Won't you remember the good?
Jag sitter på en pall i vardagsrummet. Omgiven av tomhet. Tomhet efter vännerna som gått hem, för sista gången.
Jag försöker städa, och det går bra i ungefär tvåminuterspass. Sen fastnar jag. Stod med snöret man drar upp persiennen med och bara stirrade i två minuter. För det är en sak att vara bakis (det blir jag i och för sig inte, men lite sliten är jag ändå), men att vara det och känna ett sånt extremt hål i hjärtat, det är fan jobbigt.
Ovanstående skrev jag imorse vid halv tio-tiden. Sen vaknade Fredrik och tog all min uppmärksamhet.
Nedanstående är skrivet i realtid, alltså nu. På kvällen.
Har hängt på Lidingö hela dagen, Lidingöloppet och sen middag hos bror. Sista gången, antagligen. Vemodigt? Svar ja. Jag var mest tyst under middagen. Fick världens finaste fotoalbum av min älskade storebror. Proppfullt med bilder, mestadels från när vi var små, och det var så himla fint. Sista sidan gav mig tårar i ögonen. Älskade.
Och nu är dessutom det första, ordentliga farvälet taget. Och jag har en känsla av att det kan vara det värsta också. Farmor. Min älskade, coola farmor. Det gjorde ont att säga hejdå, det gjorde verkligen det. Du är så bräcklig, men så stark. Tårarna rann där i vardagsrummet, och de rinner nu.
Jag vill inte ens tänka på hur jag kommer må nästa söndag. Skitdåligt, antagligen.