I'll look after you
Jag ska fan inte ha avskedsfest. Jag ska inte gå på några fester. Helst vill jag isolera mig totalt.
Tidigare har jag inte varit särskilt hispig över svininfluensan. Tänkt att det inte är så farligt. Det drabbar inte mig.
Nu har det drabbat en av mina närmsta vänner (medan hon var i Holland dock, och hon är kvar där, på behörigt avstånd), och även en annan i min umgängeskrets. Så nu är jag seriöst skiträdd för att bli smittad. Inte för själva influensan, den överlever man ju, men att det skulle äventyra min resa. Så jag vet inte. Kanske borde jag åka redan nästa vecka, så jag kommer iväg utan influensa?
Idag har jag varit duktig två gånger. Först var jag på banken, jag förstod typ ingenting, men det blev nog som jag ville. Sen ringde jag min ena chef och sa upp mig. Och jag lyckades faktiskt framföra mitt varmaste tack till henne, och säga det jag känt. Det brukar jag aldrig lyckas med, men nu gick det :)
Sen säger jag som F; de är ju störda.
Enough said.
Skithelg
Usch, den här helgen har varit fylld av besvikelser. Rakt igenom; besvikelser, besvikelser. Den senaste alldeles nyss. Mycket är på grund av min pappa. Det gör mig extra ledsen. Han som alltid varit den jag sett fram emot att umgås med. Han som alltid lyft upp mig, han som alltid fått mig att må så bra, bara genom att vara sig själv. Nu har det varit precis tvärt om. Han hatar att jag åker, och han visar det så väl. Det ger mig dåligt samvete. Och två löften har han brutit. I fredags kväll när jag gick och la mig sa han "vi ses imorgon bitti, du kanske kan få skjuts till tåget". När jag vaknade hade han åkt. Ingen lapp, ingenting. Vi bestämde även att vi ska till banken imorgon, skickade sms till honom nu och sa att jag ringer när jag slutat jobba. Då ska han tydligen spela golf till klockan 17, och då lär vi ju inte hinna till någon bank.
Jag blir bara lite besviken. Han som alltid varit bäst. Det är svårt när en människa förändras.
Sen var min lördag ett rent jävla helvete. Det var seriöst det värsta jag varit med om på mycket länge. Jag var inte långt från att bara ge upp allt, lägga mig ner på marken och inte resa mig upp igen. Det är så jag reagerar när det blir som det blev.
Såhär. Det var dop på gång. Min barndomsväns första, fina dotter. Jag hade sett fram emot det i flera veckor. Åkte in till stan på lördagsmorgonen och inhandlade födelsedagspresenter till mamman och hennes tvillingsyster som skulle firas efter dopet. Stressade hem och duschade, tvättade håret, rakade benen, klädde på mig, sminkade mig och åt lunch på 25 minuter för att åka pendeltåg till Tullinge, och sen buss i en kvart. Kommer till kyrkan, märker att det ska vara en vigsel. Inget jävla dop här inte. Försöker ringa folk, men ingen svarar. Till slut får jag tag på Madde. Dopet hade varit tre timmar tidigare. Bussen därifrån skulle gå om 45 minuter. Mamma ville vänta, jag kunde inte sitta still. Var för arg. Alldeles för arg.
Så jag började promenera. Jag gick i en kvart, när det åt andra hållet kommer en buss mot Tullinge som jag går på. Åker hem. Tre timmar helt åt helvete. Och inte bara det; jag missade ett dop och ett födelsedagsfirande och jag ville bara försvinna. Det vill jag fortfarande när jag tänker på det. Har så dåligt samvete att jag inte ens vågat höra av mig till personerna i fråga. Be om ursäkt, eller något. Vad som helst. Ge presenterna i alla fall.
Men imorgon börjar en ny vecka, och jag ska boka flygbiljett. Den fjärde åker jag. Inte den sjunde.
Värme
Jag har insett att det är ganska nyttigt för mig att jobba som jag gör. Endorfinerna jag har i kroppen efter avslutat arbetspass håller i sig ett bra tag, och jag mår så bra. Sen att jag antagligen kommer ha en kondition som heter duga när jag kommer till Nya Zeeland gör ju inte saken sämre. Fan, vad jag längtar.
