Henrik Johnsson
Jag och Ina hade ett problem för ett par månader sen. Nu är det löst. Men det har skapat ett annat problem.
Denna man heter Henrik Johnsson och var programledare för Musikmaskinen som gick på femman. Jag och Ina tittade på det en gång, och vi var rörande överens om att vi sett honom någon annanstans. Han var väldigt, väldigt välbekant, men vi kunde för allt i världen inte placera honom.
Men så för ett par veckor sen läste jag i tidningen om honom, och då fick jag en aha-upplevelse. Den delade jag precis med mig till Ina av, och nu får ni också veta, även om ni inte undrat. Han var programledare för Kannan! Världens kanske häftigaste barnprogram!
Det var det som skapade följande problem. Kannan. Jag var så sjukt fascinerad över det när jag var liten. Hur de tävlande kunde vara inne i de här rummen, som jag tror var tecknade, eller i alla fall inte helt verkliga, utan att egentligen vara där inne. Ina funderade över samma sak, och faktum är att vi fortfarande funderar...
Visst, de måste haft en kamera som filmade dem som sen länkades till de här rummen, och visst, de måste ha sett sig själva på en skärm så de visste vad de gjorde. Men sen. Hur kunde de synas i rummen? Hur kunde det känna av när de lyckades eller misslyckades med vad de skulle göra? Hur gick allt till?!
De var i alla fall före sin tid. Det kan vi konstatera. Men frågan återstår; hur bar de sig åt? Jag undrar fortfarande..
Denna man heter Henrik Johnsson och var programledare för Musikmaskinen som gick på femman. Jag och Ina tittade på det en gång, och vi var rörande överens om att vi sett honom någon annanstans. Han var väldigt, väldigt välbekant, men vi kunde för allt i världen inte placera honom.
Men så för ett par veckor sen läste jag i tidningen om honom, och då fick jag en aha-upplevelse. Den delade jag precis med mig till Ina av, och nu får ni också veta, även om ni inte undrat. Han var programledare för Kannan! Världens kanske häftigaste barnprogram!
Det var det som skapade följande problem. Kannan. Jag var så sjukt fascinerad över det när jag var liten. Hur de tävlande kunde vara inne i de här rummen, som jag tror var tecknade, eller i alla fall inte helt verkliga, utan att egentligen vara där inne. Ina funderade över samma sak, och faktum är att vi fortfarande funderar...
Visst, de måste haft en kamera som filmade dem som sen länkades till de här rummen, och visst, de måste ha sett sig själva på en skärm så de visste vad de gjorde. Men sen. Hur kunde de synas i rummen? Hur kunde det känna av när de lyckades eller misslyckades med vad de skulle göra? Hur gick allt till?!
De var i alla fall före sin tid. Det kan vi konstatera. Men frågan återstår; hur bar de sig åt? Jag undrar fortfarande..
Kommentarer
Trackback