Save your breath
Jag tror det är PMS. Jag hoppas det. Jag antar det. Jag har ingen riktig koll egentligen. Men att åka hem igår var helt sinnessjukt jobbigt. Bröt ihop på tunnelbanan. Kunde inte hindra tårarna. Hur jag än tänkte, vad jag än lyssnade på, så var det en anledning till tårar. Jag behärskade mig allt jag kunde, men kroppen ville inte riktigt samma. Sen, när jag väl var hemma och kunde gråta om jag ville, nej då kom det inga tårar.
Men så idag, nästan samma sak, fast här hemma. Skrattanfall med mamma och mitt i det känner jag hur jag bara går sönder. Det rinner ett par tårar, men från mammas synvinkel var de av skratt. Men det var de inte. Jag hade helst velat sjunka ner där på fönsterbläcket och få gråta. Mitt i ett skrattanfall.
Och jag lyssnar på Snuff konstant. Imorse gick den om och om igen hela vägen till jobbet. Men jag kan inte sätta ord på varför det blir som det blir, jag kan inte sätta ord på det som just nu bryter ner mig.
Det kan Slipknot. Delvis i alla fall.
Kommentarer
Trackback