Jag ser mig i spegeln, det är en dålig dag.
Onsdagar är konstiga dagar. Förra året var dom sjukt jobbiga, jag gick från åtta till tjugo i fem, ändå tyckte jag mycket om dom, för vi hade kul på alla håltimmar. Visst att man var trött på matten sista lektionen, men det känns ändå inte som det är på samma sätt som nu.. Nu är jag helt död på svenskan, varje vecka. Och då går jag bara till tjugo i tre, vilket är min senaste dag. Jag förstår inte vad det beror på, jag har liksom världens slappaste schema i princip, ändå är jag så sjukt trött. Orkar inte anstränga mig alls, jag vill bara gå därifrån liksom. Dagen började inte så jävla bra heller, mitt tåg var försenat vilket resulterade i att jag missade saltsjöbanan från slussen sen. Lite surt, och medan jag stog där och var sur och väntade kom en tant fram och ville få mig intresserad av bibeln. Jo tjena. Fick iallafall sällskap av Micke och Anna sen, Micke blev helt förtvivlad över att jag slängde hans bibel-lapp :o
Jag frågade Peter om han kunde bryta min fot idag på religionen. Han sa att det kunde han gärna göra. För jag vill inte spela match imorgon, jag vill inte längre. Jag får ångest, det är det enda jag tänkt på hela dagen. Där där fucking jävla matchen. Kan jag inte få slippa? Snälla.. Jag orkar inte med fler motgångar, jag har nog av det. Jag orkar inte känna nån press, jag orkar inte ta ansvar, jag vill inte ta ansvar. Blä.
Det enda jag ser när jag blundar är dig. Det är jobbigt att sakna, det är svårt att sakna något man vet att man aldrig kommer få. Som man inte ens ska ha. Nåt som man egentligen inte ens ska röra, nåt som man inte ens ska ha att göra med över huvudtaget. Kanske är det därför jag saknar det. För att jag tycker om att plåga mig själv med saker jag omöjligt kan nå? För att jag tycker om när min hjärna säger en sak och hjärtat nåt annat? - Nej, verkligen inte. Det är inte därför. Jag önskar jag visste varför, eller att någon kunde berätta för mig varför. Men en sak vet jag iallafall. När det precis kommer ha lugnat ner sig, när jag precis har kunnat börja tänka på annat, då kommer allt börja om igen. Därför vet jag inte hur jag ska göra. Därför vet jag inte om vi borde en gång till. Jag vet ingenting längre, ingenting.
Jag frågade Peter om han kunde bryta min fot idag på religionen. Han sa att det kunde han gärna göra. För jag vill inte spela match imorgon, jag vill inte längre. Jag får ångest, det är det enda jag tänkt på hela dagen. Där där fucking jävla matchen. Kan jag inte få slippa? Snälla.. Jag orkar inte med fler motgångar, jag har nog av det. Jag orkar inte känna nån press, jag orkar inte ta ansvar, jag vill inte ta ansvar. Blä.
Det enda jag ser när jag blundar är dig. Det är jobbigt att sakna, det är svårt att sakna något man vet att man aldrig kommer få. Som man inte ens ska ha. Nåt som man egentligen inte ens ska röra, nåt som man inte ens ska ha att göra med över huvudtaget. Kanske är det därför jag saknar det. För att jag tycker om att plåga mig själv med saker jag omöjligt kan nå? För att jag tycker om när min hjärna säger en sak och hjärtat nåt annat? - Nej, verkligen inte. Det är inte därför. Jag önskar jag visste varför, eller att någon kunde berätta för mig varför. Men en sak vet jag iallafall. När det precis kommer ha lugnat ner sig, när jag precis har kunnat börja tänka på annat, då kommer allt börja om igen. Därför vet jag inte hur jag ska göra. Därför vet jag inte om vi borde en gång till. Jag vet ingenting längre, ingenting.
Jag är en dålig människa.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Fast cissi, du är inte en dålig människa :)
Trackback