I want something good to die for

Hela mitt liv har hamnat på snedkant, känns det som. Jag hör inte till, inte någonstans. Det gör ont att säga, extremt ont, men inget är som förr. Jag ville kanske inte att allt skulle vara som förr när jag kom hem, för jag hade ju förändrats så mycket, men jag hade inte förväntat mig det här. Jag tänker vara ärlig. Jag känner mig ensam och övergiven. Jag pratar inte med folk om hur jag känner, det håller jag med om, men det känslomässiga kaos som är inuti mig är inte lätt att hantera på egen hand. Men jag har ingen jag kan prata med det om. Den enda som förstår befinner sig på andra sidan jorden, och känner exakt likadant. Våra samtal slutar bara med att vi är tillbaka där vi började, utan att ha hittat någon lösning. Inte på något. Jag skulle behöva en tredje person, någon som kan ta hand om och trösta lite ibland.

Jag trodde verkligen att allt skulle vara som vanligt. Att jag skulle fortsätta där jag lämnade för ett år sen. Men det blev inte så. Jag glömde bort och mina vänner glömde också. Och nu kan vi inte hitta varandra. Jag har inte försökt så mycket, men det är intrycket jag fått av den här första månaden i det här kalla landet. Men nu är det inte länge förrän jag åker tillbaka igen. Och då vet man aldrig hur länge det dröjer innan jag kommer hit igen. Eller vilken person jag blivit den gången.

För jag förändrades i Nya Zeeland. Mycket. Till det bättre. Men så fort jag satte foten i det här landet, försvann allt det bra. Jag kastades genast tillbaka till den svaga och rädda person jag alltid varit här. För att det är vad alla förväntar sig av mig. Och jag kan inte annat än leva upp till förväntningar. Det är vad hela mitt liv går ut på; att vara till lags. Och det var ju det jag blev så bra på i Nya Zeeland; att vara stark och att inte falla (så ofta, i alla fall) och att stå upp för mig själv och att lösa konflikter och att ta konfrontationer istället för att begrava ilska och gå iväg.

Men kanske är det bara för att jag är så ledsen inuti. Så ledsen för att jag hittat någon som älskar mig, och någon som jag älskar över allt annat, och att den personen är bosatt sjutton tusen mil härifrån. Och att den personen har tre år kvar att plugga och att jag inte har den blekaste vad jag vill göra med mitt liv. Att jag inte ens orkar fundera på det, för att jag börjar gråta. För att det är så komplicerat.

Jag tror ni förstår om jag kan behöva en stöttande hand och en liten kram ibland.

Theo låg i sin säng och ville inte riktigt sova, låg och ropade "bye, bye Ceeelia". Jag hade fått en lång kram och en puss innan han gick och la sig. Jag tror ändå inte riktigt han förstod att jag inte skulle komma tillbaka. Hela familjen hade ätit en mysig middag, men jag kunde inte äta så mycket. Min mage gjorde alldeles för ont, för jag visste vad som skulle göras om mindre än en timme. Avsked. Det värsta jag vet.

Robert bar min resväska, Jarrod min ryggsäck och Lola min jacka. Jag började med att krama Lola, men hon ville spara sin kram till sist "so we can have the longest one". Börjar istället med Nikki som står bredvid henne, tårarna rinner ned för bådas kinder och jag kan inte säga så mycket, men hon viskar fina ord i mitt öra, bland annat "it feels like my oldest child is leaving home..". Kramar den nya au pairen, önskar henne lycka till med barnen och ber henne ta väl hand om dem. Kindpussas med Robert och kramar sen honom hårt och kan inte säga så mycket här heller. Bara Lola kvar. Min fina, lilla tjej. Hon omfamnar mig hårt, hårt och jag känner hur hon gråter. Likaså gör jag. Vi kramas länge, länge, men jag vet att vi måste släppa taget. Lösgör henne, pussar henne på pannan och sätter min panna mot henne, berättar för henne att jag alltid kommer älska henne, och att hon ska ge Theo en puss från mig imorgon bitti. Hon gråter och nickar bara. Jag ser i hennes ögon hur ledsen hon är. Jag hoppas hon såg i mina ögon hur ledsen jag var.

Snabbspola till avgångshallen på flygplatsen.

Två händer som håller hårt, klockan som närmar sig 21:00 och två ledsna ögonpar som tittar på varandra, vet att det är dags. Vet att stunden de fruktat har kommit. Att skiljas åt. Att gå iväg, ensamma. Åt två olika håll. Hon gråter i hans omfamning, kramar så hårt, tar in alla intryck. Vill minnas hans lukt, vill minnas hur hans händer känns, vill minnas allt. Vill egentligen inte minnas alls, utan vill ha det alltid. Vet att hon borde gå, vet att de inte kan ta farväl för alltid, även om hon skulle vilja. Skjuter honom ifrån sig, tar ett djupt andetag, säger med gråt i rösten "I love you", en sista kyss och sen vänder hon sig om och går iväg. Kvar står han. Tittar efter den han älskar, ser henne försvinna runt hörnet. Och hon kommer inte tillbaka. Han gråter i bilen på väg hem. Ensam. Hon gråter i kön till security. Ensam.

Jag gissar att jag borde börja skriva här igen nu då, när jag är tillbaka i Sverige. För tillfället känner jag inget jättebehov av att skriva av mig och dela med mig av mina känslor, men det kanske kommer. Det är ju en ganska jobbig sits jag sitter i, ändå. En känslokrävande och förvirrande sits. Men vi försöker göra det bästa av situationen; det är inte mycket mer vi kan göra. Tio veckor utan varandra känns just nu omöjligt, men jag vet att det kommer att gå. Jag vet att jag om nio veckor (det har ju trots allt gått en vecka redan) kommer kasta mig i hans armar och inte släppa taget. Jag kan inte vänta.

Det är konstigt att vara i Sverige igen. Bilarna kör på fel sida av vägen, jag avslutar mina svenska meningar med "please" och det är spännande att åka tunnelbana igen. Det är fantastiskt att träffa alla fina vänner igen; kramarna jag fått har varit så hårda, så långa och så fulla av kärlek och det har värmt mig ända in i hjärtat. Jag har inte riktigt litat på att jag varit saknad. Jag blev förvånad när folk sa att de längtade tills jag kom hem. Jag har inte tyckt att jag varit någon att sakna, jag har aldrig tagit speciellt mycket plats, och inte skulle det väl märkas att jag var borta. Men uppenbarligen var jag i alla fall värd fina kramar och kärlek. Och allt var precis som vanligt. Precis som när jag lämnade. Ingenting var konstigt och det gjorde mig trygg. Stockholm gör att jag känner mig trygg, samtidigt som jag känner mig så himla otrygg och ensam. Mitt hjärta är fortfarande kvar i Nya Zeeland, buret av den finaste personen i hela världen. Men jag vet att han tar väl hand om det.

Just nu väntar jag bara på att vardagen ska kicka igång. Det är fortfarande spännande, jag ser platser med nya ögon, jag ser platser jag inte sett på ett år. Men snart hoppas jag på att få börja jobba, tjäna lite pengar och göra något vettigt av mina dagar. Bli vältränad, lagom till sommar i NZ. Oh, I can't wait.