Sista söndagen.
Det finaste i fredags var ändå när jag fick prata i telefon med min fina, fina vän i London. Så fort jag hörde hennes röst fylldes ögonen av tårar. Oj vad jag saknar henne. Men det kändes så himla bra att få prata med någon som varit hemifrån ett bra tag (två månader typ). Hon gav mig tips, och hon gav mig hopp. Hon lugnade mig verkligen, med sina ord. Och om bara en vecka är jag på väg till hennes stad. Men bara för en mellanlandning, och bara för tre timmar. Så det kommer vara som i Håkan Hellströmsången. Vår Håkanlåt. "Åh, gud, det gör så ont att nåt så nära, kan vara så långt bort".
Jag undrar hur länge jag sov imorse, egentligen. Vaknade, tittade på klockan (inte mobilen, utan en vanlig klocka, eftersom mobilen dött under natten) och den var kvart över nio. Trodde jag. Eftersom jag inte kunde somna om, läste jag ut de cirka 40 sidorna som var kvar i min bok. När jag då bestämde mig för att gå upp, tittade jag på klockan en gång till. Då var den tolv. What?! Antagligen hade jag sovit längre än jag trodde. Antagligen i tolv timmar.
Erik Hassle - All that I wanted was you.