Julefrid?

Note to self: gör aldrig rent duschen med kläder på. Du blir blöt.

kent har släppt en ny låt som en liten julklapp. Jag slutar aldrig förundras. Det är så stört bra. Att de gör den till förmån för Friends är bara en bonus. Den är så vacker. Lite hoppfull liksom.

Jag sitter här nu, i ett nystädat rum, i en nystädad lägenhet, med röda naglar och trött huvud. Jag vill bara lägga mig i sängen och sova, men jag måste vara vaken i typ en timme till. Har en sak att uträtta, och jag måste vara säker på att tänkta personen sover. Ingenting får avslöjas. Det jobbiga är att det är fem minusgrader ute. Men tänk vad skönt det blir att komma hem sen och krypa ner i sängen :)

Jag har insett att jag tycker om äkta musik. Låtar där man hör hur sångaren drar efter andan. Där man hör att personen sjunger på riktigt, och de inte klippt bort allt annat än texten. För ibland när jag lyssnar på låtar undrar jag när artisten andas.. Om man lyssnar efter andningsljud så kommer det inga. Då känns det oäkta. Jag vill veta att det är en person som sjunger, med sin riktiga röst.



Men hjältar och hjältinnor stannar kvar.

Kommentarer
Postat av: Bea

Håller med! Man ska höra andetagen. Till exempel om det är en låt där någon får för sig att skrika helt plötsligt, då ska man helst höra personen dra in jättemycket luft i lungorna innan hon/han skriker. Och så är det sjukt snyggt i vissa låtar där de inte kapat direkt efter det att låten är slut, utan lämnat ett par sekunder där man hör hur personen står i studion och andas ut, ansträngd som en löpare efter ett lopp liksom. Mer äkta åt folket!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback