Du har gått mig i blodet
Nej, om man ska ta tag i det här nu kanske. Öppna väskan. Ta fram allt som ska med. Lägga ner det i väskan. Stänga väskan. Ställa väskan någonstans där jag inte glömmer den. Chilla. Vänta. Äta lite. Säga hejdå. Sova. Gå upp. Åka till Arlanda. Säga hejdå. Chilla. Vänta. Säga hej. Chilla. Vänta. Vänta. Vänta.
Igårkväll var en fin kväll. En jukebox, fina vänner och öl var vad som behövdes för att få mig att trivas. En sista kväll. En sista natt. Och avskeden blev inte så jobbiga som jag trott. Jag trodde jag skulle bryta ihop helt och att någon skulle vara tvungen att bära mig därifrån. Men så blev det inte. Jag gick på egna ben och satte mig på bussen. I och för sig med tårar i ögonen, men det var liksom blandade känslor. Det här är ju vad jag vill. Det här är ju vad jag velat göra så himla länge. Att säga hejdå kan inte slå ner mig. Det har inte slagit ner mig. Jag är kanske till och med starkare än förut. För det här kommer bli så himla coolt. Och mina vänner kommer finnas kvar när jag kommer hem. Det är nog det som gör mig lugn. Jag vet det.
Nu; packa.
Jag var där! Efter slutsignalen så fick jag ansiktet sönderslaget utav några män i förtioårsåldern så istället för att sitta på bussen hem och fira guld på kungsgatan så var jag på akuten och sydde. Grattis svenska mästare.
Det är sådant här som värmer i det svenska vinterkylan nu. http://www.youtube.com/watch?v=kJqKJa3PE2Q