I want something good to die for

Jag vet inte. Du berättar för mig att du är trött på tomma löften och svek. Att du inte längre kan se vad livet har att ge dig. Och du tror att jag kan göra något åt det, men allt jag kan göra är att nicka och hålla med. För det finns ingenting att göra, det finns ingen magi och inga helande ord. Hur mycket vi än önskar kan vi aldrig få tillbaka det som en gång var, hur mycket vi än hoppas är det vi har idag det enda vi har. Vi kan inte ändra på det som är, men vi kan acceptera det. Vi kan acceptera situationen och leva ut det bästa ur den, om vi vill. Frågan är bara om vi har styrkan att göra det, om vi har styrkan att kämpa i motvinden när det känns som att alla andra bärs fram av sin medvind? Jag tror att vi har det. Jag tror att vi kan klara ganska mycket genom att bara se framåt istället för att blicka bakåt. Att vi genom att acceptera det som är nu och det som blir imorgon och i övermorgon och det som blir om två veckor kan klara oss genom det här också.

Så länge vi låter bli att tänka bakåt.

För så fort vi tänker på det som varit och sörjer det, väljer vi att inte acceptera det som är nu. När vi tänker på hur det var förut och trivs med tanken har vi förlorat. När vi trivs med att veta att det var bättre förr när allt var som det skulle, intalar vi oss själva att det som är nu inte är som det ska. Vem är det som bestämmer vad som är som det ska? Precis, vi själva. Vi kan välja att acceptera förlusten av den där vännen, men inte att säga att det hade behövt bli så. Men acceptera måste vi alltid. För vi kan inte ändra på det som redan varit, vi kan inte gå bakåt i tiden. Därmed inte sagt att det är förbjudet att sakna; självklart ska vi sakna. Men med måtta. Inte så pass mycket att det påverkar idag, inte så pass mycket att det påverkar imorgon. Sakna, men var medveten om vad du saknar och att du inte kan få det tillbaka. För du kan inte göra saker ogjorda, du kan inte få saker osagda.