För två år sedan


Jag har haft mycket tid över till att tänka den senaste en och en halv veckan. Väldigt mycket tid. Och just nu är jag ledsen, jag är så ledsen över allt jag har lämnat. För den här tiden på året, fast för två år sedan, var jag exalterad och nervös, lite rädd, men mest av allt var jag så himla spänd för att åka ut på mitt livs äventyr. Flyget skulle gå om typ fyra dagar och jag kunde inte vänta. Jag kunde verkligen inte vänta på att få känna hur planet lyfte från marken och jag skulle landa i ett okänt land, bo i en okänd familj och skapa en ny bild av mig själv. Jag var så exalterad, och jag minns att när jag gick där på Arlanda, när jag sagt hejdå till mamma och storebror, när jag checkat in väskan och var påväg till gaten, jag minns hur jag lyssnade på Jack Johnson - Better together och nästan skuttade fram, för att jag var så glad. För att jag var så glad över att äntligen vara på väg, glad för att jag hade vågat.

Och jag hade aldrig kunnat önska mig något bättre än det jag fick, jag hade aldrig för två år sen kunnat föreställa mig att det skulle bli så bra som det blev. Jag minns första bilresan när min värdmamma hämtade mig, jag minns hur nervös jag var. Jag minns hur Lola släppte in mig direkt, hur vi satt i hennes rum i timmar första dagen för att lära känna varandra. Jag önskar jag kunde få göra allt igen. Jag önskar jag fick åka på äventyr en gång till, fast tillbaka till samma ställe. För Nya Zeeland är hemma för mig. Det bevisades när jag åkte tillbaka. För det är också en stark minnesbild. Hur jag sitter i shuttlen på väg från flygplatsen, jag har bytt om till shorts och linne, solen skiner utanför fönstret och jag känner total glädje. Inga problem finns, allt som finns är det soliga landet som jag är i, som jag älskar, och jag var lycklig. Jag var lycklig då.

Ibland önskar jag att jag aldrig hade åkt. Jag vet att det är dumt, för hade jag aldrig åkt hade jag gått miste om så oerhört mycket. Men ibland är smärtan av saknad så stark att jag önskar att den inte fanns. Det är hemskt att ha de man älskar på andra sidan jorden. Det är så jävla hemskt. Det enda jag vill är att åka och hälsa på, det enda jag vill är att få krama Lola och aldrig släppa taget, det enda jag vill är att skratta åt Theo och det han säger en gång till. Jag vill göra pakter med Robert, jag vill hjälpa Nikki med middagen. Jag vill sitta en solig fredageftermiddag på altanen med en Gin&Tonic, pyssla med Theo och Lola och lyssna på musiken som Robert spelar högt på stereon, samtidigt som han tar mystiska bilder med sin kamera.

Jag vill ha allt det där. Jag ville inte lämna det. Fast jag visste att jag var tvungen. Och det är det som gör så ont.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback