I want something good to die for

Det regnade ute. Jag vaknade med världens träningsverk i ryggen/axlarna. Jag var jätteseg och jättetrött. Pappa föreslog att vi skulle åka och springa i Ursvik. Vilken normal människa hade sagt ja? Vi åkte iallafall, och jag var väldigt osäker på hur jag skulle orka, är typ jätteotränad och joggat långt har jag inte gjort sen i somras.. Men regnet förvandlades till jätteskönt springväder och fram till ungefär 3,5 kilometer gick det hur lätt som helst och jag var jätteförvånad. Sen tappade jag mp3n i marken och var tvungen att stanna, och då tappade jag tempo. Tog mig runt fem kilometer på drygt en halvtimme iallafall, även om sista en och en halv kilometern var oerhört jobbig. Men en tanke malde i mitt huvud: om man inte pressar sig själv blir man aldrig bättre. Och de sista hundra meterna sprang jag om pappa och satte i världens jävla spurt. Har ingen aning om var alla krafter kom, han hade inte en chans att komma ikapp. Är förvånad att jag lyckades så bra med tanke på hur nedbruten psykiskt jag faktiskt är för tillfället.. Vilja kallas det tror jag.

Annars har jag inte gjort mycket idag, förutom att jag blev inspirerad av gårdagen. Vi lyssnade på Backstreet Boys när vi lagade mat och det resulterade i att jag nu har lagt in alla mina skivor på datorn. Så nu är det BSB som gäller igen ;D YES! Fyfan vad minnen det är, man blir liksom lugn av att lyssna på det. Jag trivs, jag vet att när jag lyssnade på dem var mitt liv helt problemfritt och jag hade ingen aning om vad som skulle hända, och helt ärligt brydde jag mig nog inte heller. Jag får nästan lite samma känsla nu också. Nästan.