När tystnaden dånar som oljud.

Det ÄR jobbigt det här. Att jag alltid är på dåligt humör. De senaste månaderna har jag varit på dåligt humör minst en gång om dagen. Snäst av. Inte svarat alls. Stängt in mig. Hållit mig borta. Ibland flera dagar i sträck.


Jag får ju dåligt samvete av att jag beter mig såhär, men jag kan inte göra något åt det. Det bara blir. Jag orkar inte vara snäll, jag orkar inte bry mig och jag orkar inte ignorera känslorna. Då blir det såhär. Jag har aldrig spenderat så mycket tid i mitt rum och i min säng som den senaste månaden. För att jag inte orkar möta blicken, för att jag inte orkar möta frågorna. För att jag inte orkar möta tystnaden. Det är nästan den som är värst. Tystnaden.

Jag vet bara inte hur jag ska ta mig ur det här.. Det har blivit en ond cirkel och jag har inte kraft att bryta den. Jag behöver en förändring, en förändring som är på väg, men jag är tveksam till om det kommer hjälpa.

Jag är fast.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback