Du vet inte vad du har förrän du förlorat det.

Helt udda träning och jag kände att ju längre träningen gick, ju mindre energi hade jag.. När jag promenerade hem var det knappt att benen bar och jag ville bara ge upp och sätta mig ner mitt på trottoaren och sitta där i all evighet. Det är så det känns när jag har tränat. Jag släpper allt för två timmar, fokuserar enbart på fotboll, enbart på det som är där och då och det är så himla skönt. Jag vet knappt att det finns en värld utanför. Men sen, på vägen hem, kommer allt tillbaka. Det känns inte som ett slag i magen; det känns som tjugo. Det blir så jävla tungt att gå, varje steg tar en sån enorm kraft när jag tänker på vad den här jävla sommaren har gjort mot mig. Alla människor jag har förlorat. För att jag varit som jag varit. Eller för att jag inte varit som jag brukar. Eller nåt. Men alla måste väl få förändras? Det går inte att förbjuda förändring, det förstår ju alla. Jag har förändrats gradvis under hela året, jag är långt ifrån samma person idag som jag var för ett år sedan. Om det är till det positiva eller negativa vet jag inte ännu, men just nu skriker det negativt om det. För ingenting går ju min väg. Jag försöker tänka på det Anna sa, tänka på de personer som kommit in i mitt liv. Men det är ju så svårt. Det är så svårt att glädjas åt det man har, när det gör så sjukt ont att veta vad man saknar..


(Och nu fick jag ett mail som tog mig lite närmare beslutet. Som gav mig ännu mer ont i magen. Jag borde inte spela fotboll längre, jag måste lägga av innan det går för långt.. När jag fortfarande har chansen. FAN JÄVLA...... )

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback