I want something good to die for

Att det kan vara så enkelt, men samtidigt så jävla svårt. Jag säger som Jocke Berg: Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt. För det är sån musik han gör, han den där Lasse Lindh som har fångat mitt hjärta totalt. Hans texter, det känns på ett sätt som om  jag skulle kunna skriva dom själv, för de är så enkla och simpla. Dessutom känns det ju som det är jag som skrivit dem, för de beskriver ju mina känslor! Många av låtarna känner jag igen mig i så totalt, och det är sånt som får mig fast. På nåt sätt är jag också väldigt svag för svensk musik. Jag vet inte varför, men jag tycker om svenska låtar, jag tycker om att det känns närmre då. Som att det skulle kunna vara min granne som skrivit det liksom.. Och numera är det utökat i favoritskaran: kent, Winnerbäck och Lasse Lindh. Jag tror det har nåt med namnet att göra kanske.. Lasse.. Winnerbäck och Lindh.


Ååh, du får mig att tvivla så jävla mycket.. Ju närmre det kommer, ju osäkrare blir jag. Ju mindre vill jag, men ju mer vet jag att jag måste. Jag får ångest, för jag vet att jag bara kan skita i det som du har gjort, men jag vet att jag skulle ångra mig i hela mitt liv då. För det här är enda chansen, vi får inga fler, jag vet. Tänk om det går åt helvete? Tänk om allt förstörs? Allt, allt som vi har byggt upp, tänk om det bara raseras på ett par timmar? Det skulle vara det värsta som skulle kunna hända, speciellt just nu också. Jag vet inte om jag skulle klara det, jag vet inte om jag skulle kunna leva med den vetskapen att jag sumpat allt. Igen. Snälla, låt det gå bra, snälla låt oss komma överens och snälla låt oss passa perfekt ihop. Det kommer vara bland det sjukaste som händer mig imorrn, för det kan gå så skilda vägar. Det kan bli så otroligt bra samtidigt som det kan bli så oerhört dåligt.

För övrigt har jag typ en lugn inom mig. Vet inte vad det är eller var det kommer från, men jag känner mig helt avslappnad inuti. Jag kan sitta och bara lyssna på musik utan att bli galen eller gråta eller nåt. Jag kan bara sitta och bara vara, och det har jag inte kunnat på länge. Jag undrar verkligen vad det beror på, jag borde vara allt annat än lugn, men jag vet inte. Jag tror jag har börjat se på livet från en annan vinkel. Jag har börjat acceptera att hösten kommer, jag kommer även acceptera vintern i år. För den måste komma, det är inget som går att undvika och jag kommer bara må sämre om jag måste ha den. Den med. Därför tänker jag längta lika mycket till sommaren som förut, men med undantaget att jag ska försöka acceptera det som är nu istället. Jag ska försöka, inte sagt att jag kommer lyckas..