I want something good to die for

Kvällen blev ganska bra ändå. Trots allt som hände innan. Ganska skönt att jag åkte till Elin ändå istället för att sitta hemma och tänka, nu fick jag skratta åt Anki och Pytte istället :D Seriöst, att ett barnprogram kan vara så sjukt roligt är läskigt.. Barn vet inte hur bra dom har det. Bland det roligaste var ju när dom fiskade och Anki fick napp. Hahahahahha, en napp var det också. Fyfan vad klockrent. Hela alltihopa var så klockrent. Men jag är inget barn. Jag är ju en anka!

Det roligaste på kvällen var ändå när vi skulle micra popcorn. Jag skulle vara duktig och sätta igång micron, så jag trycker upp till tre minuter men trycker sen på fel knapp, så allt försvinner. Då är det bara att börja om från början. Fine, vi lämnar popcornen och sätter oss i vardagsrummet och jag går på toa. När jag kommer ut från toaletten reagerar jag på att micron fortfarande går men att inga poppningar hörs..

Jag: öööööhm.....
Anna: Vad gör du Cissi?
Jag: Hur stänger man av micron..? Det typ. Ryker..

Satan vad det rykte, vi vågade inte öppna micron i rädsla för att den skulle explodera eller nåt. Och när vi står där som bäst och asgarvar/funderar på vad vi ska göra ropar Elins pappa från vardagsrummet: Det är lugnt, det finns ju mer popcorn att poppa! Som om det var vårat största problem? Vi var liksom rädda för att micron skulle brinna upp och där kommer han och säger att det finns mer att poppa.. Vi vågar iallafall  öppna micron och ut väller massa svart rök.. Hela köket blir rökfyllt och alla popcorn är svarta. Haha, heja oss. Vid nästa poppning läste jag noga på förpackningen hur man skulle göra. Det stog inget om hur man skulle göra om det började ryka.. Det borde dom ha med nästa gång fan!

Du gör mig så jävla osäker, det känns som du ger dubbla budskap. Ena stunden är det det ena, andra är det något annat. Jag vet aldrig vad jag ska tro, jag undrar alltid vad du menar. För jag kan inte tolka, jag har försökt så många gånger förut, men det visar sig alltid vara fel. Förutom en gång, då frågade jag om det stämde, men då ljög du ju för mig, så jag hade inget för det ändå. Jag vill bara att allt ska vara bra och att vi ska kunna prata med varandra som förut igen. Att jag reagerar som jag gör på det du gör är bara ett tecken på att jag är sjukt beroende av dig och att jag inte skulle klara om du lämnade mig. Och jag är rädd för det och för mig själv.