I want something good to die for

Det är söndag. Ända sen jag var liten har söndagar varit speciella på något sätt. Sista dagen på veckan, dagen innan måndag och dagen efter lördag. Dagen efter lördag innebär kanske lite ledsamhet för att helgen är slut, men dagen innan måndag innebär för mig en liten gnutta glädje; jag får gå till skolan imorgon också. Det är inte så många söndagar kvar nu, innan jag ska klara mig själv och hålla reda på mitt eget liv, utan lärare med krav på vad jag ska göra och utan lärare med knäpp humor och konstiga påhitt. Jag räknar dagarna med skräck, men försöker njuta så mycket som möjligt den tid som är kvar. En era är redan avslutad; eran innehållandes mentor Daniel. I fredags var hans sista dag, och visst sörjde vi. Jag tror alla var mer eller mindre ledsna, och det känns konstigt att imorgon gå till skolan utan att se hans glada ansikte. Men jag tror vi kommer klara oss ändå, Sebastian kommer nog ta bra hand om oss.

Annars innehåller den här söndagen inte så mycket mer än eftertanke och sport. Damstafett i skidskytte just nu, och egen träning om ett par timmar. Lagom ansträngande för min del, men jag måste ta tag i det där nu. Ta tag i vad jag lovade mig själv med det nya schemat; löprunda tisdag morgon och fredag eftermiddag. Ta tag i vad jag lovade Jesper; styrka varje kväll. Kanske börjar jag på tisdag med mina löften. Kanske är tisdag en bra dag att börja på.