Igår träffade jag min fina vän och vi hade det så himla mysigt. Jag älskar hur vi bara kan ligga på golvet (ja!) med ett ljus tänt, lyssna på musik och bara prata om allt och ingenting. Skratta så som bara vi kan, och prata allvarligt om vad som komma skall, för oss båda. Det är stunder som den igårkväll som jag kommer bära närmast hjärtat när det är tungt där borta. När jag känner mig ensam, då ska jag tänka på ett vardagsrum och en vän alldeles intill. Då kanske jag inte känner mig lika ensam.
Fan, jag skulle ju raka benen idag. Och tvätta håret. Hade tänkt springa också, men insåg efter tre timmar springandes upp- och nedför trappor, att jag nog inte behöver det. Istället köpte jag ett par nya skor. De är hur fina som helst. Rutiga. Och lila skosnören. Mörklila. Det är min favoritfärg just nu :)
Jag ska nog sova nu. I alla fall lägga mig i sängen och läsa min bok. Sen är det snart helg. Den blir innehållsrik. Fast jag har fortfarande ingenting att ha på mig på dopet. Men present är inhandlad!
42 dagar
Även om jag är sjukt förväntansfull och taggad inför den sjunde oktober, kan jag inte låta bli att känna mig stressad. Det är så himla mycket jag måste fixa innan jag åker. Och så himla många människor jag verkligen, verkligen vill spendera så mycket tid som möjligt med innan jag lämnar dem för minst ett år på andra sidan jorden. Ovanpå allt detta jobbar jag alltså hela september. Det känns som att allt kom lite på en gång, helt plötsligt. Men det är väl lika bra, så slipper jag gå och oroa mig och vara nervös inför resan.
Utdrag ur vad jag har kvar att göra:
- Fixa visum
- Boka biljett
- Köpa en stor resväska
- Fixa med bankkonto
- Försäkring
- Internationellt körkort
Men det löser sig. Det gör det alltid. Ni som läser här kan dessutom få förhandsinformation om att jag antagligen lär hålla någon slags avskedsfest fredagen den 25 september. Hur, var och vilka som kommer är inte alls bestämt ännu. Speciellt inte var. Men det löser sig säkert också.
Glädje, ren och skär glädje
Den här dagen har varit så himla bra. Om jag är såhär glad av att veta exakt vilken dag jag åker till Nya Zeeland, hur glad kommer jag inte vara av att vara där?
Såhär.
Kollade mailen imorse innan jag gick till jobbet. Där hade jag fått information om ett definitiv matchning, alltså att jag verkligen ska till den här familjen. Avresedatum 7 oktober. Hon kommer sätta mig i kontakt med andra som ska åka då också.
Jag dansade till jobbet.
Jobbade, vilket var extremt ansträngande eftersom jag inte tränat på två veckor och hade 90 % springportar. Men det gick bra. Väl inne på kontoret får jag veta att jag ska jobba hela september, varje dag, och vanliga timmar, i princip. Och så fick jag mina egna nycklar till kontoret.
Jag känner mig mindre och mindre som en vikarie.
Sen var det ett jäkla åkande hit och dit. Försökte hitta Nya Zeelands ambassad på Stureplan, men den fanns inte. Åkte hem, gick till Apoteket och handlade för 150 spänn (jag har en brännskada på underarmen. Jättesynd och jätteont). Skyndade hem, packade om väskan och begav mig på Korpenmatch. 2-2 blev det, och jag ser ut (och känner mig som) ett krigsfält. Grusplaner är satans påfund.
Det senaste jag blev glad över var att varken Göteborg eller Malmö lyckades vinna idag, vilket betyder att AIK fortfarande leder serien! Malmö förlorade mot Örgryte. What?
Jag kommer aldrig kunna somna ikväll <3
News
Det har ju hänt en del när det gäller Nya Zeeland också, förresten.
