Vi borde få en chans.

Lördag närmar sig med stora steg. Och jag får ont i magen när jag tänker på vad vi kommer behöva gå igenom. Vi kommer behöva sitta där och höra alla detaljer, höra allt som vi hört flera gånger innan, plus en massa annat som inte är berättat förut. Det ger mig så himla ont i magen, för jag hade börjat komma över tanken på att det kunde varit min pappa. Nu är de tankarna tillbaka. Nu handlar det om tänk om det varit jag som åkt ner med bara mamma och min bror. Tänk om det varit min pappa som inte varit med längre. Hur hade allt varit då? Det är en fråga som väldigt ofta dyker upp i mitt huvud; hur hade allt varit? Hur hade det blivit? Jag vill aldrig aldrig aldrig ha svar på den frågan. Lördag närmar sig, och på ett sätt är det bra att vi kommer få veta allt, att vi kan sätta punkt nu. Att vi kan få lämna det här bakom oss. Inte glömma, men leva vidare.

Träningen idag var kall, men rolig! När jag klev in i omklädningsrummet ser jag två ansikten jag inte sett på evigheter! Först Marcela som är hemma från Chile, och så Sessan som bestämt sig lite halvt för att börja igen. Jag ska tvinga henne att spela den här säsongen, hon och Fanny som mittbackar skulle bli perfekt.

Natt.

Kommentarer
Postat av: felicia

Jag vet att det svårt att inte tänka så, jag vet att det är alltid lättare att tänka, "men tänk om" Jag vet att det är mycket lättare så, men du får absolut inte glömam bort hur det egentligen är.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback