Kalas!
Kalas hos pappa och Kerstin nere i Nyköping igår. En väldig massa folk, runt 70 pers, och tyvärr ganska kass väder. Men väldigt god mat och världens finaste tårtor! :) Framåt kvällen, när de flesta åkt hem, flyttade vi inomhus till värmen och det var riktigt mysigt. Gitarr och sång från folk som verkligen kunde och jag kände mig totalt trygg. Tack vare fyra personer som fanns där; Anders & Gullvi och Lars & Kristin.
Anders och Gullvi har jag inte träffat på säkert tio år, men när jag var liten var vi ofta ute hos dem och åt middag och umgicks. Gullvi behandlade alltid mig som vem som helst och jag kände mig likvärdig och sedd när jag var i närheten av henne. Hon såg mig inte som ett barn, utan hon behandlade mig som hon behandlade alla andra, och det kändes bra. Jag fick ofta hjälpa till med allt möjligt och att vara ute hos dem var verkligen kul, trots att jag ofta var enda barnet. När jag igår fick träffa dem igen för första gången på hur länge som helst infann sig samma trygghet när jag hörde hennes röst och såg dem tillsammans. Det kändes bra.
Lars och Kristin däremot, träffade jag för första gången sommaren för tre år sen tror jag, och sist jag träffade dem var för två år sen. De bor på Gotland och är vänner till Kerstin, och ja, de utstrålar också trygghet. Speciellt Lars. Han bryr sig verkligen och det märks att han tycker det är roligt och intressant att prata med en. De är en familj som har allt, två barn, villa och hund, och jag skulle lätt kunna tänka mig att bo där en sommar. Haha. Nej men, det är verkligen en familj jag trivs med, trots att jag inte träffat dem många gånger.
Anders och Gullvi har jag inte träffat på säkert tio år, men när jag var liten var vi ofta ute hos dem och åt middag och umgicks. Gullvi behandlade alltid mig som vem som helst och jag kände mig likvärdig och sedd när jag var i närheten av henne. Hon såg mig inte som ett barn, utan hon behandlade mig som hon behandlade alla andra, och det kändes bra. Jag fick ofta hjälpa till med allt möjligt och att vara ute hos dem var verkligen kul, trots att jag ofta var enda barnet. När jag igår fick träffa dem igen för första gången på hur länge som helst infann sig samma trygghet när jag hörde hennes röst och såg dem tillsammans. Det kändes bra.
Lars och Kristin däremot, träffade jag för första gången sommaren för tre år sen tror jag, och sist jag träffade dem var för två år sen. De bor på Gotland och är vänner till Kerstin, och ja, de utstrålar också trygghet. Speciellt Lars. Han bryr sig verkligen och det märks att han tycker det är roligt och intressant att prata med en. De är en familj som har allt, två barn, villa och hund, och jag skulle lätt kunna tänka mig att bo där en sommar. Haha. Nej men, det är verkligen en familj jag trivs med, trots att jag inte träffat dem många gånger.
Kommentarer
Trackback