Tankar. Nya Zeeland


 

Lars Winnerbäck sjunger i min stereo. Och jag är sentimental.

Det finns så mycket jag önskar att jag hade, så mycket som jag önskar att jag var. Istället för det jag har nu, istället för det jag är nu. Vad jag önskar att jag hade, och vad jag önskar att jag var, är inget jag kan skriva här. Det är det ingen som vet. Det är för personligt. Privat. Men det gnager i mig, det gör mig ledsen väldigt ofta. Att aldrig få känna att jag lyckats. Att aldrig på riktigt känna mig älskad. Mest för att jag inte kan ta emot den kärlek som eventuellt ges.

Frågan är egentligen om jag skulle må bättre om jag hade det som gnager i mig, om jag var så som jag önskade att jag var? Antagligen inte. Men eftersom jag inte vet, kan jag bara anta att vad som helst är bättre än det som är nu.

Det är därför jag flyr till Nya Zeeland. Delvis. För att försöka komma ikapp mig. Acceptera mig för den jag är. Inte bara fly från mig själv hela tiden. Också för att inte bli den som stannar kvar. För att inte bli den som inte gjorde något. Det är redan så mycket jag ångrar att jag inte gjort. Jag måste kompensera och vara extrem. Så långt bort som möjligt, så länge som möjligt.

För ja, det är klart att det finns i bakhuvudet; jag kanske inte ens kommer hem igen. För efter ett år där kommer jag ha skapat ett nytt sorts liv. Ett annorlunda liv. Inte sagt bättre, inte sagt sämre, men annorlunda. Och det känns som att det är vad jag behöver just nu; annorlunda och förändring.


Jag vill åka imorgon. Känna hur flygplanet lyfter, lämnar Sverige. Känna hur jag lyfter och lämnar gamla mig här hemma. Landar i Nya Zeeland helt tom och redo att fyllas. Fyllas av nya människor, ny kultur och nya vanor.



 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback