I want something good to die for

Jag hatar att glömma. Inte att glömma tider eller glömma att ta med sig saker, det är shit the same. Jag hatar att glömma minnen, glömma bort saker jag gjort och upplevt. Glömma bort platser jag besökt, personer jag träffat och dofter jag känt. Jag är så himla rädd för att glömma bort allt som jag just nu minns från när jag var yngre, alla glada dagar i låg- och mellanstadiet, men även alla bråk. Alla människor och vänner jag haft genom åren, alla oerhört korkade och roliga saker vi gjort tillsammans. Var folk har bott, hur det sett ut hemma hos dem, hur det har luktat. Hur det luktar när man kommer hem till någon är så himla speciellt, och jag minns när jag kom hem till Fredrik första gången. Det första jag sa var 'ååh, det luktar precis som hemma hos min barndomsvän!' För det gjorde verkligen det, och ibland saknar jag de dofterna. Jag vill inte glömma allt jag lärt mig, alla skrattattacker, alla tjafs med min bror. Ingenting vill jag glömma, jag vill ha det kvar i min hjärna för evigt. Jag vet att det inte kommer bli så och att jag borde skriva ner det nånstans för att kunna plocka fram senare, men det känns så fel att skriva ner sånt. Det är sånt man borde komma ihåg ändå tycker man, men ändå så gör man inte det. Om bara hjärnan kunde sortera ut allt jobbigt och ta in det som är bra istället, vad mycket lättare det skulle vara att andas då.

Lika lite som jag vet att jag inte borde leva i det förflutna, lika lite vill jag leva i nuet eller i framtiden. Det är så svårt att släppa det som jag hade, att acceptera att det är borta. Det har varit borta i tre år exakt idag, men fortfarande har jag inte velat förstå det. I wanna be forever young, eller hur var det?