November
Här hade jag tänkt skriva ett inlägg om saknad och tomhet efter starka armar runt min kropp. Om andetag i nacken och fingrar i håret. Om leenden och ögonkast bara vi förstår. Om att känna närhet.
Men sen så insåg jag ju att det inte spelar någon roll. Det spelar ingen roll hur mycket jag saknar och längtar, det spelar ingen roll hur ont det gör i bröstet eller hur tomheten bara kan rulla över mig helt plötsligt. Han kommer fortfarande vara på andra sidan jorden. Hur ihålig jag än är. Hur ihålig han än är.
Och jag kan inte låta bli att tycka det är så jävla orättvist.
Inget mer pojksnack nu. Det räcker. Jag gör ju ändå annat också. Jobbar, sover och äter, typ. Fick beröm av min chef i fredags som kommer stärka mig i flera veckor. Det är egentligen ganska dumt av mig att åka iväg nu, eftersom chanserna till en heltidsanställning (eller i alla fall en deltids) är rätt stora. Brist på folk och en ordinarie som åker bort i tre månader i januari. Men det känns bra ändå, det känns bra att ha ett ställe att komma tillbaka till, där jag är omtyckt och uppskattad. Om jag kommer tillbaka. För det vet man ju aldrig.
Jag har varit hos min pappa i helgen, och det är inte samma sak längre. Vi har inte samma kontakt och vi kan inte prata på samma sätt som förut. Kanske är det vad som händer när man bara pratar med varandra en gång på ett helt år. Jag vet inte. Men det var lite ledsamt faktiskt. Att sitta där i bilen med honom, men inte ha något att säga varandra.
Nu ska jag köpa en julklapp, tror jag.