One last cry.

Allt är bara kaos och katastrof. Minsta motgång och jag vill gå därifrån. Minsta felsägelse från min sida och jag vill sjunka under jorden. Fick tillbaka första inlämningen idag och jag vet redan hur det här året kommer bli.. Likadant som förra, vilket betyder att jag kommer bli förbannad och besviken på mig själv så länge det inte står tre bokstäver i betyget. Jag kan inte vara nöjd med något annat. Det är jobbigt.

Jag tycker det var kul att Johan Esks krönika i DN imorse sa ungefär det jag sa igårkväll.. Då var jag inte ensam om mina känslor i alla fall. Det känns väl typ bra. Eller nåt. Dessutom borde jag börja med engelskan. Jag har inte gjort det ännu. Men jag har, ovanligt nog, ingen lust. Tänker vänta på att klockan ska gå lite till, sen ska jag kila ner och kolla på träningen. Har en jobbig känsla av att mitt lår inte kommer bli bra på en lång tid. Det är dumt. Men jag får väl skylla mig själv kanske.

Imorgon ska vi träffa honom. Han. Han den där. Jag är skitnervös. Mamma säger att det är han som borde vara nervös. Det är det kanske också. Men jag kan vara det också, så han inte känner sig ensam..

Tips på någon bra biofilm?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback