Fel
Jag hatar att hon inte kan acceptera den jag är. Att jag hela tiden måste leva upp till hennes förväntningar. Jag kvävs. Jag kan inte röra mig. Jag kan inte vara som hon vill. Jag är som jag är. Hon får mig att ha dåligt samvete över att jag är arg och ledsen. På dåligt humör. Som att det är något man inte får vara. Som att det är känslor man inte får känna i den här lägenheten.
Så har det alltid varit. Det är därför jag är så jävla dålig på sånt. Känslor. Men jag har försökt ändra mig, jag har lärt mig mycket i gymnasiet men nu när jag öppet visar att jag är på dåligt humör blir jag bemött på det här sättet. Med anklagelser. Det får mig att vilja ta tillbaka beteendet jag hade när jag var yngre, försöken att upprätthålla en fasad för att sen vara arg någon annanstans.
För att jag ska slippa anklagelser, tystad som skriker så högt att jag får ont i öronen och ledsna blickar som säger "varför är du såhär?".