och min bror lagade mat och rimmade hela eftermiddagen. Jag fick min externa hårddisk också, en liten en på 320 GB. Ganska så bra, enligt min mening. Det var mysigt att träffa pappa också, det var ju trots allt typ en månad sen.

Nu ska jag snart klä på mig, för att sen bege mig ut till Tullinge. Där ska det förberedas, det kan ni lita på! Åh det kommer bli så grymt. Och jag kommer bli så snygg. Det gäller bara att jag kommer ihåg att ta med mig allt jag ska ha med mig. Men jag har gjort en lista.

"Du ser mer ut som en terrorist"

Nu har prestationsångesten över att göra en snygg stjärna övergått i beslutsångest. Vilken ska jag välja? Jag tror den enklaste lösningen på det är att låta vännen min välja. Det är ju ändå hon som ska ha den på foten.

Idag har jag varit på äventyr! Hälsade bland annat på Therese på hennes jobb, hängde där i nästan en timme. Det var trevligt, hon har väldigt roliga arbetskamrater. Mitt mål med resan var egentligen att hitta saker till lördag, men ÖB hade inte vad jag förväntade mig, så vi blir utan. Men äsch, det gör inget. Jag längtar litegrann till lördag. Ganska mycket, helt ärligt.

Men först är det fredag, och då ska jag fira jul! Det ska också bli väldigt mysigt, även om jag först ska åka till Lidingö med en flyttkartong i famnen. En kartong som dessutom är fylld av saker. Folk kommer nog titta ganska konstigt. Jag insåg igår att de kommer tro att jag håller på att flytta, men varken har bil eller vänner. Så därför åker jag fram och tillbaka och flyttar en låda i taget. Men så är såklart inte fallet. Flyttlådan är en del av en julklapp. Den kommer göra succé, det är jag ganska säker på.

Stjärna

Jag fick ett sms för en stund sen, som både gjorde mig stolt och glad, men även gav mig en stor dos prestationsångest! I och för sig positiv sådan, jag kommer lägga ner min själ i detta, men ändå. Det är väldigt, väldigt läskigt.. Såhär stod det i smset:

Du ska få rita din egen stjärna som jag ska tatuera in.

Jag ska alltså rita en stjärna som en av världens finaste personer ska ha på sin kropp resten av livet. Är inte det lite läskigt? Men jag har en och en halv månad på mig att få fram något bra. Jag har redan ritat ett par stycken, men det krävs övning, helt klart. Jag hörde på radio imorse att kreativ och konstnärlig är något man övar sig till att bli, så min tid kanske är inne nu.

I vilket fall är det en väldigt fin gest från min vän, och jag är obeskrivligt stolt över att få vara en del av henne för alltid.

Vad vore jag utan dina andetag?

Sen tänker jag på den 26 oktober 2006 och då känns mina problem som en vindpust på havet.

Jag vet att du sover, känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag, men jag vågar inte väcka dig nu
Jag skulle ge dig allting du pekar på
Men bara när du inte hör, vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå, utan din luft, i mina lungor
Jag kan inte ens stå när du inte ser på
Och genomskinlig grå, blir jag, utan dina andetag

Min klocka har stannat
Under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi
Inuti, är du fjäderlätt och vit
Och utan ett ljud, mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk, det fastande i ditt hår

Jag kan inte ens gå, utan din luft, i mina lungor
Jag kan inte ens stå när du inte ser på
Och färglös som en tår, blir jag, utan dina andetag

When you're alive

Idag har varit en bra dag, även om jag på tåget hem hade tänkt läsa, men var så trött att jag tog upp boken men inte orkade varken läsa den, eller lägga ner den igen. Så där satt jag med en bok i knät. Jag såg nog lite smart ut. Imorgon ska jag ta det lugnt, jag måste ju bli frisk till på lördag. För så fort jag blivit av med magsjukan satte nästa process igång; snorprocessen. Jag har blivit väldigt förkyld, men det är lika bra. Då kanske jag slipper fler sjukdomar det här året. Lika bra att beta av alla på en gång liksom.

Det är vissa saker som rör sig inuti mitt huvud ganska ofta. Saker jag funderar över, saker jag är ledsen över och saker jag önskar vore annorlunda. Jag har haft tid till eftertanke de senaste dagarna, och insett en del saker. Saker som jag å ena sidan skulle vilja skriva här, skriva av mig om, men som å andra sidan är lite för personliga för att blottas. Saker som jag skäms lite över att ha i mitt huvud. Sånt som jag alltid skämts över, när det handlar om att nedvärdera mig själv. För det är vad det kommer låta som, även om det inte är vad jag menar. Jag bara önskar att jag var en bra kompis ibland. En bättre kompis. En ovärdelig kompis som för alltid finns kvar i någons liv. Nu skrev jag det ändå, och jag låter det stå kvar. Jag kan inte skriva att jag kommer kämpa för att uppfylla de här sakerna, för det är lite mer komplicerat än så. Eller så blir tankarna konstiga när jag inte kan andas och hjärnan är full av snor. Jag vet inte riktigt.

Vintertid

Jag har en snäll vän som tror på mig, vad jag än ger mig in på. Det sa hon alldeles nyss.

Gnutt/ <3 säger:

haha, jag fick plötsligt jätteont i baksidan av låret.. tror du man kan sträcka sig genom att bara sitta ner? :D

Felicia säger:

jag tror att du kan lyckas med allt



Annars har jag spenderat dagen inne i stan tillsammans med Ina. Har nu kirrat tröja till 90-talsfesten. Mitt hopp om hängselbyxor står till pappa och Kerstin, annars får jag fixa något annat. Jag och Ina tänkte gå på Hornsgatan och kika i second hand-affärer, men gick från slussen till typ Mariatorget och insåg att det var alldeles för kallt. Tio minus och blåst. Nejtack. Så vi åkte hem. Nu ska jag ut i kylan igen. Jag tror jag ska ha mössa den här gången.


Söndag är det idag

Kvällen igår var mysig. Och rolig. Johanna är verkligen en fin person, och det gör mig lite ledsen att vi inte ses lika ofta längre. Men det är livets gång, och jag är glad för det vi haft tillsammans, och för att vi fortfarande ses.

Imorse studsade jag upp ur sängen klockan tio för att äta den extremt innehållsrika frukosten bestående av två rostade, ljusa mackor och ett glas blåbärssoppa. Planen var att tillsammans med mamma bege mig till Stinsen köpcentrum för att inhandla julklappar. Det gick hur bra som helst, och är nu klar. Det kan kanske verka konstigt att handla julklappar i januari, men jag har inte firat klart ännu. Jag har en pappa också, faktiskt. Min frukost stod jag mig på till alldeles nyss faktiskt. Ekonomiskt att vara sjuk. Jag köpte även en fin sjal till mig själv. Kom jag på nu.

Nu ska jag sätta på min 'best of'-lista på Spotify, lägga mig i sängen, och äntligen, äntligen börja läsa The picture of Dorian Gray. Fast först ska jag prova min sjal, bara. Sen ska jag lägga mig i sängen.


Snö

Jag pratade med en vän i telefon alldeles nyss. Hon bad att jag skulle komma och hämta henne sen, för snön öste ner och hon såg ut som en snögubbe på sin väg från bussen till sitt hem. Hon bor, uppskattningsvis, 5 km härifrån, fågelvägen. När jag tittar ut genom fönstret är det inte en snöflinga i sikte.. Det är mystiskt. Antagligen hittade hon på för att jag skulle tycka synd om henne och köra henne. Men det gör ingenting. Förutom att mamma kommer med sina förmanande ord om att det är halt ute. No shit?! Det är snö på vägen, det är kallt och folk kör som idioter. Det är klart jag fattar att jag ska ta det försiktigt. Jag undrar vad hon kommer ha för varnande ord i sommar..

Allt jag har ätit idag är två rostade mackor. För sex timmar sen. Jag har även druckit ett glas blåbärssoppa. Sån där man köper färsk. Den är mycket godare än pulvret man blandar själv. Till middag blir det soppa, lagom avancerat för min mage om jag gissar rätt. Ändå är jag sugen på choklad och lakrits. Men jag vågar nog inte äta något än.

Fick/tog reda på en sak om en sak jag fick reda på på nyårsnatten. Det gav mig dåligt samvete, även om det inte är jag som har gjort fel. Jag har bara varit orsaken till snedsteget. Därför ska det bli skönt att träffa Johanna, hon har inget med någon att göra, och då kan jag prata av mig.

Framtidsutsikter

Nu är vi inne på den tredje dagen på det nya året. Och jag har fortfarande inte varit utomhus. Tänkte ge mig iväg någonstans idag, måste, hur mycket det än tar emot, handla julklappar.

Men jag vill bestämma mig lite, jag vill bestämma mig för att låta det här året bli ett bra år. Att låta det här året bli året då jag tar vara på ögonblicken, gläds ännu mer över det lilla, och låter bli att bryta ihop över saker som inte är värda att bryta ihop över. Att jag kan inse att det som varit är passerat och omöjligt att göra något åt, och därför inte är någon idé att sörja över. Att jag kan inse att det som ligger framför mig är livet, och det är mitt att göra det bästa av. Jag bestämmer alldeles på egen hand hur bra det blir. Jag vill inte sitta om tio år och tänka att jag inte gjort något med mitt liv, att jag slösat bort de 30 första åren. Det är bara jag som bestämmer hur det här året kommer utveckla sig, jag är inte beroende av någon annan. 2009 ska bli ett bra år.

Nyårsafton

Jahopp, så har det blivit 2009. Igen, tänkte jag skriva, men det har det ju inte. Förut var det 2008. Det här året innebär att jag fyller 20, typ. Och att jag åker till Australien, förhoppningsvis. Men 2009 kunde faktiskt ha börjat bättre, enligt min mening. Jag kom hem runt fyra på nyårsnatten, somnade vid halv fem efter lite sms-skickande och lite ursäkter hit och dit. Det är faktiskt ganska elakt att glömma säga hejdå till folk. Förlåt igen. Klockan sex vaknar jag av att jag fryser så jag skakar. Mår illa, sådär för-mycket-alkohol-illa. Sådär midsommar-må-illa. Min vägran att spy sitter fortfarande i, och jag vägrade fortfarande. Halv elva somnade jag igen. Jag insåg att det inte var någon för-mycket-alkohol-sjuka, utan ren och skär magsjuka. Jag trodde jag var frisk imorse när jag vaknade efter 13 timmar sömn. Min kropp ljög.

MEN! Gårdagskvällen (nu blir det ju i förrgår kväll, men ni fattar. Nyårsafton) var grym! Den började med en väldigt stark fördrink som jag inte vågade dricka upp, och följdes upp av förrätt, varmrätt och efterrätt som alla var komponerade av Felicia och Micke. Extremt gott och väldigt trevligt sällskap. Klockan nio började resten anlända och det dansades, pratades och pussades. Jag pussades med sju olika personer under kvällen. Kan verka fräckt, men det var faktiskt en mistel som hängde i en korridor, så vissa gånger var det oundvikligt. Men det var mysigt. På tolvslaget stod vi 30 ungdomar på ett lastbilsflak och en gubbe stod i ett fönster och tittade på oss. Det kanske var hans lastbil. Sen blev Linus med barn och var fick vara gudmor. Nina var pappan. Strax efter detta konstaterande åkte vi hem och hade roligt även på tunnelbanan.