I want something good to die for

Jag har faktiskt varit ganska effektiv idag. Har både pluggat, sprungit, tagit en promenad och tittat på film ^^, Mamma tänkte köra mig till Karolinska ett tag också, bara för jag råkade säga att jag hade ont i bröstkorgen efter jag sprunigt.. Men jag tyckte inte det var någon idé, jag ville inte åka mer än nödvändigt med hennes bil. Den är typ livsfarlig, hon kläckte ur sig 'så när man åker över gupp kan man ha otur och däcket exploderar..' Och ja, hon ska lämna in den på service. Och jag är jätteglad, har kommit jättelångt på mitt tal, är i princip klar. Ska bara blanda om lite i ordningen på grejer och lägga till och ta bort lite saker. Men jag har allt. Det känns bra.

Och jag hatar sättet det alltid slutar på. Eller inte nödvändigtvis slutar, men ämnet som alltid kommer på tal. För om det var så jävla bra, om vi var så jävla lyckliga, om allt var så himla perfekt, varför förstörde ni det? Varför varför varför? Jag vet att jag inte kommer få svar på den frågan, för jag kommer aldrig fråga och ni har aldrig berättat. För om någon frågar så vet jag inte svaret. Det är konstigt, jag vet, det är skitkonstigt, men det är så himla mycket min familj. Så himla mycket. Att inte veta men tro att alla förstår ändå. Jag förstod inte ett skit, och jag förstår inte nu heller.