I fredags var jag på någon sorts intervju tillsammans med en annan tjej. Vi fick börja med att göra ett personlighetstest. På engelska. Det känns som att risken att missuppfatta en fråga och därför svara helt åt skogen var ganska stor. Men än har de inte ringt och sagt att jag är psykopat, så det gick nog bra. Det testet följdes upp med en muntlig intervju på engelska, där jag först blev väldigt besvärad över att behöva prata engelska, men efteråt förvånad över hur bra jag förde mig. Sen fick vi tre papper till, där vi skulle avsluta meningarna. Typ "I love my..." Meningen "Being an adult I feel..." avslutade jag på följande sätt: Like I shouldn't play as much as I do. But I do it anyway, I think adults should play much more" Eller något sånt. För man skulle skriva det första man kom att tänka på.
Sen i lördags gick jag upp halv sju (extremt jobbigt var det, jag hade verkligen behövt ett antal fler timmars sömn) för att invänta ett telefonsamtal från Nya Zeeland. De skulle ringa när klockan var nio på kvällen hos dem, och tidsskillnaden är just nu tio timmar. Ingen tänkte på att räkna mer på det. Halv åtta inser jag att något måste vara fel. Googlar världsur, och inser att jag är ungefär tre och en halv timme tidig. Damnit. Bara att somna om.
Men, så, klockan elva (okej, ungefär kvart över), ringer Nikki, min förmodade blivande värdmamma. Det var lite stelt i början, jag fick anstränga mig lite för att förstå vad hon sa, men efter fem minuter flöt det på riktigt bra. Efter en halvtimme, när vi la på, hade jag fått henne att skratta ett par gånger, och hon mig. Jag hade fått svar på en hel del av mina frågor, och hon på sina. Jag tror jag kommer trivas i den familjen.
Målsättning
Jag har tänkt att jag ska blogga i ett par dagar nu, men jag har inte haft kraft eller ork. Den här veckan har gått i sömnbristens och jobbets tecken. Men även i fina vänners, familjers och människors tecken. Men det har inte blivit så mycket tid över till blogg.
I tisdags var jag och älskade vännen på Emil Jensen i Vitabergsparken. Parken där vi såg honom för första gången för två år sedan. Nu var det sjätte gången för mig, och femte för vännen. Men det var sämsta gången, lätt. För satan i gatan vad vi frös. Regn och framförallt blåst gjorde att vi skakade, men Emil värmde ändå. Han är alltid lika fin. Och jag insåg när jag satt där, längst fram med världens kanske bästa människa till höger om mig att; fan, jag kommer sakna henne. Jag kommer sakna henne något så förjävligt.
Igår var min bror och hans fästmö hemma hos oss och lagade middag. Det var ett trevligt inslag i vardagen. Vi såg även Usain Bolt springa 200 meter på 19,19. Det var sjukt. Det var som att han sprang mot femtonåringar utan erfarenhet. Så överlägsen var han.
Mitt i allt det här har jag alltså jobbat elva timmar om dagen och kommit till insikt:
När jag kommer till Nya Zeeland ska jag sluta ignorera och trycka bort känslor. Det får vara nog med det nu. Jag går miste om så mycket, jag har ju insett det. Jag tillåter inte mig själv att älska andra, jag tillåter inte mig själv att ge mig hän och bara satsa. Jag tänker alltid en och två och tre gånger för mycket och inser att det ändå inte är någon idé. Intalar mig att ingen ändå egentligen vill lära känna mig. Anser att jag inte är någon att umgås med.
När jag kommer till Nya Zeeland kommer det bli ändring på det. Då har jag ingenting att förlora. Absolut ingenting, och jag tänker ta den chansen. Jag tänker bli den sociala och öppna människa jag önskar att jag var här i Sverige. Jag tänker ge allt. Jag tänker inte låta bli att ringa en ny kontakt bara för att jag tror att den personen inte vill träffa mig. Jag tänker ringa och ta reda på det istället.
Men det är två månader kvar. Två månader kvar att ignorera och trycka undan känslor. För nu är det ingen idé att börja känna och satsa, då kommer jag ju aldrig ens vilja åka.
Långt inlägg, men jag var tvungen att få det ur mig. Det är så mycket i mitt huvud. Och klockan 07 imorgon bitti ringer familjen från Nya Zeeland. Jag är inte nervös. Än.
I'm impressed
Jag har en jättestor fluga i mitt rum. Det måste göra ganska ont för dem att krascha in i fönstret var tjugonde sekund?
