I want something good to die for

Jag är bara tom. Jag känner inga känslor längre, det känns som allt försvunnit. Kanske för att jag inte sett orden eller bilderna på en kvart? Jag vill inte se, jag vill inte tänka, jag vill inte veta. För jag vet att sanningen kommer göra så jävla ont. Det är helt sjukt det som har hänt, sånt här kan inte hända mig, men just precis har det gjort det. Det har inte drabbat mig på det sättet som det kunde ha gjort, tack gode gud, men det kunde ha gjort det. Det kunde ha varit min pappa som var i det där planet, det kunde ha varit Kerstin. Nu var det inte så, och samtidigt som jag är så jävla glad över det, kan jag inte vara glad. Två av dom fyra som var på planet känner jag, jag har träffat dom ända sen jag var liten bäbis, jag vet att de är typ världens trevligaste, jag känner deras barn. Allt. Och det är min pappas arbetskamrater, det är hans vänner. Han har känt dom i jag vet inte hur många år, och nu finns dom inte längre. Eller, man ska inte säga inte, men antagligen inte. En är hittad död, och efter ha störtat i havet lär man inte överleva. Har man inte hittat någon efter tre timmar lär man inte hitta någon vid liv heller. Mirakel kan ju ske, men jag räknar inte med det. Jag ställer in mig på att ingen har överlevt, för jag intalar mig själv att jag kommer hantera det bättre i sånna fall. Men jag kan inte hantera det. Och om jag mår såhär dåligt, hur i helvete mår deras barn? Jag satt och grät och skakade i en tjugo minuter av bara tanken på att det kunde varit min pappa, och tänk dom som är inne i det, att det var deras pappa. Det är så jävla sjukt, jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har fått en helt annan synvinkel på livet, jag har verkligen insett på riktigt att det kan ta slut när som helst nu. Och jag kommer vara så sjukt rädd varje gång min pappa jobbar nu. Varje gång. Jag vill inte att han ska försvinna från mig, jag vill inte förlora honom, jag skulle inte klara det, jag skulle inte kunna klara mitt liv. Jag är så jävla glad över att han fortfarande lever, men samtidigt lider jag med honom och alla andra som är inblandade. Det är så hemskt det som har hänt, mina tankar går verkligen till alla på kustbevakningen och framförallt på familjerna. Deras barn.. Fan. Det är så orättvist..