I want something good to die for

Dumt samtalsämne. Väldigt dumt. Jag vet att det kanske är svårt att undvika i såna här tider, och jag vet att du inte har den blekaste om vad jag egentligen gick igenom förra hösten. Men ändå var det dumt. För jag slogs ett år tillbaka i tiden. Tillbaka i konstant rädsla, konstant oro och konstant väntande på det där telefonsamtalet som tack och lov aldrig kom. Jag mindes exakt alla känslor och det högg till i magen. Det är såna kontraster mellan den här hösten och förra. Den förra var sorg ända ut i kanterna, sorg så långt ögat kunde nå. Den här är tvärt om, här är det glädje, eller borde vara i alla fall. Folk gifter sig hit och dit och sånt där. Det är konstigt, det där livet. Och snart har det gått prick ett år.

Ibland glömmer jag bort hur glad jag är över att du faktiskt finns här fortfarande. Jag glömmer bort och jag tar för givet. Hur kan jag göra det? Hur i helvete kan jag ta det för givet när det var så läskigt nära? Men jag är glad över att jag ska träffa dig ikväll och att ditt liv har tagit den här vändningen. Du är värd det. Så jävla värd det efter vad du tog dig igenom. <3