Rakt fram
Jag är förvånad över att jag inte känner mig mer sliten än vad jag gör. Inte alls, om jag ska vara ärlig. Trodde jag skulle ha däckat för flera timmar sen, men det är först nu som tröttheten börjar komma.
Jag var på inflyttningsfest igår. Hos samma person, andra gången på mindre än ett år. Och jag stannade ungefär lika länge den här gången som förra, till klockan halv fem, bara det att förra gången hade jag 300 meter hem. Igår fick jag åka taxi. Men det var fan så roligt. Hela kvällen var sjuk. Bland det sista D sa till mig när vi sa hejdå utanför min port var "du bara skrattar". Och ja, jag hade nog skrattat hela kvällen. Han hade väl tröttnat :)
Det gläder mig igen att jag kan föra mig i sociala sammanhang där jag egentligen inte har någon direkt tillhörighet. Det känns så bra inför NZ. Antingen vet folk om att jag ska åka, och att jag inte riktigt litar på min egen förmåga, och därför låter mig lyckas, eller så har jag helt enkelt blivit bättre. Bättre på många saker, men kanske mest på att inte tänka för mycket. På att inte se mig själv utifrån. Det är då det brukar brista.
Imorgon ska jag gå upp klockan 06! Och det ska fan bli roligt att jobba. Och efter jobbet har vi vår sista korpenmatch. Det är lite tråkigt, jag trivs ju så bra på den där grusplanen.
Fast nu när jag tänker efter. Jag är väldigt trött, ändå. Det blir nog sängen, med min nyinköpta bok. Jag hoppas jag hinner läsa ut den innan jag åker, för det känns dumt att släpa med sig en nästan utläst bok. Då får det räcka med de fem olästa böcker jag ska ha med mig :)