I want something good to die for

Dagen började med att jag vaknade klockan nio sommartid av att grannen ovanför började gå omkring. Han går som en jävla elefant, jag undrar verkligen vad det är för fel på honom. Liksom, jag vaknar av att han är uppe och går. Sen gick och gick och gick han ända till halv elva, och jag försökte somna om allt jag kunde, men jag var så jävla förbannad att det inte gick. Så då gick jag upp istället. Sen städade jag och mamma källaren i typ två timmar. Eller, vi höll på en och en halv timme, sen kom pappa och hjälpte till, då gick det genast mycket fortare! Möh, att det ska behövas en karl till allt.. Jag som tyckte jag var jätteduktig, satte upp en hylla och allt gjorde jag (H) Var lite kul att städa där nere, samtidigt jävligt jobbigt.. Alla grejer, alla mina dockor, alla skolböcker. I princip alla mina minnen från min barndom, och den var ju så jävla bra. Och nu är det så himla tvärt om, så det gjorde lite ont i hjärtat. Men det var ändå roligt, jag hittade underbaraste bilden på mig och Niklas från -95. Niklas är, ska jag kanske tillägga, min barndomsvän, vi gjorde allt tillsammans, vi var hur tajta som helst. På bilden står vi i vårat vardagsrum, håller om varandra, ser hur lyckliga ut som helst och gör v-tecknet. Så jävla talande bild.

Som sagt så kom pappa hit också, och Karin och Stefan kom också. Vi fikade och pratade om allt det jobbiga som händer nu.. Jag var nog den som grät mest. Jag vet inte varför, men jag är känslig. Pappa berättade massor, om hur det var på jobbet och så. De hade bilder på de som omkommit med ljus och massa blommor. Så berättade han om en bild som Kerstin har hemma, på en av de i planet och en annan från deras jobb. De var på Liseberg i somras, och båda killarna som var på bilden hade vunnit en stor kexchoklad/en stor center som de stog och såg jättestolta ut över. Och han som dog hade sagt att han skulle ta med den hem till sin dotter.. Vi pratade om henne också, om det var bra eller dåligt att hon bara är ett år. Hon är ju den som har det lättast, hon förstår ju inte vad som händer. Ändå så kommer hon inte ha några minnen alls av sin pappa, hon kommer växa upp helt utan pappa. Det är så hemskt. Och pappa sa bland annat: om jag vaknar mitt i natten och inte vet vart jag ska ta vägen och bara tänker och tänker och tänker, hur i helvete har de närmaste det? Jag tror jag vet.. Jag tror inte de sover alls, jag skulle inte kunna. Kanske skulle jag somna av utmattning, men jag tror jag skulle vakna direkt igen. Det är så oerhört jävla smärtsamt det som har hänt. Det finns inte ord. Kustbevakningen är liksom som en stor familj, alla känner verkligen alla. Nära också. Jag förstår att det kan vara tradigt och tråkigt att läsa om det här hela tiden, men det är mitt sätt att bearbeta det, jag måste få ut det nånstans.. Och jag skriver inte för att nån ska läsa egentligen, jag skriver för att jag måste för mig själv, för att jag måste få ut mina känslor nånstans, även om det är hur svårt som helst att få ner dom i ord..