I want something good to die for

I guess you get what you give.

Allt är bajs och allt jag vill är att åka till London. Jag vill åka nu, och sen inte komma hem igen. Jag vill åka vartsomhelst och sen inte komma hem igen. För hemma har ihjäl mig. Jag längtar bort bort bort och hösten och vintern kommer äta upp mig, jag vet det redan nu, för jag har ingenstans att åka, ingen sol att fly till, inget att se fram emot som kan ta mig genom den hemska, svenska vintern.

De tankar som börjat forma sig i mitt huvud gör mig lite rädd. Personer jag trodde på, personer jag släppt in. Jag stänger dem ute igen, för såhär vill jag inte ha det. Då är det enklare att acceptera att jag inte har någon. Inte på riktigt. För you get what you give. Och jag har nog inte gett ett jävla piss, visar det sig.

Jag har haft en så fantastisk helg. Verkligen helt underbar. Den innehöll allt man kan önska sig; fint väder, musik (ukuleles, piano, gitarr), allsång, alkohol, massvis av god mat, bad, bilutflykt, nya bekantskaper, dans, kubb, övernattning, asgarv. Så mycket skratt och kärlek.

Jag var inbjuden till Ronja som jag träffade i nz, hon bor utanför Köping och hade tillsammans med sina tre syskon slagit på stort kalas och bjudit in alla de kände. Så där var jag, blev upphämtad på tågstationen av hennes syster som jag aldrig träffat, och sen hängde jag alltså på ett kalas en hel helg där jag från början kände en endaste person. När det var dags att åka hem på söndag kväll ville jag inte riktigt åka. Så många fina människor. Jag önskar att alla fick vara på ett så fint kalas.

Och jag blir så glad varje gång jag överträffar mig själv. Jag visste inte om jag ville åka först, jag bestämde mig på torsdagen i princip. Men jag måste kanske inse att jag kan nu, att jag kan föra mig i sociala sammanhang där jag inte känner någon, att jag kan få folk att skratta, att jag kan hålla konversationer med en och samma person i timmar utan att tappa bort mig eller vilja fly. Att jag kan ta plats och bjuda på mig själv, även tillsammans med folk som inte alls vet vem jag är. Kanske är det just därför. För att de inte vet hur jag varit förr, hur osäker och blyg jag brukade vara.

Och allt är tack vare Nya Zeeland. Jag har det där landet att tacka för mycket, må jag säga. Väldigt mycket. Antagligen för den person jag är idag. Jag är glad över vem jag är och att jag äntligen är så trygg i mig själv.

Jag vet att det är det enda jag tjatar om, men det ÄR ju det enda som rör sig i mitt huvud. Idag lyssnade jag på Blue Octobers nya låt, inget jättespektakulärt, men den fick mig att tänka följande tanke: hur i helvete klarade jag av att stå på en flygplats och säga hejdå till den person jag älskade mest av allt på hela jorden? Hur klarade jag av det, rent fysiskt? Det borde ha varit omöjligt. Det skulle ha varit det, jag skulle ha vägrat åka. Vad hade hänt då? Vad hade hänt om jag vägrat gå därifrån? Vägrat släppa taget?

När jag tänkte på det här blev min redan dåliga dag ännu sämre. Så jag bestämde mig för att ta på mig löparskorna för att springa ifrån tankarna och för att bli på bättre humör. Det hjälpte och det är så otroligt skönt att kunna göra det. Att må dåligt och få ut något bra av det, så pass fort. Att få springa så det gör ont, och springa bort smärtan. Springa fortare och fortare tills jag vill kräkas.

Sen känslan efteråt. Åh. Endorfinerna i kroppen gör att det känns som det aldrig funnits några problem i hela världen. Gör att det känns som att de där sömnlösa nätterna aldrig funnits och aldrig mer kommer finnas. Gör att det känns som att ångesten som kryper i mig varje morgon kröp iväg tillräckligt långt bort för att aldrig hitta hit igen.

Men jag vet ju att det blir samma visa inatt igen, och samma visa imorgon bitti. Men jag kämpar emot och går till jobbet. Där får jag släppa allt och skratta med mina fina arbetskamrater. Guld till dem.