I want something good to die for

Förut, när det var jag som räddade dig. När det var jag som gav glädje och trygghet, och när du var den i min direkta närhet som jag vågade lita litegrann på. Då kändes det bra. Du gav mig en hel del, du ger mig en hel del fortfarande, med skillnaden att jag inte kan ta det till mig längre. Jag vet inte vad jag trodde eller vad jag förväntade mig, men det blev såhär. Kanske är jag ledsen för det, jag vet inte riktigt. Antagligen är jag det. Jävligt ledsen. Utan att kunna visa det, för visar jag det är ingenting värt något längre. Kanske är det inte värt något nu heller, men jag vill fortsätta hoppas.

Men jag märker ju att samtalsämnena sinar, jag märker ju att vi inte ses lika ofta, jag märker ju att andra är bättre på att rädda, ge glädje och ge trygghet. Bättre än jag. Och kanske har det med min tävlingsanda att göra, att jag alltid vill vara bäst vad det än gäller. Kanske är det min tävlingsanda som gör att det blir såhär. Att vi blev såhär. För att jag anser att min insats inte ens räknas, när någon annan gör det jag tänkt, fast tio gånger bättre. Då behövs jag inte längre. Och det är det som gör mig ledsen; att inte behövas.

Jag känner när jag är behövd och just nu är det i bara en situation i mitt liv där jag känner att det jag gör behövs. En situation som inte är livsavgörande, en situation som jag inte tycker duger. För att jag är så jävla kräsen. För att jag alltid vill vara bäst. För bäst är jag inte i den här situationen, men jag behövs.