I want something good to die for

Äntligen finns Imogen Heap på Spotify. Jag tar hem låten Congratulations, som de gör tillsammans med Blue October, lyssnar på den och får lite ont i magen.

Minnesbild: fosterställning i sängen, täcket över huvudet, hörlurar i öronen (annars lyssnar jag alltid genom stereon, men just den här gången orkade jag inte starta datorn), och skakandes av gråt.

Gråt över något jag inte gråter över längre. Men den ger mig likförbannat ont i magen. Den hamnade direkt i spelningslista "Aj" och lär stanna där. För den tar mig tillbaka till när det var värt att gråta över, det där. Nu är det inte det längre. Nu gråter jag över andra saker.

När jag var barnvakt förra veckan frågade M vad jag brukade gråta över. Hur förklarar man för en sexåring det som jag brukar gråta över? Självhat, otillräcklighet och höga krav är inget som finns i en så liten människas värld. Så jag sa att jag brukade gråta när mina vänner var ledsna. För det gör jag ju också. P frågade om jag inte grät när någon slog mig. Jag förklarade att jag har så snälla vänner, att de inte slår mig så ofta. Och när de väl slår mig, slår de inte så hårt. Det är mer av kärlek, inbillar jag mig. Men det sa jag inte. Det sista alltså.