Som om stämningen fanns kvar.

Oj, helt plötsligt blev jag jätte sentimental.. (HA,smaka på det ordet ni!). Vet inte vad det beror på alls, men när vi hade käkat klart och jag var påväg till mitt rum kände jag bara Winnerbäck. Det var halv-mörkt i mitt rum, så istället för att tända taklampan och få värsta spotlight-ljuset så tände jag bara en liten lampa i fönstret. Och jag måste erkänna det, men för första gången sen vi flyttade hit, vilket är två eller tre år sen, jag har ingen koll på åren, så känner jag mig lite hemma. Det känns som förut, som när vi bodde i Bromsten. Och fan vad jag har saknat den känslan, känslan om att det här är mitt rum och nej jag vet inte. Det är svårt att beskriva för någon som inte varit med om det, som inte förlorat hela sitt liv och hela sin barndom på ett par månader.. Om jag inte lägger band på mig nu kan det hända att det här blir ett jävligt känsligt inlägg och jag vet inte om jag vill det.. Men ändå så vill jag så gärna berätta för alla hur jag känner, så kan ni förstå varför jag är som jag är och reagerar som jag gör ibland. För jag tror att det beror mycket på det som hände i sjuan eller när fan det var, åttan var det kanske. Jag har förträngt det så jävla mycket att jag inte kommer ihåg när det var, men jag vet att det var dagen innan vårterminen började och dom sa att jag inte behövde gå till skolan om jag inte ville. Och att jag grät. Och att alla andra också grät, i mitt rum. För det var jag som lämnade först, det var jag som agerade och Stefan kom upp till mitt rum strax efter. Och den kramen kommer jag aldrig glömma, då visste jag vad syskonkärlek var, då visste jag att han aldrig aldrig skulle överge mig. Oavsett vad som hände i det som en gång varit våran familj. Ända sen den kvällen har inte mitt liv varit sig likt, jag tror jag hade levt ett så jävla annorlunda liv om jag bott kvar där, om jag umgåtts med alla mina barndomsvänner fortfarande. Jag vill iallafall tro det. Det känns dumt att skylla mina misslyckanden och mitt liv på mina föräldrar, men faktiskt. Det får dom ta, så mycket tårar dom gett mig så får dom fanimig ta det. Att dom dessutom inte ens vet om det är väl bättre, för om dom visste, oh herregud. Det kommer jag också ihåg från den tiden, det tog ju ända till juni innan mamma flyttade och till juli innan huset inte var vårat alls längre. Men Stefan bodde i malmö då fortfarande, och av någon anledning tyckte mamma och pappa att det var jobbigare för honom, för att han fick en "chock" varje gång han kom hem, att så mycket förändrats sen sist. Men hur tror ni det var att leva mitt i det då?

Nu ska jag gå och möta Johanna vid bussen! :)

Kommentarer
Postat av: madde

stackars lilla cissi! jag vet typ inget vad som hände eller hur du mådde då under den perioden...

2007-02-18 @ 20:04:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback