I want something good to die for

Gah vad jag hatar när allt bara rasar. Och på grund av en så onödig grej som att man inte förstår ett skit på engelskan? Nej, vetduvad!

Mina ben känns rätt så rejält kan jag berätta, det var lite trögt att springa i början, svårt att komma in i tempo. Men sen gick det, och jag är glad över att det inte är så många backar, för det gör fan ont och både springa uppför och nerför. Det räcker med uppförsbacken till mamma på en 300 meter när man är som tröttast. Måste vi bo på en höjd så det är uppförsbacke hit vilket håll man än kommer ifrån? =p Var skönt att springa iallafall, det är liksom befriande. Kan ta ut aggressioner där istället.

Igår vill jag inte ens skriva om, inte fram till att jag verkligen tog mig själv i kragen och åkte hem till mamma. Att jag orkade göra det var nog mest ett mirakel, eller så berodde det på att Stefan och Karin skulle komma på middag. Äntligen fick jag träffa min älskade bror igen, har saknat honom som fan, och varit sjukt orolig över att han skulle flyga.. Men det gick bra, han är hemma och lika mongo som förut :) De har iallafall haft det helt galet bra, jag vill också! Thailändare är tydligen väldigt trevliga och hjälpsamma rakt igenom, och vi kom på att det måste vara för att de ville samla på sig bra karma! Höhö, jag har iallafall lärt mig lite av Peter! Tittade på en massa bilder, och det var verkligen vykortsbilder..

Tack Ina, du är guld värd.