I want something good to die for

Det känns som det som har hänt har gett mig en totalt jävla annorlunda syn på livet. Det känns som mina problem bara blev som bortblåsta den där torsdagen, och sen dess har jag inte brytt mig om dem. De känns liksom inte värdiga längre, inte när jag vet vad folk, och framförallt min pappa, går igenom. Och jag också faktiskt, för det är jobbigt för mig med. Jag vill inte att pappa ska flyga nå mer, verkligen inte. Och  han vill inte heller det.. Inte med de Casorna iallafall. Vi pratade om det förut, om minnescermonin de ska ha där nere i skåne på tisdag. Fan vad fint det kommer vara och satan vad jobbigt det kommer vara. Alla kustbevakare ska ha uniform, de ska ha flagga på halv stång, kunna lägga blommor på nedslagsplatsen via båt, blomkransar i vattnet. Och det mäktigaste tycker jag: alla båtar som ligger inne i hamnen ska samtidigt tuta i 30 sekunder för att hedra de omkomna. Det kommer vara så vackert tror jag. De anhöriga kommer inte vara annat än stolta för det deras män/pappor/söner/vänner arbetade med, och deras arbetskamrater.. Sen pratade vi om begravningarna också, och pappa sa nåt om att de skulle flyga upp kistorna, som befinner sig i skåne, med flyg till Skavsta och så skulle de ha en gemensam 'begravning' där eller nåt. Det som berörde här var att kistorna kommer ha svenska flaggor på sig.. Det var då jag verkligen insåg att det de jobbade med var för staten, det var för svenska folket, för att förhindra katastrofer, för att hjälpa folk och djur i nöd. Det de gjorde var så bra, så ska det sluta såhär..

"Nej, livet är skört Cissi.."