Idag har jag jobbat! Klockan 03:45 gick jag upp imorse, och jag kan medge att jag blev chockad när klockan ringde. Inte fan kunde det vara uppstigningsdags redan. Men det var det. Bara att skutta upp och borsta tänderna för att sen nästan möta tidningsbudet i trappen. Men det var ett skönt pass att jobba, faktiskt. Det enda obehagliga var när det kom sju stycken kostymnissar, delvis indier, som ställde sig och granskade när jag jobbade. Och ställde konstiga frågor.
Jag måste bara berätta om en människa jag träffade i lördags. Hon heter Anna-Lena och efter att vi pratat en stund kom det fram att hon kom till Sverige från Tyskland för två år sen för att vara au pair, och har bott här sen dess. Och jag är av den åsikten att jag helst inte berömmer nysvenskar för deras svenska, det blir så krystat och konstigt, tycker jag. Men här kunde jag inte låta bli. Av hela mitt hjärta menade jag att hon var sjukt bra på svenska. Hon berättade att hon förra helgen fått frågan "varifrån Norrland kommer du?". Det säger väl en del. Sen läste jag på hennes facebook, och det svenska språk hon använder består av ord som många av mina vänner inte skulle använda, ens.
Om jag någon gång flyttar till ett land där jag inte kan språket alls (när hon kom kunde hon säga vad hon hette, varifrån hon kom och vad hon tyckte om att göra), vill jag bli som Anna-Lena. Lätt.
Ojoj
Det är alldeles för mycket som borde göras här hemma och jag är alldeles för trött och bakis för att ens orka tänka på det. Men det kan det kanske vara värt.
Jag blir så glad på mig själv varje gång jag lyckas föra mig i sammanhang där jag inte känner alla. Sammanhang där majoriteten är främlingar. Så därför är jag glad idag, trots illamående och extrem trötthet. Jag tror jag fick tio minuters sömn inatt. Min sängkamrat hade en tendens att sova jättetyst när jag var pigg, men så när jag precis höll på att somna började han snarka. Typiskt. Sen tog han upp all plats också. Men det gjorde inget.
Vad som däremot gör sig påmint är att jag börjar jobba klockan 05 imorgon bitti. Haha. Det är knappt jag vill tänka på det. Jag ska alltså gå upp typ 03:45. Och inatt har jag inte sovit ett jota. Kan bli intressant. Jag lär gå och lägga mig om ett par timmar, helt ärligt. Man får det när man är tjugo år. Vem bryr sig, liksom?
Nu ska jag måla lila nagellack på tårna. Istället för att plocka upp tvätt, plocka undan kläder i mitt rum, gå och köpa nytt busskort och lägga i pengar i parkeringsautomaten så inte pappas bil får parkeringsböter imorgon.
Tisdag, tisdag, tisdag! :D
Insikt
Idag insåg jag nog för första gången vad det egentligen är jag har gett mig in i.
Var på biblioteket och satt och läste i en bok om Nya Zeeland. En sån bok man läser i om man ska åka till ett nytt land. Där det står om upplevelser, kultur, klimat och allt sånt där. På framsidan var det en segelbåt i ett klarblått vatten, och i bakgrunden en strand med en bergsklippa. Ungefär hur jag tänkt mig att Nya Zeeland kommer se ut.
När jag läser om tips om hur man ska bete sig under den långa flygningen känner jag hur jag blir yr. Ont i magen, yrsel och torr i munnen.
Jag insåg vad jag gett mig in i. Jag insåg att det är lite läskigt, ändå.
Jag som försökt inbilla mig allt annat. Jag som låtit bli att tänka på det. På vad jag lämnar här hemma, på hur ensam jag antagligen kommer känna mig i början, på hur vilsen jag kommer vara, på hur ovan jag kommer vara att inte få prata svenska, på hur ovant allt kommer vara.
Idag insåg jag att jag är påväg ut på mitt livs äventyr.
Ensam.
Det skrämde mig.
I can't live
Jag har haft tre väldigt sköna dagar. Mycket promenerande har det blivit, och trötta har vi varit, men vi har haft trevligt. Tom Tits på måndagen tillsammans med F, och det var ett ställe för oss! Hur kul som helst :D Fast rutschkanan var en besvikelse. Sen begav vi oss, efter mycket om och men, ut från Södertälje och påbörjade resan mot Nyköping och pappa. Där spenderade vi kvällen med femkamp som vi kom sist i. Men vi hade roligt ändå. Allra sist på kvällen hämtade vi E, innan vi slocknade i våra sängar. I alla fall jag. De andra två verkar inte ha sovit så mycket.
Klockan 09:00 på tisdagen avgick bilen mot Kolmården och det var grymt. Vi såg nästan alla djur, och blev bara besvikna över delfinshowen som inte var mycket att hurra för. Sen åkte vi i Safariparken. Det var lite läskigt.
Nu är jag tillbaka i Stockholm, och direkt är jag irriterad och orkeslös. Jag klarar inte av den här staden. Därför känns det extra bra att veta att jag om i princip två månader åker härifrån. Det är det enda som rör sig i mitt huvud just nu. Verkligen det enda. Nya Zeeland, Nya Zeeland, Nya Zeeland. Jag kommer älska det. Jag vet det.
Och om tio minuter ska jag ta bilen och åka och springa. Självklart började det just regna.
Sommarlov (en stund i alla fall)
Jag vill bara säga att jag trivs.
Cyklade upp för den sista mördande backen idag, och när jag kom upp och hade sån mjölksyra att jag knappt visste vad jag hette, tänkte jag "inte igen på en vecka". Jag är ledig nu, i minst en vecka och det är så himla, himla skönt. Det känns som att jag förtjänar den här ledigheten. Och det kommer bli en bra ledighet, jag ser fram emot både lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag och torsdag som kommer :)
Nu ska jag snart åka iväg till en barndomsvän och ta igen lite förlorad tid. Snacka skit och mysa på hennes balkong.
Jag beställde Lars Winnerbäcks limiterade (som för övrigt inte ens är ett ord, egentligen) box idag. Cirkus 600 spänn gick kalaset på. Som hittat. Men värt. Den kommer hem i brevlådan på releasedagen och jag slipper oroa mig för att inte få någon :) Nu hoppas vi bara på en signering i år också. Då ska jag be honom ta en sväng till Nya Zeeland på sin turné. För jag kommer verkligen missa honom.
Men å andra sidan kommer jag bo tio-femton minuters promenad från stranden i ett år. Ganska enkelt val ;)
4 augusti 2009
Hej V.
Förlåt att det var länge sen jag skrev. Jag har haft varken ork eller inspiration. Det har jag inte nu heller, speciellt inte ork, men med tanke på låten du gav mig tänkte jag säga att det var ett lustigt sammanträffande. För en timme sen låg jag i sängen och lyssnade på just kent, och läste den lilla boken som låg i boxen 1991-2008. Innan dess var det säkert månader sen jag lyssnade på kent senast. Man glömmer liksom bort ibland.
Varför jag är så trött förstår jag inte, men jag jobbar ju konstant också. Nästa vecka ska jag vara ledig, och det ska bli så extremt skönt. Hur var det, har du haft din semester än?
Den senaste tiden har varit omtumlande i mitt liv. Jag har tatuerat mig, och släppt iväg en vän till London. Det var svårt det där med att säga hejdå. Det är bland det jobbigaste jag vet. Jag minns när F skulle åka till Italien en gång när jag hade känt henne i ett drygt år. Vi hade inte varit ifrån varandra längre än två dagar, och helt plötsligt skulle vi inte ses på säkert en vecka. Ingen tid alls, men jag kunde inte hjälpa tårarna som brände i ögonen när vi sa hejdå.
Jag undrar exakt hur jobbigt det kommer vara den dagen jag ska åka till Nya Zeeland.
Dagens låtcitat kommer från en Christina Aguilera-låt. Inte alls min musik egentligen, men just den här har jag fastnat för. Det var även låten jag lyssnade på när jag sagt hejdå till min vän, och stod på bussen och försökte hindra tårarna. Jag fick ett sms av henne som bara innehöll ett <3, och det sa så mycket. Det var så mycket i det hjärtat.
"Don't ask me why I'm crying,
'Cause when I start to tremble,
You know how to keep me smiling"
Vi var ensammast i världen
Idag har jag sprungit på ett löpband. Det är fanimig bland det tråkigaste man kan göra. Jag sprang en kilometer, sen gav jag upp av ren tristess. Herregud, att folk springer i timmar på såna? Nej, gym är inget för mig. Verkligen inte.
Sen har jag även plockat vinbär och krusbär hos farmor. Det var mysigt. Varmt och sol, och de tråkmånsar som hojtar och tjatar om att sommaren är slut kan ju ta sig någonstans. Det är i augusti som sommaren börjar! Synd bara att jag varken kan sola eller bada.. Jävla tatuering. Kliar gör den också. Och ser ut som stryk för tillfället, när sårskorporna håller på att lossna.
Jag ser fram emot nästa vecka jättemycket! Först ska jag ju jobba, och det ska faktiskt bli kul, nu när jag varit ledig i två dagar. På torsdag ska jag träffa pappa, vilket var en halv evighet sen. Sen på lördag blir det kusinkalas! Typ. Jag drog ihop och ordnade en picknick med mina kusiner på pappas sida, den humoristiska delen av släkten. Kommer antagligen bli helt sjukt roligt. På söndagen ska jag åka till pappas jobb och hälsa på, och för att hämta bilen, som jag Felicia och Elin ska spendera ett par timmar i. Det här kommer bli nice.
NZ
Jag fick en familj föreslagen för mig igår. Snabba puckar. Men jag tror inte jag vill ha den, för pappan var från Nederländerna, och mamman från Kina. Inget fel på de länderna, men jag åker ju trots allt till Nya Zeeland för att få ta del av Nya Zeeländska normer och sätt. Men jag vet liksom inte riktigt hur jag ska bete mig, för det stod bara 'läs informationen om den här familjen' i mailet. Inget mer. Nevermind. Det löser sig.
Så naturligt nog kretsar mina tankar mycket kring NZ nu. Och jag är så pepp. Har redan börjat på en att-göra-lista. Typ vaccinera mig, skaffa visum, fixa internationellt körkort, köpa stor resväska och sånt. Och så har jag börjat spåna på en avskedsfest. Skrev upp vilka jag vill ska komma. Slutade när jag kom upp i 30 namn, och började istället fundera på var jag ska ha den. Här hemma är jag ytterst skeptisk till. Jag tror inte mitt kontrollbehov skulle klara av det. Jag vill kunna ha roligt också. Men det får lösa sig. Det jag hoppas på är att min vän i Skövde ska vilja komma upp, det vore så roligt. Jag ska fråga honom :)
Igår var det knytkalas hemma hos Elin, och det blev en hel del mat. Så vi blev mätta. Det var tur. Trevligt var det också, även om jag var helt sinnessjukt trött redan klockan åtta. Kämpade fram till elva, sen åkte jag och Felicia hem. Sov elva timmar inatt, men är fortfarande lika obeskrivligt trött. Antagligen är det psykiskt.
Nu ska jag snart åka till Stuvsta.
Så naturligt nog kretsar mina tankar mycket kring NZ nu. Och jag är så pepp. Har redan börjat på en att-göra-lista. Typ vaccinera mig, skaffa visum, fixa internationellt körkort, köpa stor resväska och sånt. Och så har jag börjat spåna på en avskedsfest. Skrev upp vilka jag vill ska komma. Slutade när jag kom upp i 30 namn, och började istället fundera på var jag ska ha den. Här hemma är jag ytterst skeptisk till. Jag tror inte mitt kontrollbehov skulle klara av det. Jag vill kunna ha roligt också. Men det får lösa sig. Det jag hoppas på är att min vän i Skövde ska vilja komma upp, det vore så roligt. Jag ska fråga honom :)
Igår var det knytkalas hemma hos Elin, och det blev en hel del mat. Så vi blev mätta. Det var tur. Trevligt var det också, även om jag var helt sinnessjukt trött redan klockan åtta. Kämpade fram till elva, sen åkte jag och Felicia hem. Sov elva timmar inatt, men är fortfarande lika obeskrivligt trött. Antagligen är det psykiskt.
Nu ska jag snart åka till Stuvsta.